Ryska posten

16 september 2009

Behövs statligt historieverk?

Jag är för att statens verk för "Levande historia" läggs ned.

Men det betyder inte automatiskt att all statlig verksamhet
inom historieämnet är av ondo.

I Sverige avskaffades under 1990-talet praktiskt taget de
sista resterna av den statliga granskningen av läromedel. Nu
är det praktiskt taget fritt fram att ljuga barnen fulla med
vad som helst.

Med Levande Ord, Den Nya Välfärden, Portsmouthbröderna,
Talmud eller Koranen - var och en efter sin smak.

Den tidigare politiskt sammansatta läromedelsnämnden
efterlämnade ett vakum som snabbt utfylls av olika
världsfrälsare - och in träder staten i ny skepnad. Verket
för Levande Historia, som är ämbetsmannastyrt och inte
utsatt för någon medborgarkontroll som läromedelsnämnden var.

I t ex Storbritannien har man gått motsatt väg. Där infördes
1988 en central läroplanskontroll vars tilltag regelbundet
utlöser stor debatt.

2007 fick den brittiska läroplanskontrollen, Curriculum Authority,
för sig att Churchill skulle strykas över listan över
obligatoriska historiska gestalter att studera i skolan för
11-14-åringar.

Det blev ett ramaskri. Att man samtidigt spolade Adolf
Hitler, Mahatma Gandhi, Joseph Stalin och Martin Luther King
var klen tröst för Churchills beundrare.

År 2002 hade Churchill i en BBC-omröstning med fler än en
miljon röster utsetts till den störste britten genom tiderna.

En lobbyorganisation "The History Curriculum Association"
tog frejdigt upp kampen för att försvara Chruchills plats.

En av de få britter som fanns kvar i den nya läroplanen var William
Wilberforce, vars ansträngningar bidrog till att avskaffa
slavhandeln. Wilberforce passar in i bilden av
Storbritannien som de mänskliga rättigheternas hemvist på
jorden, men tydligen inte Churchill kring vars gestalt
svävar en aura av krut- och cigarrök och whiskeyångor.

För den som läst historien om den brittiska slavhandelns avskaffande
- en reform som tog nära 20 år (mot en dag under franska
revolutionen) - ter sig Wilberforce som en rätt blek
och synnerligen saktmodig rättighetskämpe.

När media ondgör sig över den presidentkommission som
ryssarna låtit upprätta för att motverka förvrängningar på
historieområdet, ska man kanske vara lite försiktig.
Ryssarna kanske slår vakt om sin Stalin av exakt samma skäl
som britterna ömmar för sin Churchill. De ledde sina folk
genom det stora kriget.

I alla länder har man läromedelskontroll, vare sig det är
katolska kyrkan, staten eller den s k marknaden som utövar
den. En parlamentariskt sammansatt statlig kontroll är
sannolikt att föredra.

Men det är något helt annat än den närmast totalitära
propaganda som utgår från verket för "Levande historia", där
man försöker skrämma landets historielärare till rättning i
leden.

Den lärare som säger något gott om Iran - och dessutom deltar
i någon konferens i Teheran - kan räkna med sparken. En
lärare som under en rast uttalat en kontroversiell
uppfattning prickades av Eskil Franck under dennes fögderi
på Lärarhögskolan i Stockholm (vilken han framgångsrikt
körde i kvav, varefter den nedlades) - utan möjlighet att
överklaga. Intoleransen breder ut sig - samtidigt som
alltmer skoltid ägnas att undervisa eleverna i hur man
undviker mobbing.

Kort sagt ingår FfLH i ett mönster där statliga ämbetsmän
steg för steg upprättar sin åsiktskontroll, där tidigare
demokratisk styrning höll censurkrav från olika håll stången.

Att avskaffa läromedelsgranskningen var ett utslag av
liberalt övermod, att införa FfLH var ett attentat mot
toleransen, åsiktsfriheten och den fria forskningen.

Stefan Lindgren

14 september 2009

Nils Horner i geografin

Mehdi Ghezali tillsammans med två andra svenska har arresterats av
pakistans polis.
De har redan förhörts av brittisk säkerhetspolis, säger Sveriges Radios Nils Horner,
i lite dämpad ton, som om han meddelade oss ett förtroende.
Och vem som helst kan ju förstå att om en människa grips i
Pakistan för att hans visum gått ut så måste han förhöras av
b r i t t i s k och  a m e r i k a n s k säkerhetspolis. Det är något som inte
ens behöver kommenteras i Nils Horners värld.
Sen var det det här med geografin. Nils Horner säger att de tre
svenskarna misstänks ha försökt ta sig in i Waziristan, så d ä r f ö r
hade de begivit sig till Quetta, så långt från Waziristan man kan
komma i Pakistan (100 mil cirka) och därefter söderut till Punjab, som
ligger så långt som möjligt från Waziristan i sydlig riktning.
Bevismaterialet mot svenskarna lär vara tunt. Mest graverande är att
de haft några tusen dollar och en laptop.
Jag skulle ha funnit det mera misstänkt om en europeisk resenär i
Pakistan saknat dessa attribut.
Mehdi Ghezali är en ung människa som formats av en ond tid. Att han
skulle ha klarat sig genom två år på Guantànamo utan kroppsliga och
själsliga men håller jag för uteslutet. Men så länge han inte har
överbevisats om några brott måste han betraktas som oskyldig.
Carl Bildts uttalande på onsdagen 16/9 att Ghezali inte förtjänar några 
särskilda ansträngningar att bli frigiven avslöjar cynismen hos denne 
politiker och EU-topparna. I "kriget mot terrorn" gäller inte 
antagandet om oskuld tills annat bevisats. Där avkunnas dom i 
administrativ ordning när det tjänar statsnyttan. I detta fall USA:s 
statsnytta. Bildt är en lika stor katastrof för rättssäkerheten 
som Thomas Bodström var!
Expressen sysslar med sin vanliga cyniska hantering och säljer
lösnummer och de fyra säkerhetstjänster som gått i spinn har fallit
offer för sin egen overkill-kapacitet. Mehdi Ghezali har antagligen
varit så hårdbevakad att man på förhand kunnat säga att han förr eller
senare skulle gripas. För något.
Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

12 september 2009

Sakine Madon!

Läs Sakine Madon, 28 år, på ledarsidan i lördagens Expressen!
12 september. Äntligen en skribent som vågar tänka liberalt (ljuset kommer
från Flempan!) - dvs. institutioner som statliga verket för
"Levande Historia" kan verka harmlösa idag. I morgon kan de
vara i händerna på andra krafter.
Sakine ger mig hopp! Och världssvälten är inte Jan Myrdals
fel.
Stefan Lindgren

11 september 2009

Jag JO-anmäler Eskil Franck

Peter Fröberg Idling har i DN 9/9 påpekat att bilder på svältande barn
under Pol Pot i "Levande historias" kampanjfilm "Middag med Pol Pot"
är tagna efter att Pol Pot störtats.
Överintendent Eskil Franck svarar idag 11/9 att jodå, bilderna är
tagna efter Pol Pot. Men svälten kan ju ha inletts under Pol Pot.
"Helt säkert är dock att liknande scener utspelade sig även under
Pol Pots styre, gång på gång".
Han försvarar alltså det faktum att Forum för levande historia
publicerar bilder som är tagna vid ett helt annat tillfälle än de ger
sig ut för.
Det är vad som på vanlig svenska kallas bildförfalskningar. Och jag
har påtalat flera sådana.
Men Eskil Franck tycker att de är helt okej.
Om regeringen låter Franck sitta kvar är det en skandal som inte bara
rör Forum för levande historia och Franck i ämbetet.
Jag gör idag en JO-anmälan av Eskil Francks misskötsel att sitt ämbete.
Vi kan inte ha chefer för statliga historieverk som sysslar
med bildförfalskningar.
Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

8 september 2009

Fakta är en plikt, inte en dygd

Bilden ovan framställs i det statliga verket "Forum för levande
historias" propagandaskrift om kommunismens fasor som en bild på ryska
bönder som ska deporteras till Sibirien.

Man behöver inte kunna många ord ryska för att inse att det är precis
tvärtom. Det är bönder som demonstrerar för "avkulakisering".

För en historiker är detta ingen bagatell. "Facts are a duty, not a
virtue" (Fakta är en plikt, inte en dygd) som E H Carr formulerade det.

Men chefen för Forum för Levande historia, ex-prästen och ex-rektorn
för havererade Lärarhögskolan i Stockholm, Eskil Franck, anser
uppenbarligen att fakta är bagateller, rekvisita.

Så är det kanske i någon mån i hans ämne, teologin, men inte i
samhällsvetenskaperna.

Hans försvar av reklambyråfilmen om "Maoglasögon" vittnar om att han
inte förstår detta. En seriös inrättning, med anspråk på att vara
expert på folkmord kan inte ena stunden komma med studentikos
pajkastning och nästa stund bli trodd i sin sifferexercis om
folkmordens offer.

Jag har vid två tillfällen kontaktat FfLH. Första gången var när jag
upptäckte en rad bildförfalskningar i den masspridda skriften "Brott mot
mänskligheten under kommunistiska regimer".

23 april 2008 skrev pressekreterare Jonas Morian på verket och gav mig rätt.
Han beklagade misstagen och lovade att de skulle rättas till.

Det tyckte uppenbarligen inte hans chef. Ännu ett och ett halvt år
senare finns samma bildförfalskningar kvar. I korthet handlar det om
att svältbilder från ett annat land och ett annat årtionde fått
illustrera Sovjets påstådda folkmord på ukrainare 1932-33. Bilder som
illustrerar tvångsförvisningar i Ryssland visar något hel annat osv.

Det här är ingen småsak.

När så FfLH drog igång sitt Kambodjajippo med Gunnar Bergströms
hajpade "avbön" och "syndabekännelse", kontaktade jag verket och
erbjöd mig att vittna om vad jag såg i Demokratiska Kampuchea under
mina två besök 1979 och 1980.

Vi är trots allt inte så många som hann besöka Demokratiska Kampuchea
innan det krossades helt.

Men FfLH svarade inte. Uppenbarligen gjorde man bedömningen att jag
skulle komma med "fel" vittnesmål.

När nu Eskil Franck vägrar att förstå vad som är fel med den nya
reklamfilmen och visar så dålig språkkänsla att han på
Newsmill talar om Jan Myrdals och Gunnar Bergströms "medverkan" i
filmen, borde måttet vara rågat.

Myrdal/Bergström "medverkar" i Francks film som en hängd man
"medverkar" till att spänna repet.

Statliga myndigheter som kalfatrar enskilda debattörer på det
här sättet (i Gunnar Bergströms fall räckte det inte med "avbön" för
att undgå den Franckska ättestupan) gör sig skyldiga till maktmissbruk.

Inte bara fakta är rekvisita för regissören Franck. Enskilda
medborgares heder och ära är det.

Nu är det upp till höga vederbörande att avgöra om ett statligt verk
får drivas som ett rejvparti i MUF eller om gängse krav på oväld och
likhet inför lagen ska gälla.

Franck saknar definitivt de historiska grundkunskaper och samhälls-
vetenskapliga grund som borde krävas av den som avkunnar statliga
domar för något så oerhört som "försvar av folkmord".

Han förstår inte hur komplicerad materien är. Försök hitta en
armenier, en kurd, en turk och en assyrier som ger samma bild av
händelserna 1915. Det första folkmordet. På vem och av vem är ännu
inte helt klart.

Stefan Lindgren



5 september 2009

Bildt bortom anständighet

Nato/Isaf gräver skyndsamt ner offren
för Nato/Isafs bombattack i Kunduz i fredags.

Den svenske utrikesministern Carl Bildts överslätande kommentarer
till Nato:s nidingsdåd i Kunduz där 93 människor, varav minst 37
civila omkom är långt bortom anständighetens gräns.

Enligt Sveriges Radios referat sa Carl Bildt bl a följande som
kommentar till Nato/Isafs massmord:

– Alla dödsoffer, oavsett orsak, är beklagliga men det är en
pågående konflikt med omkomna varje dag, sade Bildt.

Business as usual. Med tillägget på engelska:

... recently, the international security forces had managed to reduce
the number of civilians killed, Bildt maintained – adding that up to
8 policemen were killed by the Taliban every day.

