http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=168.
Så mycket nytt var det nu inte jag hade att komma med. Min
kritik är i vart fall inte "vildare" än den Keynes elev Joan Robinson
levererade (se bl a. Ekonomisk filosofi, 1962, sv utgåva: Halmstad
1970).
Själva poängen med min artikel var inte att "angripa" Keynes (fysiskt
död sedan 1946, politiskt sedan 1970-talet), utan att påvisa
dubbelheten.
Keynes förfäktade ekonomiska idéer som ytterst gick ut på att rädda
kapitalismen ur 30-talskrisen, den dittills djupaste kris systemet
upplevt. Hans grundläggande idéer var en reaktion på den klassiska
nationalekonomins tro på att systemet alltid eftersträvade jämvikt och
självt var förmöget att återställa denna, om det skulle uppstå
störningar.
Teoretiskt var Keynes en eklektiker, som lånade vissa angreppssätt
av Marx, men utan dennes stringens och klara ställningstaganden. Och
utan att någonsin erkänna någon skuld till Marx. Keynes kallade Marx
Kapitalet "en obsolet lärobok som jag inte bara vet är vetenskapligt
felaktig utan saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen"
(J M Keynes: A Short View of Russia 1925).
När Keynes ifrågasatte "Says lag", formulerad av den franske
ekonomen J.B.Say (1767-1832), som stipulerade att "utbud utgör
efterfrågan", och alltså utgick från att det aldrig kunde finnas
bristande efterfrågan, gick han på väl upptrampad mark.
När Keynes adepter senare gjorde matematik av "General Theory"
visade det sig att vad Keynes kommit på var Marx mervärdelära. Roy
Harrod sammanfattade Keynes syn på ekonomisk tillväxt i formeln G
(tillväxten) är lika med kvoten S/K där S stod för sparkvoten (i
praktiken investeringskvoten) och K för en kapitalkoefficient som
anger hur mycket produktionsökning varje investerad krona ger. Den
formeln är identisk med Marx modell (se bl a Bo Gustafsson: "Ekonomisk
tillväxtteori och ekonomisk historia" i Festskrift tillägnad
Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala 1971). Men det Marx använde för att
bevisa kapitalismens skrankor använde liberaler som Keynes till att
förlänga livet på kapitalismen.
Det hindrar inte att Keynes moderniserade ekonomiämnet. Han
visade att mycket av de viktorianska dygderna, hur bra de än var i
privatlivet, när de lyftes upp på det nationalekonomiska planet fick
katastrofala följder. I dåliga tider är sparsamhet, den främsta av
dessa dygder, bra för den enskilde men ytterst skadlig för ett lands
ekonomi som helhet.
Keynes återställde också den politiska ekonomin, återinförde
tiden i de ekonomiska resonemangen. Till skillnad från många av tidens
nationalekonomer var han mer intresserad av verkligheten än den rena
teorin.
För att ta ett exempel. Keynes argumenterade mot doktrinen
att "tullar är skadliga för det land som inför dem" (en doktrin han
själv länge trott på). I ett långt kapitel i sin "General Theory"
visade han att ett visst mått av "merkantilism" är motiverat. Inte
minst var det grunden för det brittiska imperiet. Keynes blundade med
andra ord inte för den smutsiga verkligheten "där det är så att ju mer
jag har desto mindre har du", skriver Joan Robinson (s 116).
I de åtgärder Keynes föreslog mot 30-talskrisen fanns det vissa
progressiva inslag, t ex tanken att inkomstöverföringar till sämre
ställda skikt som antogs ha hög konsumtionsbenägenhet kunde driva på
efterfrågan och produktionen. Ett omstritt ekonomiskt påstående blev
argument för en socialt rimlig politik.
Men man kan ändå inte bortse från att Keynes angrep kapitalismens
problem på en kosmetisk nivå. Hans syn på krisen som ett
tändningsproblem ("a magneto problem") gjorde honom öppen för i stort
sett vilka lösningar som helst.
