 |
| I fjol skickade Sverige 17 Archerkomplex - långskjutande artilleri - för tre miljarder till Ukraina. Totalt uppgår militärhjälpen till 128 miljarder... och mer är på väg. |
Militärhjälpen till Ukraina måste granskas, skriver Stefan Lindgren. Riksrevisionen har fått krav på att syna den största militära pengarullningen i modern tid, men nekat att göra detta.
Nu måste vapensändningarna till Ukraina synas allsidigt. Vilka risker medför den för Sverige? Hur stämmer den med gällande internationell och svensk lag?
Som en jämförelse kan nämnas att gällande svenska försvarsbudget uppgår till 175 miljarder.
Det militära stödet är omfattande. Sedan länge levereras dödliga vapen och offensiva sådana såsom artillerisystemet Archer, stridsvagnar och stridsflygplan. Mätt i förhållande till BNP (2021) är det bara tre länder i Europa som skickat mer militärhjälp till Ukraina (Danmark, Estland och Litauen) än Sverige. Vår militärhjälp är som andel av BNP mer än dubbelt så stor som ländernas i "de villigas koalition" (Tyskland, Frankrike och Storbritannien).[2]
För svensk försvarsindustri, i synnerhet SAAB varas aktie gått uppmed 782,95 % på fem år, har kriget varit en ren bonanza.
Med vilken rätt har då svenska regeringar dragit in Sverige i detta krig?
Sverige saknar fördragsmässiga förpliktelser mot Ukraina. Ukraina är varken medlem av Nato eller EU och har därför inte kunnat påyrka några kollektiva försvarsinsatser.
Sverige hade mycket väl kunnat inta en neutral hållning i Ukrainakriget. Varken medlemskapet i Nato eller EU förpliktar Sverige att delta i Ukrainakriget. Men makthavarna har med full kraft kastat in Sveriges resurser i ett proxy-krig, som tydligen ska föras till siste ukrainaren. Ingenstans syns opartiska bedömningar av Ukrainas förluster och utsikter att vinna kriget mot kärnvapenmakten Ryssland. Bra pengar skickas hela tiden efter dåliga, eftersom det här handlar om en känslomässigt högt uppdriven, närmast religiös tro på det rättfärdiga i att bidra till tusentals ukrainares och ryssars död.
EU är genom lag förhindrat att själv sända vapenhjälp till Ukraina, ett hinder som unionen kringgår genom att låta vapenhjälpen utföras av medlemsstaterna individuellt och därmed också låta dem bära det folkrättsliga ansvaret. "Ännu ett tabu har fallit. Tabun att Europeiska unionen inte tillhandahöll vapen i krig", kommenterar webbtidningen Euractiv[3].
EU:s roll i samordningen av dödligt militärt bistånd är förbjuden enligt EU:s vanliga budgetregler i artikel 41.2 i fördraget om Europeiska unionen[4]. Förbudet kringgår EU-kommissionen med den så kallade Europeiska fredsresursen, som fungerar som ett instrument utanför budgeten.
Sveriges regering motiverar stödet till Ukraina folkrättsligt med hänvisning till FN-stadgans artikel 51[5] och dess formulering om "kollektivt självförsvar".[6]
Enligt artikel 51 i FN-stadgan tillåter kollektivt självförsvar en tredje part att använda militär makt för att bistå en nation som har blivit offer för en olaglig väpnad attack. Det fungerar som ett lagligt undantag från det allmänna förbudet mot våldsanvändning.
