Nu har jag haft möjlighet att under fem veckors vistelse i Danmark, genom flitigt tittande på nyheterna i fjernsyn, kunnat bilda mig en uppfattning om landets statsminister.
Socialdemokraten Mette Frederiksen. Typografdotter från Aalborg.
Vid folketingets öppnande 6 oktober i Köpenhamn närvarade fadern, apostroferades av dottern i hennes tal till nationen. Mannen utan slips där bland alla snofsigt uppklädda ledamöter föreföll besvärad inför de påflugna kamerorna.
Frederiksens resa till Washington, för att underteckna Grönlandsavtalet, bevakades minutiöst av alla journalister som tagit rygg på henne. Jag kunde inte låta bli att tänka Quisling när jag bevittnade hennes krypande för Stora Stygga Vargen.
Hon påminner om president Trump i sina framträdanden. Hon fabulerar.
Som när hon talar sig varm för en kraftig, militär upprustning mot bakgrund av att Ryssland är ute efter Europa. Var hon nu fått det ifrån. Generalerna med vinklar, streck och stjärnor?
Ursula von der Leyen? Nato?
Någon karismatisk politiker är Mette inte. Är hon mediatränad? Form får ersätta innehåll. Hon står ju inte för någonting. Inget typiskt socialdemokratiskt i alla fall.
Jag ser järnladyn Margaret Thatcher I henne. En annan ”skådespelerska”. Även vår Magdalena Andersson.
På med en bestämd min. Använd ansikte och tonfall för att signalera auktoritet. Övertala inte med retorik, utan genom att låta vederhäftig.
Ännu en europeisk toppolitiker i samma poserande stil kommer för mig. Angela ”Wir schaffen das” Merkel.
Kanske Mette Frederiksen exemplifierar det någon kallat anti-politik. Inga visioner, inga idéer, blott ett rent och skärt administrerande. Och hålla masken.
Ingen mer fjernsyn med arbetarjäntan från det en gång röda Aalborg för mig på ett tag.
Farväl för denna gång, Danmark!
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.