29 oktober 2010

Konsten att ljuga utan att blinka

Mark Klamberg heter en doktorand i folkrätt som på sin blogg
argumenterar för att USA/Natos ockupation av Afghanistan är
folkrättsligt korrekt.


Han är ett bra exempel på vad Leo Tolstoj skrev 1897:

"De mest invecklade saker kan förklaras för den mest
trögtänkta människa om han inte har bildat sig någon
föreställning om dem; men inte ens för den mest intelligenta
människa kan man förklara de enklaste saker och han är fast
övertygat om att han vet och därtill utan skuggan av tvivel
vet vad som förmedlas honom."

Igår tillät jag mig påpeka för Mark att den tidigare
s-regeringen gjorde bedömningen att USA:s militära närvaro
är folkrättstridig.

I proposition 2003/04:71, s. 8 slogs fast att FN:s
resolutioner enligt svensk uppfattning inte utgjorde en
tillräcklig folkrättslig grund för koalitionen att agera i
Afghanistan.

Jag påpekade också att det omdömet självfallet måste utsträckas
till Nato-Isaf som är en auxillär styrka till OEF och aldrig
skulle ha sett dagens ljus utan USA:s invasion.

På detta svarade Mark:

"Referensen till proposition 2003/04:71 intressant. Det står
dock inte att Sverige anser att OEFs närvaro i Afghanistan
är folkrättsstridig. Det står att resolutionerna 1368, 1373
och 1378 inte utgör tillräcklig grund. Det utesluter inte
att det finns annan folkrättslig grund för OEFs närvaro,
t.ex. inbjudan av den afghanska regeringen."

Här famlar doktoranden efter ett halmstrå som inte finns.

Hur ska en regering som tillsatts EFTER USA:s invasion kunna
utfärda en inbjudan till densamma?

Det är en fysisk omöjlighet!

Mark Klamberg skriver:

"Sådant samtycke har Afghanistan lämnat, läs t.ex. vad
Karzai säger i sitt tal från juli 2010: 'To this end, we
welcome our partnership with NATO and the other nations.'"

En artighetsfras av Karzai från juli 2010 ska alltså
legitimera en främmande ockupation av Afghanistan som då
redan hade varat i nära nio år.

Ser inte doktoranden det orimliga i ståndpunkten?

Av Sovjetunionen krävdes att sådana inbjudningar skulle
registreras i FN och vara i enlighet med tidigare ingångna
och likaså FN-registrerade avtal mellan länderna.

För USA:s del skulle det alltså räcka att nio år senare
komma dragande med en "inbjudan" från regim man själv
installerat.

Om Mark Klamberg på fullt allvar hävdar det, har han det som
krävs för att ha en åsikt, som den svenska Försvarsmakten
uttrycker det. Han kan konsten att ljuga utan att blinka.

Att Klamberg stöder sig på Carl Bildts skrivningar
(sid 13 i Prop. 2009/10:38: "Koalitionen grundar sin närvaro
på en inbjudan av den afghanska regeringen samt på de
resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog efter terrordåden i
USA den 11 september 2001. Genom inbjudan från den afghanska
regeringen har koalitionen en tydlig folkrättslig grund för
sin närvaro. FN:s säkerhetsråd har flera gånger välkomnat
koalitionens insatser.") gör inte saken bättre.

Koalitionens "närvaro" i Afghanistan inleddes innan den
afghanska regeringen tagit form, varför argumentationen
saknar logik.

Att FN:s resolutioner skulle ge USA fullmakt att ockupera
Afghanistan är ytterst tvivelaktigt. Flertalet
folkrättsexperter är av uppfattningen att FN:s resolutioner
INTE gav USA godkännande att invadera Afghanistan. Om de
godkände något överhuvudtaget var det möjligen en kortvarig
vedergällningsaktion.

Att FN:s säkerhetsråd flera gånger haft den dåliga smaken
att "välkomna koalitionens insatser" är inget Klamberg kan
bygga ett försvar av ockupationen på.

Det är FN:s skyldighet att göra det bästa möjliga av varje
situation, även när ett land olagligt ockuperats.

Varje resolution säkerhetsrådet tagit om Afghanistan har
inletts med frasen att rådet "bekräftar sitt starka
engagemang för Afghanistans suveränitet, oberoende,
territoriella integritet och nationella enhet".