Inget entydigt begrepp
Emellertid är "kollektivt självförsvar" inte ett så entydigt begrepp som man skulle kunna tro. Vid konferensen i Dumberton Oaks, där FN-stadgan skisserades fanns inte begreppet med. Det kastades in i elfte timmen på konferensen i San Fransisco i mars 1945 begäran av ett antal USA-beroende latinamerikanska stater som just hade slutit ett avtal om "kollektivt självförsvar" (Act of Chapultepec) i sin region och ville att FN-stadgan tydligt skulle tillåta sådant.[7]
Till skillnad från det nationella självförsvaret saknar begreppet "kollektivt självförsvar" historia före 1945, trots att FN-stadgan beskriver det som en "naturlig" rätt. Begreppet är dessutom motsägelsefullt. Tillhör den "naturliga" rätten till kollektivt självförsvar hjälparstaten eller offerstaten (det senare tycks den svenska regeringen anse)? Vari ligger "självet" i kollektivt självförsvar? Måste det hjälpande landet självt vara angripet eller hotat? Det finns flera domare i Internationella domstolen som driver den linjen.[8]
I själva verket har "kollektivt självförsvar" blivit ett av de mest missbrukade begreppen i folkrätten och det har faktisk varit den vanligaste förevändningen för att kringgå FN-stadgans våldsförbud sedan denna tillkom.
Det är lätt att inse att ett rymligt tolkat "kollektivt självförsvar" innebär att en konflikt mellan två stater lätt kan bli en mellan tre, fyra, fem... Krigsriskerna ökar. I någon mån minskar de genom att priset för att angripa ett land kan stiga om bakom offerlandet står ett kollektiv. Men empirin tyder på att "kollektivt självförsvar" oftare åberopats i klart aggressiva syften som när tio länder 2014 ingick en koalition för att föra krig mot Islamska staten i Syrien, samtidigt som de hade det uttryckliga målet att störta Syriens lagliga regering.
Ett annat exempel är hur USA och Storbritannien 2001 invaderade Afghanistan under hänvisning till "kollektivt självförsvar". Detta ledde aldrig till någon mer omfattande kritik i västvärlden trots att operationerna riktade sig mot bl a "military installations of the Taliban regime", som de facto utgjorde landets regering.[9] Sovjetunionens invasion av samma land 1979 ter sig vid en jämförelse som folkrättsligt försiktig, ehuru allmänt fördömd.
Efter FN:s bildande har det oftare inträffat att "kollektivt självförsvar" i artikel 51 åberopats av länder som inte ingått sådana försvarsfördrag med andra länder. I själva verket finns det få fall där åberopandet av "kollektivt självförsvar" varit lagligt grundat.[10]
Förklarligt nog har Nato inte åberopat "kollektivt självförsvar" i FN-stadgans artikel 51 som grund för sin intervention i Ukraina, som förutom vapenhjälp omfattar ett betydande antal rådgivare och ett kommunikationsunderstöd som är helt avgörande för regimens attacker in på ryskt territorium.
Syftet är att undkomma risken att framstå som krigförande part. Om Nato levererar missiler som kan nå 175 mil in i Ryssland (Uchta, Komirepubliken i februari 2026) eller drönare som skjuts upp över Ukraina och sedan färdas genom Nato-territorium i Polen och Baltikum för att slå ner i S:t Petersburg är detta inte längre vapenhjälp minoris generis (av mindre art) utan krigshandlingar som utförs genom betalda ombud. Nato vill så långt möjligt undvika att framstå som en part i konflikten, vilket skulle innebära omedelbara risker för nukleär konfrontation. I praktiken har dock detta blivit ett spel för galleriet och beslutsfattare i väst verkar i stor utsträckning okänsliga för riskerna för en eskalation till kärnvapennivå.
Natos ovilja att åberopa "kollektivt självförsvar" är indirekt ett erkännande av att den som gör det också kan komma att bli en part i konflikten och därmed legitim måltavla för den stat som utpekats som angripare.
