Boken som skiljer på judendom och sionism

 

Till minne av Hind Rajab, flickan som gav röst åt alla döda, lemlästade och traumatiserade palestinska barn.

Kaj Odelstål recenserar "Israel i Palestina" av författaren Yakov  M Rabkin. 

Boken har undertiteln "Varför den sionistiska koloniseringen står i strid med judendomen".

Rabkin anser att om man ”suddar ut grundläggande skillnader mellan judendom och sionism, judisk identitet och israelisk nationalitet”, skapas en grogrund för att uppfatta all kritik mot Israels politik som judefientlig. Propalestinska demonstrationer har ofta utmålats som antisemitiska.

Dagligen matas vi med nyheter från Mellanöstern. I stormens öga befinner sig israeler och palestinier under den diskriminering – eller apartheid – som råder. I våras röstade Knesset exempelvis med klar majoritet för en lag som innebär att palestinier som begått allvarliga brott mot israeler kan straffas med avrättning genom hängning. Dödsstraff kan däremot inte utdömas mot israeler.

Det oproportionerliga våld som Israels armé och dess soldater utsatt palestinierna i Gaza för sedan oktober 2023 har av många experter betecknats som fördrivning, etnisk rensning och svält, och av många även som folkmord.

Kan en ockupationsmakt vara en demokrati? På den ockuperade Västbanken utövar israeliska bosättare, eller med en mer träffande benämning ”våldsbenägna nykolonialister”, brutala övergrepp på palestinierna. Markstölder, förstörelse av olivlundar och olagliga bosättningar är vardag för de plågade och rättslösa palestinierna.

Tvåstatslösningen framhålls av exempelvis EU:s ledare som vägen till att lösa konflikten. Samtidigt har den israeliska statsledningen deklarerat att en självständig palestinsk stat aldrig kommer att upprättas.

I den mycket läsvärda Israel i Palestina (utgiven på Karneval förlag 2025) redogör den kanadensiske historikern Yakov M. Rabkin för de historiska drivkrafterna bakom utvecklingen i Mellanöstern. Dessutom – och framför allt – analyserar och belyser han frågor om apartheid, diskriminering, mänskliga rättigheter, sionism och antisemitism. Att författaren har judisk bakgrund och djup kunskap i vår samtids historia gör läsningen extra värdefull.

I bokens inledande avsnitt beskriver Rabkin hur den judiska religionen genomsyras av pacifism, humanism och tolerans. Författaren påpekar, vilket ofta glöms bort i dagens debatt, att judendom, kristendom och islam har många gemensamma beröringspunkter, både historiskt och religiöst.

En brytpunkt i judisk historia är uppkomsten av den sionistiska ideologin under senare delen av 1800-talet. Sionismen är, menar Rabkin, ”ett europeiskt projekt rotat i Öst- och Centraleuropas etniska nationalitetsrörelser”. Det sionistiska tankemönstret har som uttalad målsättning att judar över hela världen ska forma en nationell judisk identitet som vilar på Toran. För att uppnå detta skapades ett folkspråk: hebreiska. Palestina ska befolkas och domineras ekonomiskt och politiskt av judar som flyttar till ”det utlovade landet”. Detta är än idag kärnan i den sionistiska ideologin, framhåller Rabkin.

Den judiska kolonisation som inspirerats av sionismen tog fart under det tidiga 1900-talet. Den ledde oundvikligen till stora motsättningar gentemot de araber som redan bodde i Palestina. Samtidigt tog många judar runt om i världen avstånd från denna etniska nationalism.

Inom den judiska gemenskapen blottlades även motsättningar mellan de judar som emigrerat från Öst- och Centraleuropa och dem som anlänt från exempelvis Tyskland och Amerika. De senare hade ofta liberala uppfattningar och ville verka för judisk-arabisk samexistens.

I dagens israeliska samhälle är majoriteten av medborgarna anhängare av idén om en nationell judendom. De anser därför att nationen måste försvaras med alla medel. Följden blir en utrikespolitisk kurs som förlöjligar FN (s. 79 f) och ifrågasätter folkrätten. Att behandla palestinierna med hänsynslösa metoder framstår därmed som rimligt och fullt acceptabelt.

Författaren visar på ett systematiskt och övertygande sätt att kritiken mot Israels agerande efter oktober 2023 inte är ett utslag av antisemitism. Argumentationen vilar på att attackerna mot palestinierna i Gaza och på Västbanken strider mot folkrätten. Självfallet ska judar i övriga världen inte hållas ansvariga för de övergrepp och förbrytelser som soldater i Israels armé begått. Åtskilliga judiska organisationer har framfört kritik mot Israels agerande, men har då ofta stämplats som antisemiter. Rabkins ståndpunkt är att antisionism inte ska betecknas som ett uttryck för antisemitiska idéer; kritiken av Israel är berättigad.

Rabkin anser att om man ”suddar ut grundläggande skillnader mellan judendom och sionism, judisk identitet och israelisk nationalitet”, skapas en grogrund för att uppfatta all kritik mot Israels politik som judefientlig. Propalestinska demonstrationer har ofta utmålats som antisemitiska.

I detta sammanhang för Rabkin ett intressant resonemang om att de styrandes syn på Israel saknar folklig förankring. Han sammanfattar det på följande vis: ”Västvärldens partiskhet gentemot Israel lider av ett demokratiskt underskott: till skillnad från den härskande klassen betraktar majoriteten av medborgarna i väst staten Israel som en fara för internationell fred och ett hot mot grundläggande mänsklighet”.

I boken tar författaren även upp språkliga markörer i hur massmedia beskriver konflikten. Hamas attack i oktober 2023 framställs ofta som helt ”oprovocerad”. Denna beteckning tjänar ett syfte eftersom den ”framställer fienden som ond och irrationell till sin natur”. I förlängningen leder formuleringen till slutsatsen att det inte går att förhandla med en sådan motpart. Det är maktens språk som gäller. Det avspeglar ett anspråk på moralisk överlägsenhet där man inte anser sig behöva diskutera eller förklara de bakomliggande orsakerna till skeendet.

Bokens avslutande kapitel är en personlig reflektion över konflikten i ett längre perspektiv. Författaren kritiserar bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna och lyfter särskilt fram de palestinska barnens mycket utsatta läge. Kapitlet är ett uttryck för den förtvivlan han ser i spåren av konflikten. Ändå slutar boken inte i uppgivenhet. Han är övertygad om att en försoningsprocess ”skulle kunna lägga grunden till ett samhälle där alla människor, från floden till havet, åtnjuter lika rättigheter”. Det är en önskan som delas av alla som sätter fred och humanism högt – låt oss arbeta för det.

Kaj Odelstål

Israel i Palestina. Varför den sionistiska koloniseringen står i strid med judendomen. Karneval förlag ISBN 9789190102084