Visserligen kom han från en studentmiljö där man vurmade för
pacifism, sexuell anormalitet och droger men som välanpassad
departementstjänsteman reagerade han inte när hans chefer bedrev
ohöljd krigshets.
Som "den akademiska versionen av Arthur Neville Chamberlain"
(Narindar Singh i EPW 15/10 1994) var Keynes långtifrån någon
Hitleranhängare men såg inte den principiella skillnad mellan tyska
rustningar och motorvägsbyggen och allierade rustningar och
motorvägsbyggen som Benny Andersson tycker sig se. Varför skulle a
priori Hitlers fyraårsplan vara ett "halvfeodalt hopkok", som Benny
Andersson kallar den, i jämförelse med Roosevelts New Deal?
Såväl Keynes som Roosevelt som Hitler var ute efter att rädda kapitalismen
ur den systemhotande 30-talskrisen. Att sedan den politiska
utvecklingen tvingade USA och Tyskland på kollisionskurs var delvis en
följd av tillfälligheter och ingenting som Keynes kunde veta 1936 när
han skrev sitt aningslösa förord till sin tyska utgåva.
Otto Wagener, en av Hitlers ekonomiska rådgivare
rekommenderade Keynes bok som "långt på väg mot oss, utan att vara
bekant med oss och vår ståndpunkt". (Barkai, Avraham: Das
Wirtschaftsystems des Nationalsozialismus 1977, s 55 ff).
Efterkrigstiden sägs ha blivit relativt gynnsam åtminstone delvis
tack vare utbredd tillämpning av Keynes läror. Benny Andersson
beskriver Keynes som förlösare av en klasskompromiss som gett
arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna.
Stämmer det? Löneandelen av BNP har faktiskt sjunkit
under efterkrigstiden i USA. Keynes var ingalunda den som stod på
barrikaderna för sociala reformer. Han var den som viskade i
härskarklassens öra att arbetare som skulle strejka mot en
lönesänkning tyst skulle acceptera fallande reallöner genom inflation
(General Theory, s 9).
Arbetslösheten som skulle avskaffas med Keynes metoder
har istället varit ett mer eller mindre permanent gissel.
Arbetslösheten i USA har aldrig under något decennium efter andra
världskriget legat under ett genomsnitt på 4,5 procent, vilket är
långtifrån full sysselsättning. Det blir uppåt en halv miljard
bortkastade årsarbetsverken under efterkrigstiden - i den
kapitalistiska effektivitetens förlovade land!
Å andra sidan har efterkrigstiden medfört marginella
förbättringar för arbetarklassen, i Europa främst med olika
trygghetsystem. En del av den offentliga sektorns expansion är utan
tvekan ett resultat av arbetarrörelsens sociala reformkrav, även om de
förmånerna nu i rask takt urholkas.
Den offentliga sektorns tillväxt är emellertid något som
försiggått i alla utvecklade länder oavsett politisk regim och
återspeglar det grundläggande förhållandet att stat och kommun sysslar
med verksamheter som inte kan rationaliseras i samma grad som t ex
produktionen av Coca Cola (denna automatiska drift till offentlig
sektor kallas "Wagners lag").
I förvånansvärt liten utsträckning har vi sett praktisk
keynesianism i form underskottsfinansierade statliga
investeringsprogram. Utom på ett område: militära rustningar och krig!
Ser vi på USA kan vi konstatera att underskotten i de
offentliga finanserna är tätt kopplade till krig: första och andra
världskrigen, Vietnamkriget (1967-68 och 1970-74), första gulfkriget
1991 och sedan Afghanistan/Irakkrigen från 2002 till dags dato. Det
var för övrigt under Vietnamkriget, den 4 januari 1971, som Nixon
fällde de bevingade orden: "We are all keynesians now" (Vi är alla
keynesianer nu).
Ilsket skrev Keynes elev Joan Robinsson 1975: "De
självutnämnda keynesianerna i USA skryter om att ha övervunnit
reglerna för sunda finanser. Konsekvensen har varit att underlätta
underskottsfinansierade rustningar; det har bidragit till att hålla i
gång det kalla kriget och har främjat heta krig här och var runt
jorden." ("Essays on J M Keynes", red M Keynes 1975, s 131.)