Carl Bildts uttalande är lågt och ytterst malplacerat i ett läge där
ett okänt antal civila liv gått till spillo.

Aldrig har brottet i svensk utrikespolitik varit klarare. Det som hänt
i Kunduz tillhör samma kategori händelser som Guernica, Oradour,
Lidice, My Lai. Den som tiger eller till och med slätar över skriver
in sig i historieböckerna.

Carl Bildt var den som försökte släta över och få svenskarna att
acceptera massmord i Afghanistan.

Uppenbarligen var det för att korrigera sin kollega som franske
utrikesministern Bernard Kouchner idag lördag gjorde uttalandet att
bombattacken var "ett stort misstag".

I ett resonemang råkade hans säga vi kan "inte bomba afghanerna",
men sen rättade han sig "...inte bara bomba afghanerna".

Det är tydligen där skiljelinjen går i EU-toppen. Kan man bara bomba
afghanerna, eller måste det till ökat civilt bistånd? Skicka likkistor,
som Stig Dagerman formulerade sin tid borgerliga humanism.

Från Nato har man officiellt kallat de omkomna "terrorister"
(dvs. afghaner som i traditionell anda försvarar sitt land mot utländska
inkräktare) och "tjuvar" och man ska göra en "utredning", som i vanlig
ordning försvårar och ifrågasätter FN:s utredning tills det nästan inte
finns några civila offer kvar.

Nato:s officiella påstående om att man försäkrat sig om att inga
civila fanns på plats skorrar falskt med tanke på att flygattacken utfördes
kvart i två på natten. Man kan bara ha haft gissningar om hur mycket
folk som fanns ute i mörkret.

Nato/Isaf kan troligfen räkna med att talibanerna lär sig läxan och
i fortsättningen kommer att bli snabbare på att själva spränga Nato:s
tankbilar istället för att lägga beslag på dem.

Stefan Lindgren

4 september 2009

Levande historia & Maoglasögonen

Levande historia är numera lika död som den snart ett år gamla
kalkonen i min frys.

Deras senaste reklamfilm är inte vämjelig för att den FÖRSÖKER angripa
Jan Myrdal, Pol Pot, Mao etc.

http://www.youtube.com/watch?gl=SE&hl=sv&v=04IfpCGX61s

Den är vämjelig för att den förvandlar historien till larvig reklam
(nya Citroenmodellen?) och pajkastning.

Just de glasögon som används i filmen får mig att associera till helt
andra händelser, till de solglasögon som delades ut för att titta på
de tidiga atombombsproverna.

2 000 atombombsprover ovan jord utfördes 1945-2008 varav 1 054 av USA.
Enligt New Scientist han dessa prover skördat uppskattningsvis 11 000
amerikanska människoliv. (läs mer på http://www.amusingplanet.com/
2008/07/how-to-watch-nuclear-explosion.html
)

"...om detta må ni berätta..." som titeln löd till en av "Levande forums"
broschyrer.

Vi kan inte förstå den historiska sanningen om Mao och Kinas befrielse
1949 utan att förstå vad som hände på den andra sidan.

I USA satte faktiskt unga män på sig en särskild sorts glasögon för att skåda
in i den strålande framtid.

Stefan Lindgren

1 september 2009

Sovjethymnen

De folkstyrda staternas enade välde
för sekler befäst av vår ryska nation
vår hyllning vi bringa för frihetens seger
vår stolta, vår mäktiga
Rådsunion.

Hell dig, o fosterland, frihetens fosterland,
löftet om folkens förbrödring och fred.
Framtidens trosbanér, frihetens folkbanér.
Tänd oss till seger, mot seger oss led.
Tänd oss till seger, mot seger oss led.

I natt och i mörker oss friheten lyste
och Lenin den starke oss visade väg.
I Stalin vi växte till trohet mot folket
till dåd och till framsteg han vände vår håg.
Hell dig osv.

Vi härdats i strid och med blicken mot döden
vår ovän får känna vår drabbande hand.
I kampen gestaltar vi seklernas öden
den seger som gryr får vårt fädernesland.
Hell dig osv.

Musik: A V Aleksandrov, Text S Michalkov och
El-Registan. Övers. Rolf Parland

Den ryske poeten och författaren Sergej V Michalkov
dog i en ålder av 96 år i torsdags.

Mest känd är Michalkov för att han lyckades med konststycket
att först skriva texten till den sovjetiska nationalsången
1943 och sedan år 2000 nationalsången (till samma melodi)
för den avsovjetiserade Ryska federationen.

I 1940 års ryska version hette det bland annat att
"Lenins parti, vårt folks styrka, leder oss till
kommunismens triumf!" Efter den litterära triumfen söp han
till klockan fem på morgonen med Stalin, som han gillade
starkt.

2000 års version är en hyllning till "Ryssland - vår heliga stat" och "vårt
kära land som värnas av Gud".

Den metamorfosen kan vara svår att förstå för utomstående. Men för Michalkov
var det uppenbarligen inget omöjligt att tjäna både Stalin
(som han ännu på 1990-talet kallade sin intressantaste
samtalspartner någonsin), Gud och fosterlandet.

För ryssarna var Sergej Michalkov även framstående barnboksförfattare och
överhuvud för en kultur- och filmdynasti. Båda sönerna -
Nikita Michalkov och Andrej Kontjalovskij (han tog sin mors
efternamn) - är framgångsrika filmregissörer.

Trots att Sergej Michalkov liksom många andra "fina" sovjetförfattare
deltog i kampanjerna mot Boris Pasternak och Aleksander
Solzjenitsyn bad han eftervärlden att bedöma honom "efter
den epokens lagar". Han ångrade inte något av sina verk.


Stefan Lindgren


Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Mera Keynes i krig än kris

Benny Andersson har i Clarté 2/09 svårt att fördra mitt "vildsinta angrepp" på Keynes.
http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=168.
Så mycket nytt var det nu inte jag hade att komma med. Min
kritik är i vart fall inte "vildare" än den Keynes elev Joan Robinson
levererade (se bl a. Ekonomisk filosofi, 1962, sv utgåva: Halmstad
1970).

Själva poängen med min artikel var inte att "angripa" Keynes (fysiskt
död sedan 1946, politiskt sedan 1970-talet), utan att påvisa
dubbelheten.

Keynes förfäktade ekonomiska idéer som ytterst gick ut på att rädda
kapitalismen ur 30-talskrisen, den dittills djupaste kris systemet
upplevt. Hans grundläggande idéer var en reaktion på den klassiska
nationalekonomins tro på att systemet alltid eftersträvade jämvikt och
självt var förmöget att återställa denna, om det skulle uppstå
störningar.

Teoretiskt var Keynes en eklektiker, som lånade vissa angreppssätt
av Marx, men utan dennes stringens och klara ställningstaganden. Och
utan att någonsin erkänna någon skuld till Marx. Keynes kallade Marx
Kapitalet "en obsolet lärobok som jag inte bara vet är vetenskapligt
felaktig utan saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen"
(J M Keynes: A Short View of Russia 1925).

När Keynes ifrågasatte "Says lag", formulerad av den franske
ekonomen J.B.Say (1767-1832), som stipulerade att "utbud utgör
efterfrågan", och alltså utgick från att det aldrig kunde finnas
bristande efterfrågan, gick han på väl upptrampad mark.

När Keynes adepter senare gjorde matematik av "General Theory"
visade det sig att vad Keynes kommit på var Marx mervärdelära. Roy
Harrod sammanfattade Keynes syn på ekonomisk tillväxt i formeln G
(tillväxten) är lika med kvoten S/K där S stod för sparkvoten (i
praktiken investeringskvoten) och K för en kapitalkoefficient som
anger hur mycket produktionsökning varje investerad krona ger. Den
formeln är identisk med Marx modell (se bl a Bo Gustafsson: "Ekonomisk
tillväxtteori och ekonomisk historia" i Festskrift tillägnad
Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala 1971). Men det Marx använde för att
bevisa kapitalismens skrankor använde liberaler som Keynes till att
förlänga livet på kapitalismen.

Det hindrar inte att Keynes moderniserade ekonomiämnet. Han
visade att mycket av de viktorianska dygderna, hur bra de än var i
privatlivet, när de lyftes upp på det nationalekonomiska planet fick
katastrofala följder. I dåliga tider är sparsamhet, den främsta av
dessa dygder, bra för den enskilde men ytterst skadlig för ett lands
ekonomi som helhet.

Keynes återställde också den politiska ekonomin, återinförde
tiden i de ekonomiska resonemangen. Till skillnad från många av tidens
nationalekonomer var han mer intresserad av verkligheten än den rena
teorin.

För att ta ett exempel. Keynes argumenterade mot doktrinen
att "tullar är skadliga för det land som inför dem" (en doktrin han
själv länge trott på). I ett långt kapitel i sin "General Theory"
visade han att ett visst mått av "merkantilism" är motiverat. Inte
minst var det grunden för det brittiska imperiet. Keynes blundade med
andra ord inte för den smutsiga verkligheten "där det är så att ju mer
jag har desto mindre har du", skriver Joan Robinson (s 116).

I de åtgärder Keynes föreslog mot 30-talskrisen fanns det vissa
progressiva inslag, t ex tanken att inkomstöverföringar till sämre
ställda skikt som antogs ha hög konsumtionsbenägenhet kunde driva på
efterfrågan och produktionen. Ett omstritt ekonomiskt påstående blev
argument för en socialt rimlig politik.

Men man kan ändå inte bortse från att Keynes angrep kapitalismens
problem på en kosmetisk nivå. Hans syn på krisen som ett
tändningsproblem ("a magneto problem") gjorde honom öppen för i stort
sett vilka lösningar som helst.

Visserligen kom han från en studentmiljö där man vurmade för
pacifism, sexuell anormalitet och droger men som välanpassad
departementstjänsteman reagerade han inte när hans chefer bedrev
ohöljd krigshets.

Som "den akademiska versionen av Arthur Neville Chamberlain"
(Narindar Singh i EPW 15/10 1994) var Keynes långtifrån någon
Hitleranhängare men såg inte den principiella skillnad mellan tyska
rustningar och motorvägsbyggen och allierade rustningar och
motorvägsbyggen som Benny Andersson tycker sig se. Varför skulle a
priori Hitlers fyraårsplan vara ett "halvfeodalt hopkok", som Benny
Andersson kallar den, i jämförelse med Roosevelts New Deal?

Såväl Keynes som Roosevelt som Hitler var ute efter att rädda kapitalismen
ur den systemhotande 30-talskrisen. Att sedan den politiska
utvecklingen tvingade USA och Tyskland på kollisionskurs var delvis en
följd av tillfälligheter och ingenting som Keynes kunde veta 1936 när
han skrev sitt aningslösa förord till sin tyska utgåva.

Otto Wagener, en av Hitlers ekonomiska rådgivare
rekommenderade Keynes bok som "långt på väg mot oss, utan att vara
bekant med oss och vår ståndpunkt". (Barkai, Avraham: Das
Wirtschaftsystems des Nationalsozialismus 1977, s 55 ff).

Efterkrigstiden sägs ha blivit relativt gynnsam åtminstone delvis
tack vare utbredd tillämpning av Keynes läror. Benny Andersson
beskriver Keynes som förlösare av en klasskompromiss som gett
arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna.

Stämmer det? Löneandelen av BNP har faktiskt sjunkit
under efterkrigstiden i USA. Keynes var ingalunda den som stod på
barrikaderna för sociala reformer. Han var den som viskade i
härskarklassens öra att arbetare som skulle strejka mot en
lönesänkning tyst skulle acceptera fallande reallöner genom inflation
(General Theory, s 9).

Arbetslösheten som skulle avskaffas med Keynes metoder
har istället varit ett mer eller mindre permanent gissel.
Arbetslösheten i USA har aldrig under något decennium efter andra
världskriget legat under ett genomsnitt på 4,5 procent, vilket är
långtifrån full sysselsättning. Det blir uppåt en halv miljard
bortkastade årsarbetsverken under efterkrigstiden - i den
kapitalistiska effektivitetens förlovade land!

Å andra sidan har efterkrigstiden medfört marginella
förbättringar för arbetarklassen, i Europa främst med olika
trygghetsystem. En del av den offentliga sektorns expansion är utan
tvekan ett resultat av arbetarrörelsens sociala reformkrav, även om de
förmånerna nu i rask takt urholkas.

