Inte jag som sa det. Utan den italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) som svartskjortornas Il Duce, Benito Mussolini, i sin tur innerligt hatade och vars samhällskritiska, antifascistiska röst han till varje pris ville få tyst på.
Svårt sjuk och förbi dog Gramsci en tidig död, inlåst och ständigt övervakad. Avskuren och isolerad från omvärlden. Det skulle vara tyst som graven runt honom.
Han, med sin föreställning om "kollektiva intellektuella", skulle inte kunna påverka någon i antitotalitär riktning.
Hans fängelsedagböcker, finurligt utformade så att censorerna missade sprängstoffet, har jag läst.
Inspirerats har jag av samhällsteoretikern Gramscis sociologiska analys, hans begreppsapparat, hegemonibegreppet framförallt, betecknande maktens sociala ordning som på olika, mer eller mindre fördolda eller subtila, sätt upprätthålls och reproduceras.
Makten är överallt, nästlar sig in, biter sig fast. Den är hegemonisk, allomfattande.
Det var i första hand de politiskt likgiltiga Gramsci åsyftade, antar jag. The silent majority. Allmänheten. De förströdda. Upptagna av vardagstrivialitetens alla sysslor. Odlande sin trädgård i lugn och ro.
Viktigt fråga sig varför likgiltighet? Hur kopplat till den maktlöshet som jag finner inlärd, varken medfödd eller konstitutionell? Du föds inte maktlös, omständigheter och erfarenheter, politikers listiga spel, främjar känslan av maktlöshet.
Enklare uttryckt, varför bry sig om de "större" frågorna när det ändå inte gör någon skillnad. Smidigast i praktiken avsäga sig sin medborgerlighet, vara en motståndslös undersåte utan alla rättigheter. Flyta med.
Under en tillfällig stadsvandring betraktar jag förstulet människorna i min hemstad. Tänker på Göran Sonnevis dikt om att det måste gå, för som han säger, det går inte utan människor.
Detet i hans dikt förblir obestämt och öppet för tolkning. Livet? Upproret? Jag vill att det ska handla om båda men allra mest om det senare. Det uppskjutna
eller inställda upproret, och om äntligen förlöst kollektiv, helig vrede.
Jag har citerat dikten många gånger, särskilt vid begravningar. Det vackra om att de människor som finns här är de enda som finns. Det finns inga andra. Slitna och grå är vi.
Men vi är inte "skit", som Sonnevi betonar. Hans dikt är en hyllning till alla så kallade vanliga människor.
Likgiltighet behöver inte innebära något bestående. Det är en de maktlösas adekvata reaktion. Men hur länge vänta på upproret?
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.