Det är en punkt som systematiskt negligerats i tillämpningen
av FN:s beslut. OK, både Klamberg och jag vet varför - de
rådande maktförhållandena i världen.

Men alla som är anhängare av FN-tanken bör ta fasta på de
övergripande principerna istället för att försöka vältra
över skulden för det pågående kriget i Afghanistan på FN.

Stefan Lindgren

12 kommentarer :

  1. Bo Persson, Piteå4 november 2010 kl. 09:36

    Är verkligen FN-stadgan så entydig, som jag upfattar att du menar? Har den t.ex.inte snarare ett Janus-ansikte i den meningen att den både föbjuder och tillåter aggressionskrig. För den enskilda medlemsstaten är sådana krig förbjudna Men för "de fem stora" som kollektiv är de tillåtna. Och är inte just NATO/ISAF-kriget ett sådant av "de fem stora" legaliserat agressionskrig.

    SvaraRadera
  2. Bo! FN har inte godkänt vare sig ockupationen av Irak eller ockupationen av Afghanistan. Din slutsats är för långtgående. Att maktförhållandena hindrar FN från att ingripa mot vissa aggressionskrig - och rentav tvingar FN att medverka i deras praktiska genomförande - är en annan sak. Det är trots allt viktig att slå fast, som Perez de Quellar gjorde där i öknen framför USA:s trupper i Kuwait: "This is not UN:s war". Legitimiteten, den formella folkrätten, är viktig. Den är det enda som skiljer världen från det totala imperialistiska godtycket.

    SvaraRadera
  3. Bo Persson, Piteå4 november 2010 kl. 16:22

    Att säga att det är ”maktförhållandena” som gör att ryssarna eller kineserna i Säkerhetsrådet inte lägger in sitt veto mot godkännandet av ISAF och därmed berövar den dess FN-legitimitet, är ju som att säga att ryssar och kineser inte tänker. Men det gör de förstås Som alla andra gör de sina kalkyler.

    ”Vad skulle vi kunna tänkas vinna på att utnyttja vår vetorätt och vad skulle vi kunna tänkas förlora? Och vad skulle vi kunna tänkas vinna på att fortsätta att rösta som vi nu gjort i nästan tio år. Och vad skulle vi kunna tänkas förlora?”

    Sedan var det inte frågan varför kineserna och ryssarna under dessa tio år inte berövat ISAF dess FN-legitimitet. Som i min föregående kommentar intresserade mig. Utan själva det faktum att de i tio haft den möjligheten men inte utnyttjat den.

    SvaraRadera
  4. En anonym skriver:
    "Om man skall se till rättsläget , utan att för den skull rättfärdiga det som därefter skett så var det Norra Alliansen som inbjöd till invasionen i Afganistan. Norra Allainsesn erkändes allmännt som Afganistans legitima regering och representerade landet i FN vid tidpunkten för invasionen. Endast Pakistan och Förenade Arab Emiraten erkände Talibanregimen, även om den kontrollerade en större del av befolkning och ytan."
    Det är sant att Burhanuddin Rabbani från norra alliansen satt på Afghanistans stol i FN. Han representerade dock inte Norra Alliansen utan en regering som för länge sedan upphört att existera och där bl a Hekmatyar - som 2003 uppfördes på USA:s terroristlista - suttit med. Att Rabbani tilläts sitta kvar i FN och att talibanerna från allra första sekunden gjordes till paria, visar att USA:s planer på att ta över Afghanistan är mycket äldre än 11/9 2001.

    SvaraRadera
  5. Till Bo P. Jag tycker du snärjer in dig. Kinas resp. Rysslands överväganden (vinst-förlust) är ju en avspegling av maktförhållandena i världen. Därmed inte sagt att vare sig Kina eller Ryssland "egentligen" har en agenda som är bättre än USA:s. Man kan notera att alla tre står utanför Internationella brottmålsdomstolen, som föreskriver hårda straff för angreppskrig."Maktförhållandena i världen" avgörs till syvende och sist hur starka och aktiva de folkliga rättsmedvetna krafterna är. I detta ingår hävdandet av FN-stadgan som en helig plikt.