När USA nu brottas med den värsta krisen sedan
30-talet så har man redan i föregående högkonjunktur ådragit sig de
historiskt sett största underskotten någonsin. Utrymmet för
keynesianism är uppätet av krig!
I växande utsträckning tycks krig vara det enda säkra
receptet på högkonjunktur. Förutom 20-talets fredliga högkonjunktur
har så gott som alla högkonjunkturer i USA från första världskriget
varit kopplade till krig (Richard Stajner: Krisen, Lund 1979 s 199)
Under den krigiska s k efterkrigstiden har USA:s
militäranslag ökat från 13,5 miljarder dollar per år 1949 till 78
miljarder 1971 och nu 2009 745 miljarder dollar - vilket om man
inflationsrensar siffrorna är en sexdubbling på 60 år.
Idag utgör 54 procent av statsutgifterna i USA militära
kostnader (officiellt bara 20 procent av budgeten, men då räknas
exempelvis inte räntekostnaderna för tidigare krig.
http://www.warresisters.org/pages/piechart.htm).
Keynes var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter
som kunde användas i kontracykliskt syfte. Att gräva hål i marken är
något han nämner flera gånger och då inte bara för att öka
"sysselsättningen utan också för den verkliga nationella utdelningen i
form av användbara varor och tjänster" (K-VII:220 Collected writings).
Han hade naturligtvis egna preferenser (ett stillsamt och vackert liv
- fattigdom och arbetslöshet var ju så fula!), men stängde aldrig
entydigt dörren för det som sedan blev den praktiska keynesianismen -
kriget!
Redan 1939 (How to Pay for the War) gick han med själ
och hjärta in för att lösa krigsfinansieringens ekonomiska problem och
föreslog former av tvångssparande som de brittiska myndigheterna
anammade. Keynes talar om militära utgifter som ett av de få
respektabla sätten att öka den totala efterfrågan. Krig och guldgruvor
framstår för honom som "av största värde och betydelse för
civilisationen", uppenbarligen för att de bidrar till en "slutlig
återhämtning" (K-VII:130).
För att få perspektiv på Keynes kan det vara lärorikt att
gå till en av hans samtida, den politiskt mer radikale ekonomen Michal
Kalecki (1899-1970). Den polskättade Kalecki utvecklade sina teorier
om konjunkturcyklerna före Keynes, som dock föraktfullt kallade
Kaleckis texter för "nästan deliriskt nonsens".
Kalecki varnade klarsynt för att full sysselsättning inte
kunde bli bestående. Hot om att få sparken skulle upphöra att fungera
som disciplinärt instrument. När det keynesianska samförståndet
gradvis upphörde på 70-talet var det en bekräftelse på Kaleckis
uppfattning. Den politiska radikaliseringen satte skräck i makthavarna.
I Frankrike noterades 150 miljoner strejkdagar i maj juni 1968, i
Italien 60 miljoner följande år medan USA toppade OECD:s
strejkstatistik 1970. (Andrew Glyn: Capitalism Unleashed,
Oxford 2007).
Så kunde man inte ha det. Kalecki förutsåg att den
gamla konjunkturcykeln skulle komma att ersättas av en "politisk
konjunkturcykel". Dvs. även om en keynesiansk krispolitik kunde
fungera skulle beslutsfattarna föredra att utlösa eller förstärka
lågkonjunkturer i avsikt att bl.a. disciplinera arbetarklassen (Se
Joan Robinson s. 122-123).
Kalecki har besannats över hövan. Keynes lever bara
kvar på krigsfinansieringens område. Den enda rejäla lösningen på
krisen riskerar än en gång att bli krig - ännu mera krig. Det är den
brutala modernitet som Hitler bara var ett tidigt förkroppsligande av.
Stefan Lindgren
Artikeln var publicerad i Clarté 3/09
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.