Hur många var egentligen inte nazister?

Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel undertecknar kapitulationshandlingarna,

Till fots på väg till huset, museet, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945 passerar Lasse Ekstrand egnahem med vita gardiner och välskötta trädgårdar. Småborgerlig idyll i dess prydno. Bara trädgårdstomtarna, som tyskar i gemen älskar, saknas. Osökt går tanken till Hans Fallada och hans Pinnebergs.

Allt är lugnt och stilla denna nästan kvävande varma junidag. De krig som rasar ute i världen når inte Karlshorst. Tjugofem minuter med S-Bahn in till Friedrichstrasse mitt i den tyska huvudstaden. Stadsdelen ligger liksom stillsamt slumrande på sidan om världens larm och oro.

Hur många av dessa som en gång bodde här var nazister, beredda att heila för den dyrkade Führern? Blundade när judiska grannar hämtades för att tas till Grunewald, därifrån med godsvagn till Auschwitz?

Och i samband med de allierades denazifieringsprocesser efter kriget, hur många svor på att de inte hade varit nazister? Det har blivit något av en vandringsmyt, åtminstone försök till det i Tyskland, att påstå att alla var offer för den nazistiska regimen. De som icke gjorde motstånd lika mycket offer som dem regimen förföljde och mördade.

För ett antal år sedan skrev Peter Schneider en bok om nazismens barnbarn. Han intervjuade ättlingar till aktiva nazister. Bland dem ungdomar som imponerades av de tuffa männen inom Himmlers SS. I sina stiliga, svarta Hugo Boss-uniformer. Med dödskalle-emblemet synligt.

En av de intervjuade: - Min morfar var med i SS. Honom har jag sett på fotografi. Ingen satte sig på honom. Till skillnad från min farsa som kryper för sina chefer. Min morfar, det var en riktig man, det. Frestande kommentera: övermänniskoidealet lever. De starka skall krossa de svaga.

Och så vad jag har hört från tyska gymnasielärare. De har slutat med vad de trodde var upplysande och demokratistärkande resor med sina skolklasser till koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Elever har inte dragit sig för att munhuggas med och håna guiderna. En gång rått till en överlevare med nummer på armen: - Det där har du väl själv ristat in.

Undersökningar visar att unga inte läser böcker. Det är nätet som gäller. Sociala medier. TipTok. Hur skaffar de sig kunskap om historien? Och vilken typ av kunskap som böcker annars förmedlar?

Inte att förvånas över att nazismen och Förintelsen blir lätta att förneka. I vandringsmytens verklighet är allt möjligt.

Lasse Ekstrand
Karlshorst, Berlin