Den offentliga sektorns tillväxt är emellertid något som
försiggått i alla utvecklade länder oavsett politisk regim och
återspeglar det grundläggande förhållandet att stat och kommun sysslar
med verksamheter som inte kan rationaliseras i samma grad som t ex
produktionen av Coca Cola (denna automatiska drift till offentlig
sektor kallas "Wagners lag").

I förvånansvärt liten utsträckning har vi sett praktisk
keynesianism i form underskottsfinansierade statliga
investeringsprogram. Utom på ett område: militära rustningar och krig!

Ser vi på USA kan vi konstatera att underskotten i de
offentliga finanserna är tätt kopplade till krig: första och andra
världskrigen, Vietnamkriget (1967-68 och 1970-74), första gulfkriget
1991 och sedan Afghanistan/Irakkrigen från 2002 till dags dato. Det
var för övrigt under Vietnamkriget, den 4 januari 1971, som Nixon
fällde de bevingade orden: "We are all keynesians now" (Vi är alla
keynesianer nu).

Ilsket skrev Keynes elev Joan Robinsson 1975: "De
självutnämnda keynesianerna i USA skryter om att ha övervunnit
reglerna för sunda finanser. Konsekvensen har varit att underlätta
underskottsfinansierade rustningar; det har bidragit till att hålla i
gång det kalla kriget och har främjat heta krig här och var runt
jorden." ("Essays on J M Keynes", red M Keynes 1975, s 131.)

När USA nu brottas med den värsta krisen sedan
30-talet så har man redan i föregående högkonjunktur ådragit sig de
historiskt sett största underskotten någonsin. Utrymmet för
keynesianism är uppätet av krig!

I växande utsträckning tycks krig vara det enda säkra
receptet på högkonjunktur. Förutom 20-talets fredliga högkonjunktur
har så gott som alla högkonjunkturer i USA från första världskriget
varit kopplade till krig (Richard Stajner: Krisen, Lund 1979 s 199)

Under den krigiska s k efterkrigstiden har USA:s
militäranslag ökat från 13,5 miljarder dollar per år 1949 till 78
miljarder 1971 och nu 2009 745 miljarder dollar - vilket om man
inflationsrensar siffrorna är en sexdubbling på 60 år.

Idag utgör 54 procent av statsutgifterna i USA militära
kostnader (officiellt bara 20 procent av budgeten, men då räknas
exempelvis inte räntekostnaderna för tidigare krig.
http://www.warresisters.org/pages/piechart.htm).

Keynes var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter
som kunde användas i kontracykliskt syfte. Att gräva hål i marken är
något han nämner flera gånger och då inte bara för att öka
"sysselsättningen utan också för den verkliga nationella utdelningen i
form av användbara varor och tjänster" (K-VII:220 Collected writings).

Han hade naturligtvis egna preferenser (ett stillsamt och vackert liv
- fattigdom och arbetslöshet var ju så fula!), men stängde aldrig
entydigt dörren för det som sedan blev den praktiska keynesianismen -
kriget!

Redan 1939 (How to Pay for the War) gick han med själ
och hjärta in för att lösa krigsfinansieringens ekonomiska problem och
föreslog former av tvångssparande som de brittiska myndigheterna
anammade. Keynes talar om militära utgifter som ett av de få
respektabla sätten att öka den totala efterfrågan. Krig och guldgruvor
framstår för honom som "av största värde och betydelse för
civilisationen", uppenbarligen för att de bidrar till en "slutlig
återhämtning" (K-VII:130).

För att få perspektiv på Keynes kan det vara lärorikt att
gå till en av hans samtida, den politiskt mer radikale ekonomen Michal
Kalecki (1899-1970). Den polskättade Kalecki utvecklade sina teorier
om konjunkturcyklerna före Keynes, som dock föraktfullt kallade
Kaleckis texter för "nästan deliriskt nonsens".

Kalecki varnade klarsynt för att full sysselsättning inte
kunde bli bestående. Hot om att få sparken skulle upphöra att fungera
som disciplinärt instrument. När det keynesianska samförståndet
gradvis upphörde på 70-talet var det en bekräftelse på Kaleckis
uppfattning. Den politiska radikaliseringen satte skräck i makthavarna.

I Frankrike noterades 150 miljoner strejkdagar i maj juni 1968, i
Italien 60 miljoner följande år medan USA toppade OECD:s
strejkstatistik 1970. (Andrew Glyn: Capitalism Unleashed,
Oxford 2007).

Så kunde man inte ha det. Kalecki förutsåg att den
gamla konjunkturcykeln skulle komma att ersättas av en "politisk
konjunkturcykel". Dvs. även om en keynesiansk krispolitik kunde
fungera skulle beslutsfattarna föredra att utlösa eller förstärka
lågkonjunkturer i avsikt att bl.a. disciplinera arbetarklassen (Se
Joan Robinson s. 122-123).

Kalecki har besannats över hövan. Keynes lever bara
kvar på krigsfinansieringens område. Den enda rejäla lösningen på
krisen riskerar än en gång att bli krig - ännu mera krig. Det är den
brutala modernitet som Hitler bara var ett tidigt förkroppsligande av.

Stefan Lindgren

Artikeln var publicerad i Clarté 3/09

30 augusti 2009

Säkerhetsbluffen

Agendas reportage om kvinnornas situation i Afghanistan gav
bra belysning åt säkerhetsbluffen.

Det heter att hundra tusen utländska soldater är i
Afghanistan bl a för att befria kvinnorna.

Inget sådant har inträffat. Våldet mot kvinnor och - och små
flickor - kan rentav ha ökat.

Utan att ha hårda data kan man peka på att de stora pengar
som nu är i omlopp i knarkekonomin driver upp brudpriserna
och ökar efterfrågan på ett sätt som drabbar flickor i låga
åldrar.

Två praktikanter på Institute for War
& Peace Reporting, som finansieras
med västliga donationer och utbildar
unga afghaner till journalister, har
undersökt situationen med brudpeng i
Afghanistan. Det handlar dels om mahar
som är en traditionell symbolisk
gåva till brudens föräldrar för att visa
att brudgummen är beredd att försörja
sin nya familj och dels om walwar,
som är ett direkt brudpris och länge
har varit ett omstritt fenomen.

IWPR rapporterar att walwar i
norra Afghanistan nått 10 000 till
15 000 dollar, vilket gör det omöjligt
för många att gifta sig.

(Se Afghanistan.Nu 2/09)

Detta är naturligtvis avarter som förekommit i det afghanska
samhället tidigare, men det verkar inte ha blivit bättre - snarare
tvärtom under utländsk ockupation.

Statsminister Reinfeldt mästrade chefen för kvinnokliniken i
Herat och sa att hon underskattade vikten av militär säkerhet.
Skulle alltså Reinfeldt veta bättre än kvinnorna i
Afghanistan vilken nytta de har av utländska trupper?

Minsta eftertanke ger vid handen att våldet mot kvinnorna
huvudsakligen utspelas i hemmen, där de ofta i praktiken är
instängda.

Inga utländska arméer i världen kan sparka upp alla
afghanska dörrar och se om något våld förekommer i hemmen.

Dessutom är de ju i praktiken inriktade på helt andra saker än
att skapa säkerhets för kvinnorna. Högst på deras agenda står kampen
mot alla motståndsgrupper - och i det syftet är man beredd
att bomba ut hela byar som sklett gång på gång.

Att bekämpa våldet mot kvinnorna med bomber är en absurditet!

Det är en uppgift som kräver breda sociala och
ekonomiska angreppssätt och framför allt ett visst lugn och
stabilitet i samhället - kort sagt en fred, som trupperna inte åstadkommit.

Tvärtom!

Reinfeldts försök att avleda diskussionen till dödsstraff
var patetiskt. Det förekommer betydligt fler dödsstraff i
Afghanistan efter den utländska "befrielsen" än före.

Sverige utlämnar - som Amnesty påpekat - fångar till ett
rättsväsende som regelmässigt använder tortyr.

Hela grunden för den svenska militära närvaron syftar till
att "stödja det afghanska rättsväsendet" föll som Jerikos
murar efter den klara - och efterlängtade - trumpetstöten från
Amnesty.

De 1,4 miljarder som Reinfeldt slänger ut på knektar och vapen
skulle kunna finansiera en mångtusenhövdad armé av social-
arbetare och lärare som kunde bistå de afghanska
kvinnorna.

Stefan Lindgren

29 augusti 2009

"Långsiktigheten är nyckeln"

Sten Tolgfors sa i Konflikt lördag morgon att "långsiktigheten är
nyckeln" när det gäller trupperna i Afghanistan. Och beviset han
anförde är exemplet Balkan.

Kanske mer realistiskt sa Anders Fänge, SAK, att västmakterna har ett
"fönster på 4-5 år" innan hemmaopinionerna tvingar dem att dra sig
tillbaka.

Till Tolgfors resonemang finns mycket att säga:

1. Är det säkert att så mycket blivit bättre på Balkan? Vi har ett
stort problem med fördrivna serber. Albanien har förvandlats till
leksaksland för Nato och lagerlokal för stulna bilar. Bosnien är en
klientstat som till helt nyligen inte hade en enda bosnier i
regeringen. Kosovo är en utbrytarstat som bara godkänns av Natos
allierade - ett potentiellt internationellt konfliktämne.

Acceptansen för det internationella ingripandet på Balkan hade blivit
ett helt annat om det inte skett under Nato:s flagg, eftersom Nato
bedrev ett aggressionskrig mot Jugoslavien.

I själva verket började FN:s utspårning på Balkan och var ett
medvetet resultat av att Mad-Elaine Albright sparkade (bokstavligen -
på smalbenen) FN:s generalsekreterare Boutros Boutros Ghali och
sparkade ut FN från Bosnien till förmån för Nato-trupp.

2. "Långsiktigheten" Tolgfors talar om i Afghanistan saknar stöd i det
s k FN-mandatet, som uttryckligen är kortsiktigt och beviljas för ett
år i taget. Även i dokumenten från Petersbergkonferensen 2001 saknas
det stöd för snacket om "långsiktighet".

Och om man tänker efter är det just "långsiktigheten" som röjer den
nykoloniala agendan. Ockupanterna har syften som går långt utöver att
inrätta en fungerande regim i Kabul.

3. När f d ÖB Håkan Syrén talade om att stanna i Afghanistan 15 år
fick hans pressekreterare rycka ut och dementera. Vem dementerar
Tolgfors? Sverige har ingen mandat - och heller inget riksdagsbeslut -
om att vara "långsiktigt" i Afghanistan.

I sak har Tolgfors också fel om att Sveriges trupper är i Afghanistan
på inbjudan av regeringen där. De svenska trupperna är i Afghanistan
på inbjudan av Tony Blair. Inbjudan framfördes hösten 2001, innan någon
regering installerats i Kabul. Och Sveriges Björn von Sydow tackade ja.

ISAF som helhet bildades utan mandat vare sig från FN eller inbjudan
från Afghanistan. Den jästen slängdes in långt efter degen. För syns skull.

Stefan Lindgren


26 augusti 2009

Sverige tränar flygbombningar mot Afghanistan

Av ett nyhetstelgram (http://www.usafe.af.mil/news/story.asp?id=123164775)
från den amerikanska krigsmakten 25 augusti framgår att den svenska
krigsmakten deltagit i Nato-utbildning för flygattacker i Afghanistan.

"US Trains Estonia, Sweden for Nato Air Strikes in Afghanistan" lyder
rubriken på det amerikanska telegrammet. Det kan inte råda någon
tvekan om syftet med övningen. Telegrammet återges också på Folk och
Försvars hemsida.

Av telegrammet framgår att två anställda i det estniska flygvapnet och
en svensk "kommandosoldat" (Army ranger) deltagit i en utbildning vid
Nato:s flyghögkvarter i Ramstein 17 till 21 augusti.

Svensken fick tillfälle att i simulator öva bombanfall och senare i
Grostenquin, Frankrike, följa simulerade flyganfall med riktiga A-10,
Alpha Jet, och F-16 flygplan. En viktig del av utbildningen var att gå
igenom "tester för Afghanistan", heter det. De båda estländarna och
den svenske kaptenen ska inom kort placeras i Afghanistan.

