Vilse i pannkakan II

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på sin blogg:
"De svenska soldaterna samtalar ständigt med
lokalbefolkningen i PRT MES. Ett av mina starka minnen från
resan är när en svensk soldat möter en grupp barn och ropar
'tjenare!'. Barnen förstår varken svenska eller engelska –
men de märker intresset och vänligheten och söker direkt
kontakt med soldaten.
Den enda vägen att vinna Afghanistans framtid är att vinna
befolkningen. Positiva åtgärder för detta är stöd till
utvecklingsinsatser, demokrati och att civila möts med
erforderlig respekt från ISAFs sida.
Samtidigt måste antalet civila offer för strider i landet i
varje läge undvikas. Det är, som amerikanerna nu säger,
viktigare att värna civila afghaner än att slå mot
motståndare."
Det här är anmärkningsvärt på flera plan. För det första är
retoriken - "winning hearts and minds" - direkt klippt ur
amerikansk krigspropaganda.
Inte ens amerikanerna själva tror på den längre! Hur skulle
man kunna vinna ett folks "hjärtan och sinnen" för en
utländsk ockupation?
Och även om man gjorde det - fast alla opinionsmätningar bland
afghaner gått i annan riktning - förvandlar ju inte det
folkrätten. Att USA och 41 andra länder parkerat sina
trupper i Afghanistan på ett territorium som inte tillhör
dem.
Så säger Tolgfors: den afghanska regeringen inbjöd oss.
Mitt svar:
1. Den afghanska regeringen inbjöd Sovjetunionen också.
2. När Sverige fattade beslut att skicka trupper fanns ännu
ingen afghansk regering. En interimsmyndighet var bara under
bildande.
3. Inte den afghanska regeringen inbjöd svenska trupper,
utan Storbritannien. Björn von Sydow tackade ödmjukast för
inbjudan och lovordade britternas snabbhet. Britterna å sin
sida tackade för det raska tillmötesgåendet. Afghanerna
var inte inblandade.
Sten Tolgfors talar om att den svenska krigsmaktens
uppgifter i Afghanistan är att "störa" grupper "som på ett
eller annat sätt motarbetar den afghanska regeringen och
ISAFs stöd till denna..."
Det finns ingen logik i hans flum! Inte minst valet som
Tolgfors själv hyllar visar väl att det finns betydande
grupper i landet som "motarbetar" den afghanska regeringen.
Och är de mot den sittande regeringen motarbetar de
självfallet dess utländska herrar. I dessa avseenden torde
de kunna åberopa FN-stadgan om självförsvar och
deklarationen om mänskliga fri- och rättigheter.
Tolgfors klarar inte att göra en enkel och tydlig
förklaring av vad det svenska uppdraget är och vilken
måltavlan är för den svenska truppinsatsen.
Stefan Lindgren