Inte ANC:s väg

Missa inte TV2-programmet "Sydafrikas val". Repris 17/4 på K-kanalen, del två sänds lörsdag 18/4 kl 21 på TV2.

Inför presidentvalet berättas historien om Sydafrika efter apartheid. Filmaren Jihan El-Tahri skildrar ett land i ständig förändring och de personer som kommer att avgöra dess framtid.

Den som följer programmet uppmärksamt ska upptäcka att det i själva verket är porträttet av ett fruktansvärt svek, hur en liten svart elit har lagt beslag på den "svarta saken" för att etablera sig som landets ledare, medan de vita sköter ekonomin som förut och den svarta folkmajorietet lever under förhållanden som är sämre än under aparteid.

Man talar i programmet om 40 procents arbetslöshet. Färra svarta domare utnämns idag än under apartheid, färre svarta barn går i skola än under apartheid.
Det sociala bostadsbyggandet som gett 3 miljoner familjer nya bostäder håller inte jämna steg med förfallet. Och alltsammans i den heliga marknadsekonomins namn. Hade man överskridit de 3 procent i budgetunderskott som Världsbanken och IMF dikterat hade situationen kunnat vara mycket bättre för de svarta i kåkstäderna.

Och framför allt hade en politik som mobiliserat landets breda massor istället för att döma dem till passivitet och besvikelse kunnat mobilisera enorma krafter i ett grundligt reformprogram. Problemet med den anglofile, piprökande Mbeki tycks inte vara ekonomisk "realism", utan tvärtom en fruktansvärd underskattning av landets ekonomiska främsta ekonomiska resurs - arbetskraften.

Bakom detta oerhörda misslyckande döljer sig ett intrikat maktspel inom ANC, där vänstern systematiskt manövrerats ut och bedragits. Chris Hani, en av de få ANC-ledare som hade kunnat göra skillnad mördades 1993 (hans mördare sitter ännu i fängelse). Jacob Zuma som snart tar över efter Mbeki har stått åtalad för korruption, svindleri, penningtvätt och skattebrott i samband med den stora vapenaffär som Sydafrika genomförde i slutet av 1990-talet, där ett antal svenska Gripenplan ingick. Totalt handlade det om nästan 800 misstänkta utbetalningar till ett sammanlagt värde av strax över 4 miljoner rand, motsvarande cirka 3,2 miljoner kronor. Zuma friades i ett separat våldtäktsmål 2006.

Och som iranske vän sa här om dagen, chockad av Naomi Kleins Sydafrikaskildring i "Chockkapitalismen":

- Först nu förstår jag någonting av fenomenet Mugabe i Zimbabwe.

Inte ANC:s väg, tycks Mugabe ha bestämt. Med hjälp av enorma budgetunderskott finansierade Mugabe exempelvis läskunnighetsprogrammet i sitt land, när de svarta i Sydafrika bara gått utför.

Vem förklarade krig?

Förr var det kungen som förklarade krig. Sen tog riksdagen ifrån honom den rätten och rätten att förklara krig har sedan dess ansetts vara en probersten för alla demokratier.

I 10 kap. 9 § regeringsformen heter det:

Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt insättas i strid eller sändas till annat land endast om

1. riksdagen medgiver det,

2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,

3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen.

Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp mot riket, icke givas utan riksdagens medgivande.

Regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

Idag för Sverige krig i Afghanistan. Mot afghaner - oklart vilka.

Det kriget har startats utan någon krigsförklaring från svensk sida och man kan verkligen fundera på om det skett författningsenligt. I praktiken gick det till så att två höga försvarsstabsofficerare med NAto-kontakter bestämde sig, övertalade dåvarande försvarsminister Björn von Sydow som i sin tur övertalade Göran Persson (inte svårt) och så var det klart. Resten var formaliteter.

Att krigsmakten i praktiken sätter dagordningen och skickligt manipulerar riksdagen dit den vill framgår av det senaste skurkstrecket från Högkvarteret, beslutet att sända enheter ur det svenska flygvapnet till Afghanistan. Bl a ska svenska Herkulesplan , extremt tunga och långsamma, perfekta måltavlor för den afghanska motståndsrörelsen frakta militär materiel som Nato nu kör med tåg genom Ryssland och Uzbekistan till Mazar-e Sharif till södra och östra Afghanistan där striderna är som intensivast.

Det enda som sägs i propositionen om denna extremt farliga insats - av oerhörd betydelse för USA:s möjligheter att fortsätta sitt folkmord på afghaner - är följande:

"Den transportflygenhet som kommer att ingå i det svenska bidraget till

säkerhetsstyrkan planeras att baseras i Mazar-e Sharif i norra

Afghanistan. Grundat på såväl nationella behov som ISAF:s behov, ska

transportflygenheten emellertid kunna användas över hela Afghanistan."