Den fråga som Sten Tolgfors nu måste svara på är: Varför tränar
Sverige flygattacker i Afghanistan tillsamamns med Nato? Hur kan
ministern hävda att Sverige inte är i krig och samtidigt låta svenska
officierare delta i utbildning som uppenbarligen siktar till en
fortsättning och utvidgning av bombkriget som så hårt drabbat
civilbefolkningen.

Stefan Lindgren

25 augusti 2009

Uppdraget slutfört, Tolgfors

Många försvarare av Sveriges Afghanistanpolitik har i sommar
hänvisat till nödvändigheten att säkra valet i Afghanistan
med utländska trupper.

Sten Tolgfors skrev på Newsmill 3 juli 2009:

"Men viktigast av allt är att det nu hålls val i Afghanistan.
Landet har en demokratiskt utsedd regering, ett valt
parlament och president. Nästa val äger rum i augusti i år.
En central uppgift för ISAF, som Sverige ingår i, är att
tillsammans med afghansk polis och militär svara för
säkerheten kring valen och se till att de kan genomföras på
ett korrekt vis."

Det kan tycks som en logisk ståndpunkt. Men nu är valen över.
[Även om det nu tycks som att USA tänker ställa till en andra val-
omgång i oktober.]

Det måste med Tolgfors resonemang innebär att "en central
uppgift" är löst. Då borde rimligen hemkallandet av
trupperna ha kommit ett steg närmare.

Tolgfors kan telegrafera till Mazar: Uppdraget utfört. Packa
och kom hem!

Det återstår att se om Tolgfors drar den nödvändiga slutsatsen av sina '
egna resonemang eller om dessa enbart varit avsedda att slå
blå dunster i ögonen på väljarna.

Om vi backar några steg så tvingas vi konstatera att retoriken inte är ny.

När Petersbergkonferens utaförn Bonn 5 december 2001 "under
FN:s beskydd" formulerade uppgiften för Hamid Karzai
och "interimsmyndigheten" i Afghanistan och för en
internationell säkerhetsstyrka så fastslogs det att först en
"övergångsregering" skulle bildas med stöd av en loya jirgah
(traditionell församling av stamäldste). Därefter skulle
president- och parlamentsval hållas.

Beträffande de utländska trupperna slogs först och främst fast:

Deltagarna i FN-samtalen om Afghanistan erkänner att ansvaret för
att skapa säkerhet och lag och ordning i hela landet åligger
afghanerna själva.
Inte illa!

Därefter sades att en internationell säkerhetsstyrka skulle behövas
innan landets egna styrkor byggts upp tillräckligt. Läser
man hela avtalstexten framstår det närmast som att denna
säkerhetsstyrka förutsattes upphöra när "övergångsregeringen"
bildats, vilket skedde i december 2001.

Men det fanns absolut inget stöd för att de internationella
trupperna skulle kunna stanna över två presidentval (2004
och 2009) och ett parlamentsval (2005).

Och om inte trupperna hemkallas nu kan vi vara säkra
på att snart få höra argumentet att de ska övervaka
parlamentsvalen 2010.

Frågan som Tolgfors är skyldig att besvara är hur många
val som är nog. Tre, fyra, fem…

Och när är det dags att förverkliga paragaf 1 i Bihang
i Petersbergsavtalet, dvs att låta afghanerna sköta sig
själva?

Det är hög tid för Sten Tolgfors att lyssna på sin partibror
och företrädare på sin post, Anders Björck, som i TV 20 augusti sa att det
behövs "en plan för att transformera de här insatserna till
något annat", dvs truppnärvaron till en uteslutande civil
närvaro.

Svenska trupper kan inte övervaka val i Afghanistan i all evighet.
Det kommer inte att bli någon felfri demokrati av västmodell
i Afghanistan under överskådlig framtid, kan man lugn slå fast.

Svenska trupper kan inte övervaka val i alla länder med dåliga
eller bara, ska vi säga, "ovästliga" val.

Stefan Lindgren

Bilden: En interiör från USA:s fängelse i Bagram.


24 augusti 2009

Pakten räddade Europas demokrati

Den 3 juli antog OSSE:s parlamentariska församling en resolution som instiftar
23 augusti som en minnesdag för stalinismens och nazismens offer. Den
dagen år 1939 undertecknade icke-aggressionspakten mellan
Sovjetunionen och Tyskland, den s.k. Molotov-Ribbentroppakten.

Än en gång hänfaller Europabyråkratin åt lusten att avgöra historiska
frågor med politiska beslut och dekret.

Sanningen är att Molotov-Ribbentroppakten gav Sovjetunionen ett
andrum på två år som blev helt avgörande för andra världskrigets
utgång. Utan pakten skulle Europas demokratier (förvisso bristfälliga
sådana och då i de flesta fall i malpåse) varit hopplöst förlorade.

Rysslands underrättelsetjänst FSB uppmärksammar 70-årsdagen av
Molotov-Ribbentroppakten med att ge ut en dokumentsamling av
generalmajor Lev Sotskov "Baltikum och geopolitik: 1935 - 1945 " som
innehåller hittills okända dokument från den tiden.

Vad dokumenten framför allt visar var att västmakterna stödde
Sovjetunionens befrielse av Baltikum i andra världskrigets slutskede
fast de hade fullt klart för sig att dessa länder skulle komma att
införlivas med Sovjetunionen.

Sovjets Londonambassadör Majskij rapporterade 1941 att
Churchill vid ett möte hade instämt i att Sovjet 1940 varit tvingat av
omständigheterna att införliva Baltikum. "Jag är överens, man var
tvungen att göra det", ska Churchill ha sagt.

Ur ett hemligt memorandum från den amerikanske presidenten
särskilda sändebud Harry Hopkins i maj 1942 citerar Sotskov bl a
följande.

"Harry Hopkins ... sade: 'Om ryssarna vill få Baltikum efter kriget,
då kommer de att få det.' Men han trodde inte att amerikanerna tänkte
tala öppet om det."

I ett memorandum från den brittiske utrikesministern Anthony Eden
28 januari 1942 heter det:

"Från en rent strategisk synvinkel ligger det faktiskt i vårt intresse
att Ryssland återigen befäster sig i Baltikum för att bättre kunna
utmana Tysklands dominans i Östersjön".

Och i en rapport från den brittiske informationsministern Smollets
möte med den forne tjeckiske presidenten Benes 29 januari 1942 heter
det:
"När det gäller de baltiska staterna, sympatiserar jag, som
företrädare för en liten nation, givetvis med deras önskan om
självständighet. Samtidigt anser jag som realist att det är omöjligt
att förvägra en sådan stormakt som Ryssland tillträde till Östersjön
och kontroll över den. Eftersom Ryssland inte bedriver nationellt
förtryck [i Baltikum], anser jag att vi måste acceptera det faktum att
de baltiska staterna kommit under sovjetisk överhöghet."
En stor del av ryska media fördömer visserligen Molotov-Ribbentroppakten
liksom Sovjets parlament, folkkongressen, gjorde det 1989. Men
meningarna är ytterst skiftande om vad som var fel med pakten.

Michail Mjagkov vid vetenskapsakadamenins historieinstitut säger
till exempel att Molotov-Ribbentrop-pakten inte var något märkligt med
tanke på hur politiska uppgörelser, t ex västmakternas uppgörelse med
Hitler i München 1938, gjordes före andra världskriget. Han påpekar
också att de territorier som införlivades med Sovjetunionen till följd
av pakten alla hade tillhört det ryska imperiet före första
världskriget och alltså inte betraktades som ockupation av utländskt
territorium.

källa: gazeta 20/8

Stefan Lindgren

21 augusti 2009

Tolgfors fem "Whopper Lies"

Gårdagens debatt om Afghanistan i TV1 (http://svtplay.se/t/103450/sasongstart__debatt)
visar att frågan inte längre kan sopas under mattan. Det är bra.

Men Sten Tolgfors tror tydligen att det fortfarande ska gå att lägga
locket på med grovt demagogiska argument.

De utländska trupperna är i Afghanistan för att befria kvinnorna, menade ministern. Detta är Bushs gamla argument sedan al Qaida inte längre räckte som motiv att ockupera ett helt land. (al Qaida finns inte längre i Afghanistan har general Petreaus nyligen försäkrat).

I synnerhet framhöll Tolgfors att den offentliga steningen av en kvinna på en stadion 2001 var orsak nog att invadera landet.
Det visar hur totalt okunnig ministern är. Bortsett från att händelsen var exceptionell - även för talibanerna - är ju avrättningar mer frekventa i Afghanistan idag (minst 17 avrättade 2008) än före invasionen.
Dessutom - om vi ska invadera länder som avrättar folk - får vapenvägraren Tolgfors en hel del att göra. Här en lista över länder som har fler avrättningar än Afghanistan.

Land antal avrättningar 2008
Kina Minst 5000
Iran Minst 346
Saudiarabien Minst 102
Nordkorea Minst 63
USA 37
Pakistan Minst 36
Irak Minst 34
Vietnam Minst 19

http://www.handsoffcain.info/bancadati/index.php?tipotema=arg&idtema=12000547


Om det var ministerns "Whopper Lie" nr 1 så var nr 2, den om "FN-mandatet". Regeringen har ljugit militär och allmänhet full om att trupperna i Afghanistan är ett "FN-mandat".
Mandat är latin och betyder 'uppdrag', 'anvisning', 'befallning', 'order'.

* Sverige har inte fått någon order av FN att skicka trupper.

* Det finns inga FN-trupper i Afghanistan

* FN har i sina årliga resolutioner gett sitt godkännande av att ISAF (senare även USA-koalitionen OEF, som numera i praktiken är sammanslagen med Nato-Isaf) utför vissa uppgifter på ett geografiskt område som från början var Kabul och nu omfattar hela landet. Uppgifterna handlar bl a om säkerhet och att bygga upp rättsväsendet.

Men den som beställer ett jobb av en rörmokare, som sedan går och våldtar grannfrun har knappast gett "mandat" åt denne rörmokare. FN är inte på något sätt ansvarigt för ISAF mer än i de avseenden som anges i resolutionerna.

När man talar om "FN-mandat" är det säkert många äldre som associerar till "mandatområden", som var en form av internationell förvaltning av tidigare kolonier.
Afghanistan har aldrig varit koloni (och ska inte bli det!) och mandatsystemet gick i graven när FN bildades 1945.

ISAF är ur alla synpunkter en Nato-armé. Nato-landet Storbritannien tog initiativet till styrkan, Nato har ledningen, befälet, och dess (hemliga) Rules of Engagement styr när även svenska soldater får skjuta och inte får skjuta.

Ministerns tredje "Whopper Lie" med extra allt är att ockupationstrupperna är i Afghanistan för att säkra valen. Det har vi ju nu hört i åtta år. På Petersbergkonferensen 2001 som man flitigt hänvisar till för att ge den afghanska lydregimen sken av legitimitet sades att en internationell styrka skulle övervaka valen. Sedan skulle denna återkallas.

Men trupperna stannade efter det första valet. Och efter det andra. Och det tredje. Och det fjärde...

Ministerns fjärde "Whopper Lie", en halvpounder, är att regeringen dubblar det civila biståndet och att militärkostnaden är 1 miljard.
Sanningen är att det civila biståndet i årets budget är 380 miljoner. Nästa budgetår ökar det med 200 miljoner - ingen fördubbling.
Och om man räknar med kostnaderna för de C17-plan som Sverige hyrt in sig på hos Nato är de verkliga kostnaderna för kriget inte 1 miljard utan 1,4 miljard i år.

Kvoten militärt civilt är alltså ungefär 3:1. Snacka inte bort det, Tolgfors.

Ministerns femte "Whopper Lie", en verkligt stinkande sak, vår påståendet att Afghanistan "inte är ett land". Må vara att visa amerikanska strateger i andanom har börjat stycka upp landet i mer kontrollerbara bitar, men Afghanistan är ett land. Förvisso ett av världens mest mångnationella och brokiga, vilket i sig är en kulturens och mänsklighetens seger över kolonialister och krigspatrask av Tolgfors typ.

