Kommer Malmölistan sluta vara missnöjda?

Nils Littorin i protest mot att (mp) tagit bort parkeringsplatser i Malmös Centrum. 

Jag betraktar ett foto på Malmölistans Nils Littorin komma ridande till sitt första kommunfullmäktige.

Han är sannerligen bra på att fixa massmedial uppmärksamhet, den förre kommunisten. Numera publikknipande populisten, skriver Lasse Ekstrand.

Malmölistan är missnöjda med hur Malmö sköts av socialdemokraterna. Därför listan skapades. Ibland har jag tyckt mig lukta mig till samma unkna sossehat som grodde i Sandviken bland borgerligheten under min uppväxt.

Mäster Palm, i sitt päronträd, ställde frågan: ”Hvad hvilja socialdemokraterna?” Klart frågan var retorisk, svaret givet. Han och pionjärerna ville något annat än det kapitalistiska klassamhället och utsugningen av arbetarna.

Missnöjet med samhället övergick så småningom hos S i anpassning till detta.
Dagens socialdemokrati, ljusår från pionjärernas, kanske mest känner sig missnöjd med att inte fler röstar på dem. Att partiet är på god väg att bli ett socialdemokratiskt parti av europeiskt snitt vad storleken beträffar. Som i Tyskland och Danmark.

Den tyske sociologen Robert Michels, som gick från att vara socialist till fascist, beskrev oligarkins järnhårda lag som enligt honom verkar inom arbetarrörelsen. Syftande på att inom arbetarrörelsen utkristalliserar sig med tiden ett ledarskikt på avstånd från vanliga medlemmars villkor. ”Pampvälde”, enligt den reaktionära högern.

Kanske börjar avtagandet av politisk kraft med att man slutar vara missnöjd?

När Littorin klivit av kusen och intagit sin stol i maktens boningar stundar sanningens minut för missnöjespartiet. Liksom det gjorde för SD i riksdagen. 

Maktens mekanismer för att ofarliggöra sina kritiker bör inte underskattas. Förmågan att göra dem mindre missnöjda.

Lasse Ekstrand