Folkrättsexperten James A Green skriver:
"... i praktiken – och framför allt beträffande hur det uppfattas – skulle det, om en stat kan sägas använda våld (även om den gör det lagligt i kollektivt självförsvar), säkerligen ge en motstående krigförande stat en bättre grund för att framföra ett argument om att den hade blivit part i konflikten (vilket inte minst betyder att den kunde angripas)".[11]
För att undvika att framstå som part i konflikten försöker man nu på olika håll i västvärlden hitta en konstruktion som skulle få militärhjälpen att framstå som mer harmlös. Det talas om att införa kategorin "militärt bistånd på begäran" eller "intervention på inbjudan" som en ny nivå, som saknar minsta stöd i FN-stadgan, men beskrivs som "universellt erkänd" såsom laglig.[12]
Priset för inblandning
Den svenska regeringen tycks omedveten om risken att framstå som part i konflikten. Man tycks anse att vapenleveranser till en part i ett pågående krig är något harmlöst, när det i folkrätten helt klart karakteriseras som våldsutövning[13], vilket kan göra leverantören till en part i kriget och därmed också en måltavla för angrepp av motståndarstaten.
Uppvaknandet kan bli smärtsamt den dag Ryssland bestämmer sig för att retaliera.
Även om det tycks osannolikt idag att Ryssland skull vilja öppna en ny front i Skandinavien, kan man vara säker på att Sveriges inblandning i Ukraina kommer med ett pris - för eller senare.
Skulle Nato åberopa "kollektivt självförsvar" när det hjälper en icke-Natostat urholkas dessutom grunden för Nato:s existens, nämligen paktens egen kollektiva självförsvar som är ett privilegium för medlemmar. Om i stort sett vilket land som helst på inbjudan - och under åberopande av "kollektivt självförsvar" - kan ingripa i vilken konflikt som helst - tenderar Nato och liknande paktarrangemang att bli helt överflödiga. Inflationen i "kollektivt självförsvar" devalverar värdet av försvarspakter.
Den tyska regeringen har uttryckligen valt att inte hänvisa till "kollektivt självförsvar" som motiveringen för det tyska vapenstödet.[14]
Men om man nu som den svenska regeringen åberopar "kollektivt självförsvar" måste man ändå fråga sig hur militärhjälp till Ukraina formellt uppfyller de specifika, icke-förhandlingsbara rättsliga villkor som ställs för att kunna åberopa "kollektivt självförsvar":
a) Offerstaten måste officiellt förklara att den har blivit attackerad och uttryckligen begära hjälp från den bistående staten eller alliansen
b) Bevis måste företes på en betydande, olaglig väpnad attack, vilken bekräftats av Internationella domstolen (ICJ).
c) Varje militär respons måste vara absolut nödvändig för att avvärja attacken och proportionell i förhållande till det hot som står inför. "En intervenerande stat får, som mest, använda den våldsnivå som den begärande staten skulle tillåtas använda om den agerade för själv". [15]
Konsekvenser av vapenstöd
Förutom risken att det land som sänder militär hjälp till Ukraina riskerar att framstå som krigförande och därmed kan utsättas för motangrepp enligt självförsvarsrätten i artikel 51 finns det andra potentiella konsekvenser av att förse Ukraina med oöverträffade nivåer av dödligt militärt bistånd, påpekar Thomas Hamilton[16]:
(i) effekterna av långsiktig vapenspridning i regionen som historien visar kan ha katastrofala konsekvenser för människors säkerhet.
(ii) ökning av gränsöverskridande organiserad och reguljär brottslighet.
(iii) undergrävandet av regional stabilitet, oavsett om det sker genom att förlänga och/eller förvärra denna väpnade konflikt och främja andra.
(iv) ökad dödlighet i konflikten, särskilt genom de ökade oavsiktliga konsekvenserna av fler sprängämnen för civila offer.
(v) den otvivelaktigt massiva miljöpåverkan som kan förorsaka massdöd på kort och lång sikt (kärnkraftverk!).