Stefan Lindgren


PS. Begreppet "Whopper Lies" användes av Michael Moore i dennes berömda uppläxningar av Bush. En "Whopper Burger" är ett av de större objekten på hamburgerkedjan Burger King.

20 augusti 2009

Thage G orubblig som en sfinx

Se Thage G Peterson förklara med föredömlig tydlighet varför Sverige
inte ska ha trupp i Afghanistan.

http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1147504&renderingdepartment=2.34562

I de i inledande bilderna före Thages framträdande ser man hur
en ISAF-soldat skjuter mot en gammal man på motorcykel (ev.
ett löst skott). Mannen stannar och sträcker upp händerna. Ett
klockrent exempel på hur utländska trupper trakasserar fredliga
invånare. Det är så UTLÄNDSK OCKUPATION fungerar. Det fattar inte
många svenskar. Vi har inga folkminnen av utländsk ockupation.

Det närmaste krig vi kommer i min stora Norrlandssläkt är en son till
en USA-utvandrare som stupade i Koreakriget

Thage var orubblig som en sfinx när han upprepade att ISAF är ingen
FN-trupp, inga blå baskrar.

Medan armeinspektör Berndt Grundevik upprepade regeringens linje om
att det finns "ett tydligt FN-mandat". Grundevik påstod också att
svensk trupp "inte skjuter mot byar".

Vad var då Boka-händelsen den 12 september 2006?
http://www.dn.se:13024/nyheter/sverige/svenska-soldater-i-eldstrid-i-afghanistan-1.612367

Tusentals skott avslossades mot byn och byledaren sköts ihjäl.

Och i eldstriderna nyligen på slättlandet mellan Balkh och
Mazar dödade svenskarna flera afghaner i en utdragen skottlossning på
tättbefolkat slättland.

Typiskt är att försvarsminister Sten Tolgfors inte vågade möta Thage G
utan skickade fram en militär, en tjänsteman som bara verkställer
order.

Det enda angreppet på Thage G som kanske tog lite skruv hos tittarna
var att han är så ensam om sin ståndpunkt. Nästan inga andra politiker
törs kritisera Afghanistankriget.

Thage G:s tyske kollega, CDU:s f d generalsekretare Rühe, försvarsminister
ungefär samma år som Thage sa i dagarna samma sak i Der Spiegel. Men det är klen
tröst för oss att debattens vågor går höga i flera europeiska
parlament.

Det är rätt jämnt i opinionen, försvarade sig Thage. Den som studerar
siffrorna behöver inte tvivla om att det sunda krigsmotståndet
överväger bland s och centerns väljare, och nu kanske
glädjande nog också bland piratpartiets anhängare. Kategorin män 15-24
år är ju de mest krigskritiska enligt SIFO-mätningen och det är väl
där piratpartiet har sina anhängare. Dom vill spela World of Warcraft
på nätet, inte i terrängen. En viktig skillnad.


/Stefan Lindgren


www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

17 augusti 2009

Unga män krigsmotståndare!

SIFO-mätningen om Afghanistan är intressant läsning. Aktuellts Mats
Knutsson lyckades bara delvis träffa poängerna.

Generellt visar undersökningen att motståndet mot krigsdeltagande
stiger med växande ålder och erfarenhet. Inte så konstigt.

Men det finns ett intressant undantag. Män i åldern 15-29 år är den
grupp som uppvisar det allra största motsåndet mot krigsdeltagandet!
54 procent av alla unga män som tagit ställning säger NEJ. För kvinnor
i samma ålder är siffran 43 procent.

Detta sensationella resultat missade SVT helt. Jag tolkar det så att
unga pojkar och män som är i riskzonen att bli kanonmat har en sund
inställning som deras tio år äldre manliga kollegor redan trängt bort,
avtrubbade av cynismen i det rådande samhällsklimatet.

(Vad en cyniker är? "En människa som vet priset på allt men inte
värdet på något"/Oscar Wilde).

Men det finns andra intressanta resultat. Om man räknar om resultaten
så att man ser hur många procent av dem som har tagit ställning som
säger NEJ till krigslinjen, blir siffrorna följande:

M 42,5 %
Fp 31 %
C 59 %
KD 40 %
Mp 56 %
s 52 %
v 76 %

/Stefan Lindgren


www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

14 augusti 2009

Stödet för de svenska trupperna faller?

Enligt Sifo-mätning i Rapport idag är det för första gången
fler som "stöder de svenska trupperna i Afghanistan" (42 %)
än som inte gör det .

Till den nyheten kan man göra flera kommentarer varav
Rapports Knutsson gjorde några:

1. Han påpekade att partierna till 90 procent stöder
insatsen. Här finns ett "potentiellt demokratiskt problem".

2. HAn påpekade att i synnerhet s-väljarna och c:s väljare
är emot insatsen fast partierna är för den.

3. Om det händer något så kommer underlaget för insatsen att
visa sig bräckligt.


Några kommentarer till kan man göra. Dock med resrevation
för att SIFO:s frågeställningar ännu inte finns tillgängliga.

I själva verket kan Rapports undersökning tyda på MINSKAT
stöd för truppinsatsen.

I november 2008 rapporterade nämligen
Aktuellt att 53 procent stödde den svenska truppinsatsen.

Nu bara 42 %!!!! Dessutom tycks opinionen för hemkallande ha
stärkts något, från 37 till 39 procent.

I november 2008 vill 36 procent behålla antalet soldater i
dåvarande och 17 procent skicka fler soldater, medan 37 procent
ville ta hem alla soldater (9 procent tveksamma/vet ej).

Alltså ansåg 53 procent att den svenska styrkan skulle vara kvar
- i befintligt skick eller rentav större (17 procent ansåg att
truppen borde utökas).

Dagens nyhet från SVT lyder:


42 procent stöder den svenska militära insatsen enligt mätningen,
medan 39 procent anser att truppen bör dras tillbaka. En
knapp femtedel, eller 19 procent av de 1.000 tilllfrågade,
svarade vet ej eller är tveksamma.

Det är betydligt lägre än till exempel i Finland och Danmark
där nyligen genomförda undersökningar visar på kraftigt stöd
för respektive lands trupper i Afghanistan.

Männen mest positiva
Bland de telefonintervjuade var männen betydligt mer
positiva till den svenska insatsen än kvinnorna. 51 procent
av männen stöder den mot bara 33 procent bland kvinnorna.

Kraftigast är stödet bland män i åldern 30-49 år. Där ger 60 procent sitt stöd.

Stort stöd bland FP-väljare
Partipolitiskt finns störst stöd för insatsen i Afghanistan
bland Folkpartiets väljare. 66 procent är för insatsen. Bara
29 procent är emot.

Lägst stöd kan man hitta bland Centerns väljare där knappt
var tredje väljare, eller 29 procent, är för.

-Det har skett saker den senaste tiden, säger Staffan
Danielsson(C), ledamot i Försvarsutskottet. Det här är en
viktig fråga att diskutera.

Fler borgerliga för
Bland de borgerliga väljarna är stödet för en svensk
militär närvaro 48 procent medan 36 proc av det
socialistiska blockets väljare är för insatsen.

-Vi behöver ha en diskussion kring utrikespolitiska
insatser som vi gör med Försvarsmakten, säger Peter
Jonsson(S), ledmot i Försvarsutskottet. Det har ju varit en
hel del skriverier om situationen i Afghanistan, bland annat
i Aftonbladet. Vi måste föra en diskussion om vår närvaro
där.

/Stefan Lindgren

Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Stoppa skolbränderna, Jan Björklund!

Läs Jan Björklunds "öppna brev" till svenskarna i Afghanistan från
idag 14 augusti. Det är märkligt på många sätt.

Sen när kommunicerar det krigförande landets regering med sina
soldater via insändare i pressen?

Men det märkligaste av allt är att major Björklund - som hela tiden
törstat efter blodsutgjutelse i Afghanistan och redan 2006 särskilt krävde
att de svenska soldaterna skulle bli stridande (likt de danska,
som fått hem 22 man i liksäckar) är skolminister i Sverige, ett land
där marodörer anställer bränder i våra skolor som numera kostar över
en miljard om året. Hovsjö har tre bränder i veckan!

Vad tänker Björklund göra åt skolbränderna i Sverige! Jag har inte
hört ett ord. Ska de stoppas med mer betyg? Mer trupper i Afghanistan?

Som förälder till barn i en skola som drabbats av brandincidenter ser
jag Björklunds politiserande om Afghanistankriget som den slutliga
inkompetensförklaringen av honom som skolminister i Sverige.

Stefan Lindgren

Här följer Björklunds kria.

Öppet brev till svenskarna i Afghanistan: Ni har vårt stöd!

Nästa vecka är det presidentval i Afghanistan. Medborgarna i detta
sargade land ska i demokratiska former få välja sin främste ledare.
Detta hade inte skett utan den militära närvaron från omvärlden,
däribland svenskar, som finns i landet.

Ledande svenska vänsterpolitiker kräver att Sverige ska lämna
Afghanistan. Därför är det viktigt att upplysa om varför svenska
styrkor finns i Afghanistan.

Talibanerna styrde Afghanistan under det sena 90-talet. Flickor
förbjöds att gå i skola. De som ändå ville göra det fick frätande
syra kastat i ansiktet, så att de blev vanställda för livet.

Talibanledaren mulla Omar lierade sig med Al Qaida-ledaren Usama bin
Laden och upplät Afghanistan som träningsläger för terrorister. Detta
blev basen för många stora terrorattacker, inte minst
flygplanskapningarna den 11 september 2001.

Låt oss vara klara över en sak; om världssamfundet nu lämnar
Afghanistan överlämnar vi sannolikt landet återigen till mulla Omar
och Usama bin Laden. Kvinnor skulle återigen utsättas för det
djupaste förtryck. Oliktänkande skulle komma att stenas. Landet
skulle återigen bli bas för internationell terrorism.

Unga svenska kvinnor och män tjänstgör i Afghanistan. Den typen av
tjänstgöring är självfallet alltid riskfylld. Internationella
insatser sker alltid i riskfyllda miljöer, det är ju därför de
behövs. Styrkorna är där på mandat av FN:s säkerhetsråd, med stöd
från Afghanistans lagligt valda regering. Sverige deltar efter
begäran från världssamfundet och efter beslut i Sveriges riksdag.

Men vilken signal sänder man om man drar sig ur? Ska terrorister med
våld få stoppa demokratiska val? Ska terroristerna få bestämma?
Vänsterpartister och miljöpartister visar än en gång hur oförmögna de
skulle vara att ta ansvar i regeringsställning.

Till de unga svenska kvinnor och män som tar risker för egen del i
Afghanistan, för att hjälpa människorna i ett av världens mest
våldsutsatta och fattigaste länder, har jag ett viktigt budskap:

Ni har vårt stöd!

------------------

PS. Björklunds uppläggning är alltigenom lögnaktig. De utländska
trupperna har ju inte kommit till Afghanistan för att övervaka
presidentvalet 2009. De är ju där för att bevaka alla val och allt som rör
sig i landet de närmaste 40 åren om man får tro Storbritanniens ÖB
Richards. Sveriges förre ÖB talade mer blygsamt om 15 år.
Eftersom det var britterna som startade ISAF och inte FN
så är ju det uttalandet relevant för att bedöma syftet med
ISAFs insats.

/SL

12 augusti 2009

Afghanistanvecka 5-10 oktober

Temat för höstens Afghanistanvecka är "En annan syn på Afghanistan". Idag måste
man fråga sig om det är vettigt Sverige för krig i Afghanistan och
satsar tre kronor på detta krig för varje krona i civilt bistånd?

Det blir filmpremiär under veckan och möten i bl a Stockholm och Göteborg.

En ny amerikansk dokumentärfilm "Rethinking Afghanistan" (http://rethinkafghanistan.com/)
kommer att premiärvisas under Afghanistanveckan 5-10 oktober, i
svensktextad version.

Filmen har sju avsnitt

1. Den militära upptrappningen i Afghanistan.
2. Destabiliseringen av Pakistan.
3. De svindlande kostnaderna för kriget.
4. Civila dödsoffer i USA:s bombkrig.
5. Afghanistans kvinnor.
6-7. har inte släppts ännu men kommer att finnas tillgängliga till veckan.

