Lasse Ekstrand om en verkligt olustig bok: Gábor Zoltáns bok Orgie om de fascistiska pilkorsarna i Budapest.
Han [György Lukács] vänder sig mot de författare som degraderar litteraturen ”till att blott och bart bli en krönika över denna ’mörka epok’”. En sådan litteratur uppfattar han som reaktionär och en grogrund för fascism, oavsett vilket politiskt läger författaren bekänner sig till. Mikaela Blomqvist i GP 19 april 2026
Jag minns när jag i början på 70-talet, i en biograf på Trädgårdsgatan i Upsala, om eftermiddagen såg filmen A Clockwork Orange. Stanley Kubricks filmatisering av en bok av Anthony Burgess.
Filmen bekom mig illa på gränsen till magont. Det brutala våldet som ett gäng ligister utövar mot oskyldiga människor tycktes mig som ett självändamål att göra film om.
Det luktade spekulation, våldspornografi. Kanske var jag överkänslig av en speciell anledning. Fortfarande pågick Vietnamkriget, med den amerikanska arméns grymma våldsamheter ”på riktigt” .
Känslan kom tillbaka när jag såg Michael Haneckes film Funny Games på samma förnedringstema.
Och samma känsla återkommer när jag läser Gábor Zoltáns bok Orgie om de fascistiska pilkorsarna i Budapest.
Den gränslösa terrorn under andra världskrigets sista månader. När Röda Armén var på väg att krossa illusionen om ett tusenårsrike. Och rädda oss från ett nazistiskt Neuropa.
Jag får för mig att jag fortsätter läsa, inte bara för att jag alltid läser en bok till slut, för det lärde jag mig redan i folkskolan att man ska göra. Utan kanske mer i from förhoppning om att boken skall innehålla något annat och mer än denna sadistiska våldskoreografi, möjliggöra distans som läsare.
Jag har stängt ned boken, som jag läser i e-version i mobilen, flera gånger. Den är omöjlig att sträckläsa. Ingående och detaljerat beskriver Zoltán plågandet av judarna. Det tar sig in och stannar på näthinnan.
Ja, förvisso även andra var utsatta. Kommunister. Partisaner. Desertörer. Och katoliker, som försöker hävda att de inte är judar för att slippa undan. Lönlöst. Alla stämplade som misshagliga dras över en och samma kam.
Ja, förvisso även andra var utsatta. Kommunister. Partisaner. Desertörer. Och katoliker, som försöker hävda att de inte är judar för att slippa undan. Lönlöst. Alla stämplade som misshagliga dras över en och samma kam.
Judarna var dock pilkorsarnas primära hatobjekt. Och de letade målmedvetet och systematiskt upp dem på olika adresser och gömställen i Budapest.
Judar försedda med skyddspass, såna som Raoul Wallenberg utfärdade för att rädda dem undan utplånandet, tvingades tugga i sig dem inför sina plågoandar.
Våldtäkter å det grövsta iscensätts med batonger som blodas ned, naglar dras ut, kroppar sparkas på, skallar krossas så hjärnsubstansen far ut, dränkningar av med rep sammanbundna i Donau.
Så fortsätter skildringen av pilkorsarnas skändligheter sida upp och sida ner. Varifrån har den fotografiskt gestaltande Zoltán hämtat sitt material? Jag vägrar tro att allt är författarens fantasi och ett påhitt.
Jag förmår inte frigöra texten från upphovsmannen, som man förstås enligt de akademiska litteraturvetarna ska göra. Inte sammanblanda dem.
Jag borde kanske fördjupa mig i hans bakgrundsforskning. Ta reda på mer om honom, denne grymhetens fullfjädrade estetiker.
Jag undgår inte den obehagliga känslan av att det fruktansvärda skildras lustfyllt. Eller är det Zoltáns idé, månne, att det sadistiska och grymma ocensurerat skall tala för sig självt? Se här ni som trott något annat och högre om pilkorsarna.
De ädla syften som de åberopade, bara struntprat. Deras lögnaktiga vulgärretorik.
Alla "vanliga" människor, även kvinnor, som deltog i plågandet och mördandet! Aktivt, eller hejade på. Varifrån kom, och fortfarande kommer, detta besinningslösa hat mot judarna? Utan urskiljning. Rika och fattiga, intellektuella och obildade, gamla och unga, kvinnor och män.
Alla klumpas samman under beteckningen "jude".
Det är sällan, för att inte säga nästan aldrig, jag läser en bok som framkallar en sådan olust. Och jag har dessutom några sidor kvar.
Lasse Ekstrand
Judar försedda med skyddspass, såna som Raoul Wallenberg utfärdade för att rädda dem undan utplånandet, tvingades tugga i sig dem inför sina plågoandar.
Våldtäkter å det grövsta iscensätts med batonger som blodas ned, naglar dras ut, kroppar sparkas på, skallar krossas så hjärnsubstansen far ut, dränkningar av med rep sammanbundna i Donau.
Så fortsätter skildringen av pilkorsarnas skändligheter sida upp och sida ner. Varifrån har den fotografiskt gestaltande Zoltán hämtat sitt material? Jag vägrar tro att allt är författarens fantasi och ett påhitt.
Jag förmår inte frigöra texten från upphovsmannen, som man förstås enligt de akademiska litteraturvetarna ska göra. Inte sammanblanda dem.
Jag borde kanske fördjupa mig i hans bakgrundsforskning. Ta reda på mer om honom, denne grymhetens fullfjädrade estetiker.
Jag undgår inte den obehagliga känslan av att det fruktansvärda skildras lustfyllt. Eller är det Zoltáns idé, månne, att det sadistiska och grymma ocensurerat skall tala för sig självt? Se här ni som trott något annat och högre om pilkorsarna.
De ädla syften som de åberopade, bara struntprat. Deras lögnaktiga vulgärretorik.
Alla "vanliga" människor, även kvinnor, som deltog i plågandet och mördandet! Aktivt, eller hejade på. Varifrån kom, och fortfarande kommer, detta besinningslösa hat mot judarna? Utan urskiljning. Rika och fattiga, intellektuella och obildade, gamla och unga, kvinnor och män.
Alla klumpas samman under beteckningen "jude".
Det är sällan, för att inte säga nästan aldrig, jag läser en bok som framkallar en sådan olust. Och jag har dessutom några sidor kvar.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.