Det var det, SD?

Jimmie Åkesson, förr en "svärmorsdröm", låter partpiskan vina.

Det är mig ett kärt, nej fel ord i sammanhanget, tema att borra i: hur makten absorberar sina motståndare, skriver Lasse Ekstrand.

Ända sen jag läste den tyske sociologen Robert Michels om hur de socialdemokratiska partiledningarna tenderar att avskilja sig från de vanliga medlemmarna i sökandet efter ett erkännande.

Det vill säga politiskt inflytande i ett bestående klassamhälle.

Uttryckt på ett annat sätt: spela spelet med maktens regler.

Elitstyret går därför hand i hand med rumsrenheten. Partipiskan viner, ordning i leden!

Så hörde jag om den smått konspiratoriska tesen att det goda, bekväma livet lockar den förtroendevalda.

Redan innan närde jag en misstanke om att livet som yrkespolitiker har sina fördelar. Och därför vill man inte gärna avstå från och lämna köttgrytorna.

Som marxist ryggade jag för att låta subjektivistiska motiv för människors handlande spela en alltför stor roll, men har ändrat mig på den punkten.

Arkitekterna bakom Pariskommunen 1871 visste om farorna. Därför bestämdes att de politiska uppdragen skulle vara temporära, politiken inget livslångt yrke.

SD har vunnit många röster på att framställa sig som ett annorlunda parti med outsiderstatus. Men så kom Ulf Kristersson, likt råttfångaren från Hameln, och lockade med närhet till Rosenbad och regeringsmakten. Hur motstå sådana ljuva toner?

Alltmer har SD:s särart suddats ut. Bråket nu runt vem som är svensk är helt logiskt. Interna frågor tar över när identiteten vacklar.

Sannolikt kommer ännu ett steg att tas mot att SD blir ett parti som alla andra. Efter att några avfällingar tvingats bort, kanske stannar som politiska vildar i riksdagen.

Lasse Ekstrand