I Stockholm ser programmet ut så här preliminärt:

Måndag 18-20 Vernissage på utställning om Afghanistan. ABF-huset, Sveavägen 41,
T-bana Rådmansgatan.

Onsdag 19-21. Martin Schibbye (FiB/K:s redaktör) leder ett samtal med ungdomspolitiker om Afghanistan.

Torsdag 19-21: Iraksolidaritet ordnar i samarbete med Afghanistanveckan ett möte med USA:s
"fredsmamma" Cindy Sheehan.

Fredag kl 12: Gudrun Schyman bjuder till politisk lunch med gäster om Afghanistan. ABF-huset.

Lördag kl 12-15: * Kan Afghanistans kvinnor befrias med utländska trupper? * Hur kan vi hitta
vägen ut ur detta krig?

Några av de medverkande

Mahmooda, Kabul. Kvinnlig representant för det afghanska krigsmotståndet. Mahmooda
är aktiv i RAWA, Revolutionary Association of Afghanistan. Se
www.rawa.org

Cindy Sheehan, USA, är en amerikansk anti-irakkrigsaktivist som uppmärksammades
internationellt i augusti 2005 för sin demonstration utanför president
George W. Bushs ranch i Texas. Hennes son Casey dödades av irakiska
rebeller den 4 april 2004 i Sadr City, Bagdad. Hon kallas i media
ibland för "Fredsmamman" ("Peace Mom").
Se http://www.cindysheehanssoapbox.com

Tom Hayden, USA, är känd som en av grundarna till "Students for a Democratic
Society" på 60-talet som drev motståndet mot Vietnamkriget. Har suttit
i Kaliforniens delstatsparlament (1982-1992) och delstatens senat
(1992-2000). Han har skrivit ett antal böcker om sociala rörelser i
USA och var aktiv i president Obamas valkampanj. Det har inte hindrat
honom att starkt driva kritik av Obamas beslut
att fortsätta Bushs krig i Afghanistan
Se http://www.tomhayden.com

Ann Jones, USA. Amerikansk författarinna, fotograf och livslång aktivist för
medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter och fred. Efter 9 / 11
reste hon till Afghanistan, där hon arbetat som en humanitär volontär
av och till i fyra år, erfarenheter hon samlade i boken Kabul in
Winter (2006). Nyligen har hon återbesökt Afghanistan.
http://www.annjonesonline.com/

Eva Moberg, Sverige, författare. Välkänd debattör och kolumnist med
favoritämnen som kärnkraften, krigets ursprung, människans
natur, manligt och kvinnligt, djuriskt och barnsligt, civilkurage, mannens
emancipation, EU med mera. En av initiativtagarna till uppropet i
februari 2007 för att
hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.

Thage G Peterson, Sverige. F d riksdagens talman, minister i olika
regeringar 1975-1998, bl.a. försvarsminister 1994-97. En av
initiativtagarna till uppropet i februari 2007
för att hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.

I Göteborg framträder Cindy Sheehan på lördag eftermiddag på ett möte
som anordnas av "Studenter för fred".

Besök löpande den här sidan för mer information. Affischer
(storlek 198x420 mm; (finns även utan "stockholmstexten" nedtill) kan
beställas från afghanistansolidaritet@gmx liksom en 4-färgsbroschyr om
veckan (red: Olof Rydström, ill: Robert Nyberg).

I Afghanistan.Nu nr 3/2009 presenteras de medverkande i årets
vecka utförligare. Prenumerera. 150 kr på postgiro 33 13 24-4, FAS.

7 augusti 2009

Daoist i tiden

Tidningen Metro har fått en ny kolumnist, Johan Norberg.

Jag ger honom en chans, tänkte jag och läste hans krönika.

Där skriver hon om avsättningen av Marianne Samuelsson, som han tycker
är okej för att hon är miljöpartist.

Sen vänder han på steken och tar Payex i försvar och menar att
företaget varit förföljt av länsstyrelsen. (En pose som dess vd också
intar.)

I själva verket har ju länsstyrelsen beviljat dispens från
strandskyddet för höga vederbörandes sommarhus, att smälla upp staket
(murar?) som privatiserar en unik strandremsa.

Naturvårdsverket har överklagat.

Sådan "förföljelse" skulle jag också vilja ha. Jag har sommarhus 1 500
meter från Dalälven.

Skämt åsido. Vad dessa galna dirrar inte fattar är att
fastighetsvärdena för ALLA kringboende inklusive de som äger
"strandtomter" sjunker när stranden "privatiseras". Åsne Seierstads
pappa, erfaren kommunalpolitiker från Oslo har många exempel på denna
effekt.

Men Johan Norberg vore nu inte en sann produkt av Timbros tankesmedja
om han inte också hade ett libertarianskt budskap.

Han citerar den kinesiska filosofen Lao Zi (som Norberg kallar Lao Tzu)
som menar att regleringar och lagar är av ondo. Ju färre ju bättre.

Men har man sagt A får man väl säga B. Daoismen som Lao Zi grundlade
propagerar icke-handlandets religion. Magi och pseudovetenskap, t.ex.
alkemi och framställandet av odödlighetselixir ingick i den mogna
daoismen.

Se där, så många ämnen för Johan Norberg att bita i. Det finns ju
gubevars ingen lag eller reglering som tvingar krönikörer att vara
rationella.

Jag ser att Johan Norberg är "senior fellow" (betyder inte "halvgammal snubbe")
vid Milton Friedmans Cato Institute.

Det bekräftar min tanke när jag läser honom: Too much and too late.
Friedmans namn kommer att för evigt förknippas med den djupaste
recessionen sedan 30-talskrisen. Han inspirerade till motorsågsmassakrer
(bokstavligen) på lagar och regleringar i USAs finansvärld och det är det
vi nu alla betalar dyrt.

Stefan Lindgren

6 augusti 2009

Claes Arvidssons lögner

I studio ett i går framträdde ledarskribenten från SvD Claes Arvidsson
i polemik mot Jan Guillou och försökte förklara varför "det är värt
att offra svenska liv" i Afghanistan.

Nu talade inte Arvidsson om sitt eget liv. Han är inte typen som
riskerar sitt liv för något, minst av allt några fattiga afghaners
frihet.

Han talade om unga arbetslösa svenska flickor och pojkar som ska ner
och skjuta på afghaner.

Det mest begriplig Arvidsson sa i debatten var att "70-80 % av de
civila dödsoffren står talibanerna för".

Är det sant?

Det är i högsta grad osant.

För det första finns det ingen internationell opartisk instans som
räknar de döda. Av princip räknar ingen aktör någonsin döda s k
"insurgents", "rebels", "talibans". Dom får man döda hur många som
helst av, som Finlands general Hägglund påpekat.

Men även om vi begränsar oss till obeväpnade civila som inte på något
sett hotat någon så håller inte Arvidssons påstående.

Det finns en sida på wikipedia som helt ägnas problemet civila döda.

http://en.wikipedia.org/wiki/Civilian_casualties_of_the_War_in_Afghanistan_%282001%E2%80%93present%29#Civilian_casualties_by_insurgent_forces

Där sägs det:

Overall, however, the number of direct civilian casualties that have
been attributed to insurgent forces by the available estimates remains
less than the number that have been attributed to U.S.-led airstrikes
and groundfire since 2001.

(Men totalt sett är antalet direkta civila offer som har
tillskrivits upprorsmännen mindre än det antal som har tillskrivits
USA-ledda flyg- och markstridsanfall sedan 2001. )

Sen ska man ju komma ihåg att det INTE RÅDDE KRIG i Afghanistan
innan USA kom. HELA BLODBADET måste skrivas på inkräktarnas
konto.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

5 augusti 2009

Bye, bye Samuelsson

Landshövdingen på Gotland avgår. Bra.

Hon särbehandlade Payex-ägaren Max Hansson i samband med ett
strandskyddsärende.

I en hemlig inspelning vid ett internt sammanträde på länsstyrelsen i
Visby säger hon:

" Max Hansson är en av våra största företagsägare. Jag tror inte att
länsstyrelsen i Västra Götaland skulle bråka särskilt mycket om
Volvochefen vill göra åtgärder i närheten av stranden", sade
Samuelsson. Samtalet sändes sedan av Radio Gotland.

Om Mats Odell medverkat till hennes avgång har han all ära av det.
Att den borgerliga regeringen luckrat upp strandskyddet är en sak.
Och att välbärgade människor passat på att krypa närmare stranden
under deras regim.

Jag kan ge många exempel. Massor med villor på Dalarö är svartbyggen.
För att ägarna tar böterna på hundratusentals kronor och räknar med
att kompisarna i kommunalhuset förhindrar rivningstvång.

Ännu mer intressant än Samuelssons naiva tro att man kan SÄGA det
många borgerliga politiker GÖR är hennes försök att göra en pudel:

- Det som jag ångrar är att jag inte lyckades få fram det som är för
mig en självklar princip: allas likhet inför lagen. Det ångrar jag att
jag inte gjorde ännu tydligare, sa Samuelsson till TT på
tisdagskvällen.

Här har vi ett kvalificerat exempel på NEWSPEAK. Det var ju JUST
hennes syn på principen om likhet inför lagen som framkom med
ovanlig tydlighet på bandinspelningen.

Heder åt radioamatören!

Stefan Lindgren

29 juli 2009

Krigshetsare Tolgfors

Försvarsminister Sven Tolgfors, värnpliktsvägrare och
värnpliktsförsvarets dödgrävare hetsar till krig i Afghanistan i
dagens DN - i sanning en märklig syn!

"Många länder förstärker sin närvaro. Finland sänder över valet
ytterligare 100 soldater till Afghanistan, där Sverige och Finland har
ett nära samarbete.
..... 40 länder finns där för att värna civila mot våld och övergrepp",
skriver ministern.

Det har tagit flera år för honom att komma fram till dessa
formuleringar. Senaste gången riksdagen debatterade skaen var han
helt enkelt frånvarande. Även fysiskt, alltså.

När Tolgfors säger att "många länder..." är det en billig retorik.

Hur kan det komma sig att av FN:s 191 medlemmar endast 47 länder har
skickat trupper? De är alla, med några få neutrala undantag, militära
bundsförvanter till USA.

Det är intressant att se hur Sveriges uppförande i Afghanistan är i
jämförelse med andra historiskt neutrala länder.

Schweiz som haft 31 man i Afghanistan har åkt hem.
Österrike har 3 man
Finland minskar nu från 110 till 90 i år.
Irland har lämnat liksom Sydkorea och Serbien.
Holland som har 1 770 man i Afghanistan ska lämna kriget i juli 2010
medan Kanada som har 2830 man där lämnar 2011.

Sverige är det mest krigsvilliga av de historiskt neutrala länderna i Europa.
Det är det mest krigsvilliga av alla partnerskapsländerna.
Det är mer krigsvilligt än Nato-landet Norge som nu trappar
ner sitt deltagande. Medan Danmark ligger kvar på sin nivå ökar
Sverige kraftigt.

Tolgfors, Bildt och de andra krigshetsarna är i krympande sällskap.

De drar vanära över Sverige genom att beordra svenska pojkar och
flickor att skjuta ner afghaner som bara begått brottet att försöka
driva ut de utländska trupperna från sitt land, som varje god svensk
skulle göra i motsvarande situation.

Ingen räknar de illa beväpnade motståndsmän som USA och Nato/Isaf
mördar. Bildt och Tolgfors räknar inte ens de tusentals civila som USA
och Nato/Isaf mördar varje år.

Jag har ännu inte hört dem en enda gång beklaga offren när USA
utplånat någon by med sina bomber på 500, 1 000 eller 3 000 pund.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

28 juli 2009

Dagens Nyheters ökenvandring

Dagens Nyheter fortsätter på den väg som en gång stakades ut
av Herbert Tingsten och från vilken Olof Lagercrantz m fl
under en halv mansålder ledde tidningen tillfälligt på
avvägar.

Nu är tidningen sedan ett tiotal år åter tryggt på
Nato-spåret. När jag själv jobbade på DN:s redaktion förstod
jag så sakta hru infiltrerad tidningsledningen var av
militära intressen. Krigsplacerade journalister dök upp som
"pressofficerare" när jag senare för Civilförsvarets tidning
bevakade försvarsmanövrar.