Skrivningen "såväl nationella behov som ISAF:s behov" är utsökt mångtydig. Nationella behov? Vilken nations? Knappst Sveriges? Afghanistans - näppeligen, eftersom Afghanistans parlament kräver att de amerikanska trupperna ska lämna Afghanistan. Återstår USA:s nationella behov.

Att tala om "transportflygenheter" när det handlar om extremt känsliga militära försörjningsuppdrag i brinnande krigszoner är milt sagt en förskönande omskrivning.

Om det fanns en opposition i Sveriges riksdag, skulle den lägga upp ett ramaskri!

Inget hot mot folkhälsan?!!

Ett program i Sveriges radio står ut för sin innehållsrikedom och relevans, nämligen Konflikt. Där får man höra de mest fantastiska saker - ibland upprörande. Som i dagens program där den brittiske knarkspecialisten Ivan Briscoe plötsligt säger att kokainet inte är något hot mot folkhälsan. Han verkade tycka att det uteslutande är ett problem för producentländerna.

Man undrar hur långt knarkrötan har gått? Om kokainsyndikaten kunde köpa Interpolchefen i USA varför kan de inte också köpa lite "knarkexperter" här och var, tänker jag.

Men Briscoe oroar genom att samtidigt beskriva hur hans hemstad Manchester förvandlats från industristad till en stad där man i huvudsak hänger på kaféer och krogar och där kokainet har en jättemarknad. Är det helt enkelt en framtid vi ska vänja oss vid, att relativt välsituerad medelklassungdom regelbundet tar kokain på kaféer och restauranger? Så fan heller - hellre tar jag mig ett skott för pannan. Knarkfri! Så tänker jag.

Andra tänker annorlunda. Hur tänker exempelvis nye Nato-chefen Fogh-Rasmussen? Han vet att Danmark har blivit en av Europas stora kokainmarknader. Han leder ett krig i Afghanistan som sägs vara riktat mot bl a knarket, men som lett till en våldsam ökning av heroinproduktionen.

Finns det saker vi vanliga dödliga inte vet här - media skriver uteslutande om Afghanistanknarket, men får man tro konflikt är det i första hand kokainet från Latinamerika som väller in - och det beskrivs som "ofarligt".

Plats för undersökande journalistik, kort sagt. En svensk knarkföreläsare jag talade med tyckte att "heroinet är värst", fast salig Nils Bejerot alltid sa att allt knark är av djävulen. Den som börjar gradera knarkslagen öppnar i detsamma ett kryphål för knarkets advokater.

Men i fallet kokain behövs inga förbannelser. Det räcker med att läsa wikipedias engelska upplaga, avsnittet kroniska följder:

Main effects of chronic cocaine use.

Chronic cocaine intake causes brain cells to adapt functionally to strong imbalances of transmitter levels in order to compensate extremes. Thus, receptors disappear from the cell surface or reappear on it, resulting more or less in an "off" or "working mode" respectively, or they change their susceptibility for binding partners (ligands) – mechanisms called down-/upregulation. However, studies suggest cocaine abusers do not show normal age-related loss of striatal DAT sites, suggesting cocaine has neuroprotective properties for dopamine neurons.^[57] The experience of insatiable hunger, aches, insomnia/oversleeping, lethargy, and persistent runny nose are often described as very unpleasant. Depression with suicidal ideation may develop in very heavy users. Finally, a loss of vesicular monoamine transporters, neurofilament proteins, and other morphological changes appear to indicate a long term damage of dopamine neurons. All these effects contribute a rise in tolerance thus requiring a larger dosage to achieve the same effect.

The lack of normal amounts of serotonin and dopamine in the brain is the cause of the dysphoria and depression felt after the initial high. Physical withdrawal is not dangerous, and is in fact restorative. The diagnostic criteria for cocaine withdrawal are characterized by a dysphoric mood, fatigue, unpleasant dreams, insomnia or hypersomnia, erectile dysfunction, increased appetite, psychomotor retardation or agitation, and anxiety.

Physical side effects from chronic smoking of cocaine include hemoptysis, bronchospasm, pruritus, fever, diffuse alveolar infiltrates without effusions, pulmonary and systemic eosinophilia, chest pain, lung trauma, sore throat, asthma, hoarse voice, dyspnea (shortness of breath), and an aching, flu-like syndrome. A common but untrue belief is that the smoking of cocaine chemically breaks down tooth enamel and causes tooth decay. However, cocaine does often cause involuntary tooth grinding, known as bruxism, which can deteriorate tooth enamel and lead to gingivitis.^[58]

Chronic intranasal usage can degrade the cartilage separating the nostrils (the septum nasi), leading eventually to its complete disappearance. Due to the absorption of the cocaine from cocaine hydrochloride, the remaining hydrochloride forms a dilute hydrochloric acid.^[59]

Cocaine may also greatly increase this risk of developing rare autoimmune or connective tissue diseases such as lupus, Goodpasture's disease, vasculitis, glomerulonephritis, Stevens-Johnson syndrome and other diseases.^{[60][61][62][63]} It can also cause a wide array of kidney diseases and renal failure.^[64][65] While these conditions are normally found in chronic use they can also be caused by short term exposure in susceptible individuals.