(vi) risken för att vapen avleds till andra icke-allierade som kan befinna sig i regionen eller långt borta, inklusive terrorist- och extremistorganisationer som är oönskade för västerländska intressen,
(vii) oförmåga i ukrainska styrkor att använda vapnen effektivt,
(viii) genomförbarheten av garantier från Ukraina, tillförlitligheten i slutanvändarcertifiering och effektiviteten i uppföljande övervakning.
(ix) potentiella anklagelser om krigsförbrytelser på ukrainsk sida.
(x) risker för korruption inom vapenindustrin som innebär att vapenföretag, mäklare och transportföretag profiterar på Ukrainakriget.
Vapenexportregler
En annan aspekt på militärhjälpen är om den uppfyller regelverket för vapenexport. I "EU common position" anges kriterier för vapenexport, bl.a.
Kriterium tre: Medlemsstaterna ska neka "exportlicens för militär teknik eller utrustning som skulle framkalla eller förlänga väpnade konflikter eller förvärra befintliga spänningar eller konflikter i slutdestinationslandet."
Kriterium sju: "Vid bedömningen av effekterna av den militära teknik eller utrustning som ska exporteras på mottagarlandet och risken för att sådan teknik eller utrustning kan omdirigeras till en oönskad slutanvändare eller för en oönskad slutanvändning, ska följande beaktas:
a. mottagarlandets legitima försvars- och inrikes säkerhetsintressen
b. risken för att sådan teknik eller utrustning omdirigeras till terroristorganisationer eller enskilda terrorister.”
Riksrevisionen har hittills avvisat krav från allmänheten på en granskning av Ukrainahjälpen. Ett särskilt problem här är den konsensus bland riksdagspartierna som skapats med hjälp av ensidiga massmedia och en kompakt insats av statlig propaganda. Detta måste granskande organ sätta sig över, annars sätts demokratin helt ur spel.
För fredsvänner är det viktigt att sticka hål på den självförstärkande officiella krigsretoriken. Man talar om ett växande hot från Ryssland medan Sveriges politik medvetet utmanar Ryssland och ger det legitima skäl att förr eller senare slå tillbaka.
Stefan Lindgren
Noter
[1] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/sveriges-stod-till-ukraina/militart-stod-till-ukraina
[2] https://www.kielinstitut.de/publications/ukraine-support-tracker-data-6453/
[3] https://www.euractiv.com/section/europe-s-east/news/eu-breaks-taboo-to-finance-purchase-and-delivery-of-weaponsto-ukraine/
[4] "...driftsutgifter också ska belasta unionens budget, med undantag för sådana utgifter som härrör från operationer med militära eller försvarsmässiga konsekvenser...".
[5] Artikel 51 lyder: Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Åtgärder vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till självförsvar skola omedelbart inberättas till säkerhetsrådet och skola ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle handla på sätt, som rådet anser nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
[6] "Sveriges regering stöder Ukrainas rätt till kollektivt självförsvar fullt ut genom omfattande bilaterala och multilaterala insatser." (https://www.regeringen.se/regeringens-politik/sveriges-stod-till-ukraina/)
[7] Walter S G Kohn: Collective Self-defence under a Revised UN Charter, Social Research, vol 22 (sommaren 1955), s. 231-41.
[8] James A Green: "Collective Self-Defence in International Law" (Cambridge 2024), s. 26 f.
[9] Ben Smith och Arabella Throp i International Affairs and Defence Section 26/2 2010.
[10] Green, s. 11.
[11] A.a., s. 63 f.
[12] A.a., s 276.
[13] Green beskriver ICJ: slutsats att leveranser av vapen eller logistiskt stöd kan klassas som "våld" som oktroversiell i litteraturen. A.a. s. 58.
[14] Deutscher Bundestag, Drucksache 20/1918.
[15] Se bl a Aadhithi Padmanabhan & Michel Shih: Collective Self-defense, Yale Law School 2012.
[16] Thomas Hamilton: Defending Ukraine with EU weapons: arms control law in times of crisis (Cambridge university press, 4 november 2022)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.