Det tisslades och tasslades om vilka journalister som var en
säkerhetsrisk. "De var väl du som arbetade på Gnistan",
försökte Kerstin Kåll inleda ett förhör med mig som
sommarvikarie.

Bakom min rygg bestämdes att i sista minuten lyfta en
artikel jag skrivit med Afghanistankoppling och som antagits
för publicering.

Att jag som oförsäkrad frilansare vågat livet i krigets Afghanistan
för att DN skulle kunna trycka reportage från "andra sidan"
berättigade inte till någon särskilt anständig behandling i
elvamånadersvikariatens ekorrhjul.

Nåväl, Madame Andersson förnekar sig inte. Och jag saknade
aldrig hennes luckra lekamen.

Av opinionssiffror att döma har DN.s agitation i
Afghanistanfrågan om nåpot samma verkan
som Tingstens - att befästa läsarnas misstor mot Nato.

- Hur ska man kunna övertyga läsarna om att det är ett
SVENSKT försvarsintresse att föra krig i Afghanistan - mot
afghanerna?

- Hur ska man kunna få oss att tro att man bygger demokrati
och välfärd i AFghanistan när enbart USA bränner fyra gånger
landets BNP på bomber och granater varje år. Om USA hade
skickat en check på summan hade det antagligen varit fred i
Afghanistan och talibanerna hade varit fromma som lamm.

- Hur ska man få oss att godta den upprörande skrotningen av
försvaret - och i synnerhet värnplikten, dess demokratiska
komponent - till förmån för USA:s hopplösa krig.

Krigsromantikerna gör klokt i att förbereda sig för det som
stundar. USA har i snart åtta år sått vrede och hämndlystnad
och alla som har med dem att göra, inklusive Sverige, kommer
att få skörda obarmhärtig död.

Hur många plastsäckar med döda svenskar tål den bräckliga
krigsopinion som man skapat.

Sannolikt inte många.

Svensk Afghanistanpolitik kan vara en välriktad granat från
totalt sammanbrott.

De enda kritikerna, Thage G Peterson och
Afghanistansolidaritet, ska helst inte nämnas. Men i höst
blir det landsomfattande Afghanistanvecka, med Tom Hayden
(USA), Ann Jones (USA) och revolutionära afghanska kvinnor.

Thage och förhoppningsvis också en annan klarsynt
Palmemedarbetare, f d FN-ambassadör Anders Ferm kommer att
medverka.

Sverige måste göra som Kanada, Holland m, fl länder och sätta punkt
för Afghanistanäventyret, eller åtminstone som Norge, Finland,
Spanien och många andra länder och trappa ner.

Att Sverige skulle leva upp till alliansfriheten och som t.ex Österrike,
Schweiz och Irland säga nej till hela projektet är naturligtvis för mycket
begärt. Dessvärre ger inte socialdemokraternas självutnämnde skuggmi-
nister på utrikesministerposten, Urban Ahlin, det minsta hopp om för-
ändring efter ett regeringsskifte. Även där grasserar den militaris-
tiska varianten av svininfluensa, bacillus porcine imperialis.

Tål krigsargumenten ett samtal på lika villkor? Ni som tröttnat på
DN-monologen är välkomna till Afghanistanveckans arrangemang. Mer på
www.afghanistan.nu.

Stefan Lindgren


26 juli 2009

Putin mördare? - "Fallet Litvinenko"

Den rådande utrikespolitiska moralen i Sverige gör det till
ett absolut harmlöst påstående att kalla Ryssland
spremiärminister Putin för en giftmördare.

Det är kärnan i de dokumentärfilm som TV nyligen sände om
fallet Litvinenko (repris TV24 nu på onsdag 29/7 kl 21.30).

Det här är naturligtvis inte någon nyhet för oss som vuxit
upp under det kalla kriget.

Men för yngre kan påståendena verka bestickande - framför
allt som man från officiell rysk sida inte gör något för att
effektivt dementera dem.

Den som anstränger sig att ladda ner Litvinenkos och Jurij
Felsjtinskijs bok om hussprängningarna i Ryssland i
september 1999 (Blowing Up Russia, ryska upplagan gratis nedladdningsbar) ska dock lätt kunna konstatera att det inte
finns tillstymmelse till BEVIS för att Putin eller
myndigheterna skulle ha varit inblandade i dessa
hussprängningar - en viktig länk i konspirationsteorin som
leder fram till att Putin beordrar morden på Politkovskaja
och Litvinenko.

Man bör då komma ihåg att Kreml aldrig går in i någon
diskussion om sådana påståenden av samma skäl som Vita huset
ALDRIG kommenterar olika teorier om att amerikanska
myndigheter känt till eller rentav organiserat
terroristattackerna 11 september 2001.

Många påståenden lämnas obesvarade för att helt enkelt inte
skänka konspirationsteoretikerna den minsta trovärdighet.

Stater, i synnerhet stormakter, kommenterar inte heller uppgifter
om mord begångna i statsnyttnas namn.

Det betyder inte att tystnad kan tolkas som en bekräftelse.
I synnerhet inte i fallet Litvinenko.

Det finns nämligen så mycket skumt i förbindelse med
Litvinenkos karriär att man bör vara väldigt försiktig.
Uppenbart är att han tidigt värvades av oligarken Boris
Berezovskij och därefter iscensatte trick som var avsedda
att gynna denne.

Han påstod sig ha fått i FSB:s uppdrag att mörda Berezovskij,
vilket Litvinenkos tilltänkta medgärningsman förnekar.

I sitt stall hade Berezovskij de tjetjenske terroristernas
företrädare Ahmed Zakajev, granne med Litvinenko i London.

Om allt detta kan utomstående på sin höjd ha gissningar. Men
att saken är totalt politiserad från brittisk sida är
uppenbart.

Om man lyssnar noga till vad som sägs i filmen uppger Ahmed
Zakajev att Litvinenko redan var förgiftad morgonen 1
november 2006 innan han skulle träffa den ryske affärsmannen
Lugovoj och italienaren Scaramella.

Undersökningar på restaurang Itsu där de träffades visar att
det fanns polonium 210 i en helt annan del av lokalen än där
Lugovoj mötte dessa personer. Förgiftingen måste ha skett
vid ett annat tillfälle.

Den undersökande journalisten Edward Jay Epstein vid "New
York Sun" föresatte sig för en tid sedan att så objektivt
som möjligt utvärdera alla turerna i den s k
Litvinenkoaffären.

Någon slutgiltig sanning kom han inte fram till, eftersom
obduktionsprotokollen är hemligstämplade liksom Scotland
Yards mätningar av radioaktivitet. Men Epstein kommer med
tillräckligt mycket intressanta fakta för att den officiella
bilden - nu spridd i böcker och spelfilmer - att FSB mördade
Litvinenko genom sin agent Lugovoj, framstår som mindre
självklar.

Av de sex människor som dött av polonium tidigare har två dött i
Frankrike, tre i Israel och en i Ryssland. Epstein betonar
att polonium-210 före Litvinenkofallet alltid var kopplat
till försök att tillverka atombomber, men att den kopplingen
av någon anledning aldrig gjorts i Litvinenkofallet.

När affärsmannen och f d FSB-agenten Lugovoj flög till London
15 oktober 2006 fanns inga poloniumspår på det planet. Först
efter att han träffat Litvinenko lämnade han sådana spår.

Dessutom är det belagt att Litvinenko lämnade poloniumspår
redan innan han träffade Lugovoj. Han lämnade poloniumspår
när han träffade italienaren Scaramella och han lämnade
poloniumspår när han besökt klubben Hey Joey i Mayfair flera
dagar tidigare.

Epsteins slutsats är att Litvinenkos skumma verksamhet kan
ha satt honom i förbindelse med grupper eller institutioner
som hanterar eller smugglar polonium. Han arbetade för
brittiska MI-6 och hade nyss fått brittiskt medborgarskap.
MI-6 hade utrustat honom med falskt pass under namnet "Edwin
Redwald Carter" med vilket han skulle kunna resa i stora
delar av forna Sovjetunionen. CIA hade dock tidigare avböjt
ett avhopp. Italiens säkerhetstjänst SISMI hade honom under
telefonövervakning.

Känt är också att Litvinenko hade nära kontakter med den
tjetjenska diasporan och samarbetat med personer som sysslar
med allt från penningtvätt, vapensmuggling till smuggling av
nukleära komponenter. http://ww2.nysun.com/article/73212.

Stefan Lindgren

Läs mera på www.ryska-posten.se

25 juli 2009

Vår tid svarta magi

Allt fler inser att klimatfrågan är vår tids svarta magi.
Ett instrument som kan användas till att omfördela kapital
och maktpositioner.

De vetenskapliga grunderna för fattade beslut haltar
eftersom i princip all forskning är beroende av politiker
som antingen tror på eller gör läpparnas bekännelse till
godtyckligt uppställda "klimatmål" - som att tex begränsa
temperaturhöjningen till 2 procent, vilket sannerligen inte
är en lätt uppgift för den kyckling som redan hamnat i
stekpannan.

Ingenting har hittills uträttats av de pladdrande
politikerna - vare sig nationellt eller på EU-planet.

Några koldioxidutsläpp har inte minskats, tvärtom.
Förbrukningen av fossila bränslen ligger still sedan
omkring 1984. Att den nedbringades med c:a 43 procent åren
1970-1984 har vi oljeshejkerna att tacka för, inget annat.

De tvingade oss till hårdhänta åtgärder som
bensinransonering. Men sådana åtgärder är otänkbara idag
eftersom alltsammans är en teater. Handeln med
utsläppsrätter är en cirkus med orimliga följder.

På den svarta klimatmagins konto får vi också sätta en
havererad miljardsatsning på etanolbilar. Väderkvarnar
(vindkraftverk) som måste subventioneras med skattemedel.
Och dessutom tycks ha skadliga effekter på djurlivet.

Ett irrationellt nej till all naturgas med motiveringen att
den är rysk (att 33,2 procent av all olja vi importerar är
rysk stör ingen) förbättrar inte läget.

Till detta ska läggas att den pågående satsningen på
biobränslen bygger på ett felaktigt antagande. Nämligen att
allt som är förnyelsebart saklöst kan brännas upp. Men det
är en oerhörd skillnad mellan att låta skogsavfall ligga
kvar och multna under 20-40 år och att elda upp det nu. I
det förra fallet försenas utsläppen - och bidrar till att
göda skogen.

Sören Wibe gjorde en gång en saklig utredning av detta som
kom bort eftersom den gick emot bondeintressena.

Idag är biobränsle den godskategori som ensam står för de
största transportvolymerna på våra landsvägar. Har någon
räknat på hur stora utsläpp det förorsakar?

Stefan Lindgren

24 juli 2009

På besök hos Fst UND/SÄK

Försvarsstabens underrättelse- och säkerhetstjänst är väl det närmaste
amerikanska CIA och ryska FSB vi kan komma i Sverige.

24 juli hade jag - hör och häpna - inbjudits av Fst UND/SÄK att hålla
föredrag om Afghanistan.

Sedan jag passerat vakten i infarten beordrades jag åka till "STABEN".
dvs svenskt spionages allra heligaste. Jag parkerade bredvid "stabsbilen",
en uppseendeväckande lyxig Lexus.

Men där var det ingen som öppnade dörren, så jag klev på. Två långa
korridorer med tjänsterum låg öde som efter ett kärnvapenkrig. Jag
skulle utan vidare ha kunnat roffa åt mig alla svenska
spionagehemligheter som ryms i byggnaden.

Först sedan jag traskat igenom korridor nr 2 fann jag Mrs Moneypenny
som höll på att koka kaffe och vänligt anvisade mig till ett annat
hus.

Semestertider, javisst. Men den folktomma staben med alla vidöppna
dörrar inpräglades i alla fall på min näthinna som sinnebilden av
svensk försvarspolitik just nu.

Nedskrotning över hela linjen - av värnplikten, invasionsförsvaret,
svensk försvarsindustri (förräderiet mot Hägglunds) - och av allt att
döma med landets UND/SÄK-organ i djup Törnrosasömn.

Bara en sak tycks säker: och det är att vi nu för krig tillsammans med
Nato. Inget annat "alliansfritt" land satsar så mycket på Nato:s krig
i Afghanistan. Norge, Finland trappar ner, Holland, Kanada drar sig ur.