Cocaine abuse doubles both the risks of hemorrhagic and ischemic strokes^[66], as well as increases the risk of other infarctions, such as myocardial infarction.^[67]

Years after the abuse has ended, many ex-abusers report a noticeably reduced attention span.

Röda Jenny blev skära Jenny

I tidningen Fokus läser jag apropå "Jan Myrdals stora pris Leninpriset":

"– Är det här ett skämt? säger Jenny Lindahl Persson och skrattar.

Vänsterpartiets informationschef har inte hört talas om Leninpriset. Efter en snabb förklaring konstaterar hon att upplägget för priset låter »rätt kasst«.

– Det som ger taskig bismak är att man vet vem Jan Myrdal är och vilka ruttna åsikter han har. Han försöker göra en dygd av att ha åsikter som inte är populära, till exempel att skriva skit om homosexuella. Det här känns som en liknande grej, säger hon....
Jenny Lindahl Persson tycker att det har skett en förskjutning kring vilka ord som går att använda inom politiken.

– Det som var användbara begrepp för 10–20 år sedan är inte det i dag. Kommunism är ett exempel på ett ord som har blivit obrukbart."
Ändå skapade Jenny Lindahl Persson själv rabalder när hon 1998, som ordförande för Ung Vänster, sa i ett P1-program att det var 'lite väl hysteriskt' att beskriva Lenin som en av världshistoriens största massmördare."

Det behövdes alltså inte mer än 10 år för att fräcka, arga Jenny skulle förvandlas till ängslig parlamentariker. Förutom att hon pinkar på sina egna gamla åsikter, så tycks hon - blygsamhet och självinsikt är inte v-parlamentarikernas starka sida - tro att den utomparlamentariska vänstern, den riktiga vänstern, automatiskt ska rätta sig efter den parlamentariska (inte särskilt) vänstern. Dvs. de ska godkänna "uppläggen". Påhoppet på Jan Myrdal för att vara homofob är snuskigt - för alla som känner till att Jan Myrdal liksom Clarté redan från 40-talet och framåt försvarat de homosexuella mot förföljelser och krävt att all diskriminering ska upphöra. Slappt går Lindahl Persson på vad som sägs i spalterna i stället för att kolla.

Men så till sakfrågan, har "kommunism" blivit ett oanvändbart ord. Visst skulle man väl kunna kalla kommunismen något annat, ett noaord som t ex "fuku" (förbannade vare alla förtryckare! se Jevtusjenkos diktsamling med samma namn).

Men vad hjälper det? Alla vet ju ändå vad du menar. Det är ju inte ordet varg vi är rädda för utan för att vargen ska äta upp Rödluvan. Dvs. somliga fruktar kommunismen för att den innebär exproriering av exproriatörerna, ett slut på alla profiter och lönsamma krig etc. Dvs. sedan vi som gillar innehållet dumpat ordet kommer vi också att tvingas dumpa innehållet.

Om man ska dumpa ordet "kommunism" bör det väl i så fall vara en ömsesidig process. Kommunisthatet florerar som aldrig förr (vi har professorer i kommunisthat som K Gerner och hela statliga verk som "Levande Historia"), och finns det då inga som kan upplysa om begreppets verkliga innebörd blir ju lätt allmänheten vilseförd, eller hur?

Ovärdigt, Peter Englund

Peter Englunds angrepp på Mattias Gardell är ovärdigt. Man får väl ändå utgå från att Gardell har lika lite ansvar för “Jan Myrdals stora pris Leninpriset” som Le Clezio har för Peter Englunds själsliv bara för att han fått Nobelpriset.

En sak jag uppskattade med den förre akademisekreteraren var att han kunde medge att han haft fel. Jag blev väldigt överraskad när han bara la sig i en diskussion om huruvida Kuznetsovs bok "Babij Jar" var falsk eller äkta, för att uttrycka det kort. Han hade uppfattat att boken var ett falsifikat och använt det som ett exempel utan att kolla.

Jag tvivlar på att Peter Englund har samma intellektuella heder. Han var ute efter en billig poäng och in väller hundratals jublande kommentarer på hans hemsida. Det ligger ju också i traditionen att akademisekreterare vill ha devot jubel. Men det är illa för svenskt intellektuellt liv. Vi bör påminna oss skälen till att Jean Paul Sartre tackade nej till Akademin, liksom att Ivar Lo-Johansson gjorde det redan innan hans namn kom på någon pristapet.

Lämna Mattias Gardell i fred, han gör en enorm nytta med sina böcker, senast om Tortyren.
Vad gäller Lenin och Pol Pot kan man ju diskutera i sak, men det vill ju inte Englund. Se http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=5