Schweiz och Österike som ur neutralitetssynpunkt ligger närmast har
bara en nominell närvaro eller ingen alls i Afghanistan. Calle Bildt till
och med skrotar konsulatet i New York för att ha råd med ambassad i
Kabul, Baghdad och Karthoum (alla viktiga nav i USA:s globala strategi).

Säkerheten på ambassaden i Kabul kostar många miljoner. Att ambassaden i Colombo
skulle stänga var ju givet sedan Sri Lanka haft oförskämdheten att inte
ta emot Carl Bildt, när denne ville lägga sin betydelsefulla näsa i tamilkonflikten.

På FsT UND/SÄK:s anrika Tolkskola, där jag skulle föreläsa, hade 20
elever samlats, flertalet på väg till tjänstgöring i Afghanistan.

Alexander Nilsson förklarade att undervisningen i ryska upphört till
förmån för arabiska och persiska.

- Synd, tyckte jag, eftersom tolkskolans ryskundervisning frambringat
en plejad av duktiga skönlitterära översättare som Lars-Erik
Blomqvist, Staffan Skott, Hans Björkegren m fl.

I bästa fall skulle vi nu ha att vänta motsvarande våg av
översättningar från arabiska och persiska.

Jag talade om 1. Afghanistans historia 2. Sovjets ockupation 3. USA:s
ockupation och 4. Sveriges deltagande i kriget i historiskt perspektiv.

Jag klargjorde att jag rådde alla att avstå från att åka, och om de
åkte skulle de veta att de varje dag kommer att ställas inför svåra
val: att utföra order som kan innebära/leda till krigsförbrytelser
eller vägra med hänvisning till Nürnberglagarna.

De allra flesta verkade vara vanliga eftertänksamma och förnuftiga
svenska ungdomar, som kommit lite på glid. Någon enstaka försökte
tafatt försvara den utländska närvaron med att Afghanistans folk har
rätt till välstånd.

I sanning ett svagt argument för att avfyra fyra gånger landets BNP på
bomber och granater som USA gör varje år.

Alexander Nilsson tyckte det var bra att eleverna "får höra båda sidor".
Och han påpekade att försvarsstaben knappast har någon argumentation
för det svenska deltagandet i Afghanistan utan bara hänvisar till
Isaf:s så kallade FN-mandat och riksdagens beslut.

Uppenbarligen litar svensk krigsmakt på att de ungdomar man rekryterar
av krigets egen dynamik kommer att göra de rätta sakerna när de kommer
ner.

Att hoppa av då, när man redan befinner sig under beskjutning, är
naturligtvis i praktiken mycket svårare än att fatta ett beslut efter
moget övervägande här hemma.

De klokaste packar sin bag och tackar för sig innan det bär av till
Mazar-e Sharif.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

14 juli 2009

Jag en kuf

Det var på bröllopet hos Myrdal i Skinnskatteberg. Instiftandet av ett
Leninpris hade just kungjorts.

I ett hörn samlades f d och nuvarande Aftonbladetjournalister och
enades snabbt om att det inte var något bra namn på priset.

I andra delar av trädgården hördes det tysta fraset när intellektuella
nästan omärkligt förflyttar positionerna:

"Sa dom verkligen 100 000 kronor?"

I minglet fanns även Robert Aschberg lika uppkäftig och provokativ som
vanligt:

- Du är allt en riktig kuf, sa han till mig.

Jag ville inte förneka det. Antingen var det min allmänt snälla natur
som kom till uttryck eller också fanns det någon vag föreställning om
att kufisk har en konkret historisk innebörd.

Kufisk är enligt ordboken den som har "oväntade och besynnerliga egenskaper".
Man tackar.

Till det besynnerliga hör väl att jag fortfarande efter alla dessa år
betraktar Robban som en rätt kul kille. Just det KUL. Det var hans
farfarsfar som 1911 uppfann ordet. Han sålde herrkläder i Stockholm
och istället för KULÖRTA SKJORTOR skrev han KUL. SKJORTOR.

- Kyllä, sa finnarna som gick förbi.

Men egentligen är kufisk det som kommer från staden al-Kufa utanför
Bagdad. Kufiska mynt från 800-talet t.ex. med kufiskt skrift, en
skrivstil som finns på Iraks flagga.

Till det KUL som Robban gjort hör prostatamarschen genom Sverige.
Kanske lite dunkelt exakt vilket syftet var. Diagnostisera mera?
Operera mera? Stråla mera?

Lika kul var det när vi samlade in pengar för att fylla en ambulans
med sjukvårdsmaterial och köra ner den till afghanska gränsen. Robban
Aschberg körde, men när han kom fram ville afghanerna inte ha den -
för den saknade luftkonditionering.

Det var inte Robbans fel. Vi var alla unga och gröna.

Bland annat vill vi då förena oss med den svenska högern mot det
imperialistiska Sovjet. Jag fick låna Robbans Ford Grenada för att
köra till Arboga och intervjua Agapov - ledande rysk dissident.
"Djävla folkpartikommunister", skällde Peter Bratt.

Visst hade vi fel - och rätt. Sovjet visade sig vara en koloss på
lerfötter. Men vi hade rätt i att vara mot kriget. Nu visar det sig
också att ryssarna är på väg tillbaka till Afghanistan.

När Obama var i Moskva framställde han de ryska soldater som slogs i
Afghanistan 1979-1988 som vapenbröder till US Army idag. Allt är glömt
och förlåtet - allt för det "goda" kriget som utkämpas nu.

Att protestera mot denna samlade imperialistiska "kvinnofrigörelse" är
naturligtvis både OVÄNTAT och BESYNNERLIGT. Just det, kufiskt.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

11 juli 2009

Varför 300 Hägglundsarbetare får gå

Man kan fundera över varför regeringen beslutat att köpa 113
pansarfordon av finländska Patria istället för motsvarande
fordon, Sep, från Hägglunds i Övik som nu varslat 320 anställda.

I en intern FMV-utredning för två år sedan visade sig Hägglunds
fordon vara överlägset. Så varför ändrar regeringen beslutet?

Det finns bara ett logiskt svar: samordning med Nato.

Ungefär 1 200 finska fordon har beställts av andra kunder och
för närvarande används de operativt i Finland, Polen,
Slovenien och Kroatien, till exempel på insatser i
Afghanistan.

Det betyder inte att de skulle vara bättre på att skydda soldater
i Afghanistan, bara att det finns stordriftsfördelar när
Sverige är ute och krigar med USA och resten av Nato - och
det bedöms enligt regeringen bli framtidens melodi!

Genom satsningen på Nato-samarbete har i praktiken hela kap.
13 i regeringsformen - Sveriges grundlag - förvandlats till
konfetti. Enligt den ska riksdagen extrainkallas om Sverige
är i krig och en rad specialbestämmelser träda i kraft.
Inget av detta har skett i fallet Afghanistan.

När nu hela försvarspolitiken, inkl. materielinköp, anpassas
efter Afghanistan, permanentas denna grundlagsvidriga
förskjutning.

Att krigsmakten idag leds av landsförrädiska typer som
insatschefen, generallöjtnant Anders Lindström, som
tjänstgjort i USA:s Central Command i La Tampa i Florida -
varifrån de olagliga invasionerna av Afghanistan och Irak
har letts, gör inte saken bättre.

Håkan Juholt, Anders Lindström och de andra
"oppositionspolitikerna" i riksdagens försvarsutskott tiger
ikapp. Alla har de fått sin släng av sleven.

Stefan Lindgren

Fiffel med folkomröstning i Irak

Officiellt ska USA nu ha lämnat Iraks "städer och byar" men
130 000 amerikanska soldater (plus ett oändligt antal
kontraktsanställd säkerhetspersonal) är fortfarande är
verksamma i landet. De flesta av dessa trupper kommer att
finnas kvar i minst ett år, tiotusentals fler kommer
troligen att stanna kvar i ytterligare 18 månader "eller så".

Till 31 december 2011 ska "alla amerikanska styrkor att dra sig bort
från allt irakiskt territorium, vatten och luftrum." Bagdad
ska också ha formell kontroll över amerikanska militära
operationer, och avtalet definierar USA roll inom Iraks
ekonomi och utbildning.

Civila tjänstemän kommer dock att behålla greppet och
försöka säkra Iraks olja åt USA:s intressen. USA har byggt
en enorm ambassad för 700 miljoner dollar med över 1 000
anställda.

Enligt kreditkortskonsortiet Amwal, vars insatser har
uppmuntrats av Iraks centralbank, finns det mer än 2
miljoner utländska kortinnehavare i Irak. 2 miljoner! - en
västfinaniserad armé av kreditkortsinnehavare som till stor
del kan mistänkas gå USA:s ärenden.

Enligt det SOFA-avtal (Status of Forces Agreement) som USA och
Irak antog ifjol sommar ska amerikanska trupper att stanna i
landet fram till den 31 december 2011. I utbyte mot att den
irakiska oppositionen stödde avtalet kom de amerikanska och
irakiska ledarna överens om att en bestämmelse i
SOFA-avtalet att detta skulle underställas en folkomröstning
i sommar.

Om denna folkomröstning skulle hållas skulle det irakiska
folket absolut rösta ned ned. Alltså måste folkormöstningen
på något sätt fifflas bort.

I en artikel i New York Times nyligen rapporterades att
amerikanska tjänstemän bedriver "tyst lobbying" för att
avbryta planerna på en folkomröstning om SOFA-avtalet

Enligt en utrikespolitiska medarbetare i den amerikanska
senaten ska omröstningen "tekniskt" hållas före den 30 juli,
men "ingen verkar ta den möjligheten på största allvar."
Istället har de amerikanska och irakiska kommit överens om
att slå samman den med de irakiska nationella valen den 10
januari, något som Iraks vice premiärminister kallat
sannolikt i en intervju.


Källor: The New Republic, Jersualem Post, Asia Times

9 juli 2009

Poltava firat!

Idag firade ryssarna vid utomhusmuseet Kolomenskoje utanför
Moskva 300-årsdagen av slaget vid Poltava.

Svenskarnas nederlag 1709 inte bara räddade Ryssland från
intervention utan markerade också att Ryssland blivit en
europeisk stormakt.

För Sveriges del innebar nederlaget början till slutet för
en krigspolitik - som enligt Marx & Engels räddade Sverige
från att bli uppstyckat mellan britter och ryssar och
utplånat från kartan - men som hade förts till sina absurda
ytterligheter och ruinerat landet.

Efter 1709 kom 1809 och förlusten av Finland - följd av
vinsten av något mycket större, Carl XIV Johans
trontillträde, fred med Ryssland och införandet av en
neutralitetspolitik som besparat Sverige deltagande i två
världskrig - en epok som alla militarister sörjer djupt och
nu, med det svenska försvaret utlokaliserat till Hinu Kush,
hoppas ska vara överstånden.

I Kolomenskoje hölls en storslagen show - en historisk
rekonstruktion av slaget vid Poltava den 9 och 10 juli 1709.

Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov hade dagen till ära
skrivet en dikt som bl.a. talade om att "nya Mazepa"
försöker förvränga sanningen för att skapa fiendskap mellan
Ukraina och Ryssland.

Slaget vid Poltava är ännu inspunnet i myter och sägner, bl
a för att svenska historiker konsekvent vägrat att anlita
ryska källor för att kunna se saken från två håll. Det
gäller även Must-officeren Peter Englunds bok om Poltava.

Voltaire beundrade Karl XII. När han skriver om sin hjälte
Karl XII var det 80 000 blodtörstiga ryssar han jagade på
flykten i Narva. I verkligheten var de blott 29 000 illa tränade
och förplägade rekryter.

Enligt det svenska generalstabsverkets "noggranna
beräkningar" var antalet stupade officerare och gemena i
Poltava omkring 6 900.

Enligt lika noggranna ryska beräkningar var antalet
kvarblivna stupade svenskar på slagfältet i Poltava 8 619
personer, alltså en 25 procent större siffra.

Antalet tillfångatagna är c:a 2 800 i de svenska källorna
och 6 000 i de ryska.

Partsinlagorna i dessa 1700-talsexempel avviker från
varandra med mellan 25 och 175 procent.

"Försvunnen som en svensk vid Poltava" är ett känt ryskt
ordspråk.

Stefan Lindgren