    Stefan Lindgren

    SvaraRadera
  6. Bo Persson, Piteå5 november 2010 kl. 16:55

    Så vi skall inte nöja oss med att konstatera att FN-stadgan ger "de fem stora" som kollektiv tillsammans med minst fyra av de icke permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet den våldsauktorisationsrätt som just nu auktorisationen av ISAF är ett uttryck för. Vi skall också applådera när de utövar den rätten.

    Eller vad är det, Stefan, som du menar med "hävdandet av FN stadgan som en helig plikt"

    Och det här med "maktförhållandena" än en gång, Stefan. Om nu Kina eller Ryssland vid nästa ISAF omröstning lägger in sitt veto. Vad är det mest glädjande då, som du ser det. Att ISAF berövats sin FN-legitimering. Eller att vi fått nya "maktförhållanden".

    SvaraRadera
  7. Bo! FN-stadgans kap 7 förbjuder all våldsanvändning som inte är i självförsvar eller auktoriserats av säkerhetsrådet. Afghanernas självförsvarsrätt är ställd utom fråga och är inte beroende av några FN-beslut. USA:s invasion och ockupation är olaglig eftersom den gick utöver varje rimlig tolkning av självförsvarsrätten. Inte ens några beslut i säkerhetsrådet post faktum kan ändra det. När det gäller säkerhetsrådets årliga resolutioner så inleds de med att påminna om Afghanistans rätt till självständighet. Personligen anser jag att det är en förnuftsvidrig tanke att säga att alla beslut och handlingar utförda i säkerhetsrådets namn för förenliga med FN-stadgan. Ungefär som Muhammed och de tolv imamerna ... Att säkerhetsrådet - under rådande maktförhållanden - de facto kan begå medhjälp till aggression får vi leva med, men jag ser det inte som vårt jobb att göra teori av det.
    Tids nog kommer världens majoritet att framtvinga reformer av FN-systemet, precis som införandet av detta system återspeglade folkens seger över fascismen i andra världskriget.

    SvaraRadera
  8. Bo Persson, Piteå5 november 2010 kl. 22:04

    Stefan! När vi gick med i FN var det stora problemet just de våldsanvändningsrättigheter som FN-stadgan gav Säkerhetsrådet. Men vi räknade kallt med att den enighet, som stadgan krävde för utövandet av dessa rättigheter, skulle Säkerhetsrådet aldrig lyckas etablera. Om vi istället i vår ansökan meddelat, att vi förbehöll oss rätten att bedöma lagligheten i de av Säkerhetsrådet fattade besluten, hade vi inte accepterats som medlem.

    SvaraRadera
  9. Bo! Det där låter som nåt Ove Bring har hittat på. Världen som ett Gotham City i händerna på Joker/UNSC. En våt dröm för Nato-anhängare.
    Självfallet hindrar inte FN-medlemskap Sverige eller någon annan självständig stat att göra vilka bedömningar som helst. Vi kan högljutt fördöma säkerhetsrådets handlingar. Dessvärre är frågeställningen teoretisk.

    SvaraRadera
  10. Bo Persson, Piteå6 november 2010 kl. 21:08

    Skulle jag ha sagt något annat menar du, Stefan? När gjorde jag det i så fall?

    Min uppfattning är ju tvärtom att Sverige verkligen borde arbeta mot t.ex. Säkerhetsrådets allt flitigare användning av sina våldsaukorisationsrättigheter. Dels genom att inte delta i några sådana operationer. Och idag handlar det här förstås i första hand om ISAF.

    Men i Säkerhetsrådet kan vi också arbeta, när vi är med där. Det behövs ju ”bara” att sju av dess tio icke permanenta medlemmar vid exempelvis nästa ISAF-omröstning säger nej till den auktorisationen så finns den inte mer.

    Och i Generalförsamlingen skulle vi kunna arbeta genom att samla så många småstater vi kan kring en sådan svensk linje.

    SvaraRadera
  11. Nå, då är vi överens om att varje dumhet som säkerhetsrådet begår inte automatiskt är oomkullrunkelig folkrätt som står över t ex FN-stadgans aggressionsförbud, vilket farbror Bring brukar berätta.
    Sen tror jag kanske att din vission av hur de små kan gå samman i säkerhetsrådet är en smula utopisk. Med vetorätten kan ju även alla förslag som begränsar stormakternas rörelsefrihet stoppas.
    Idag försvaras folkrätten väsentligen (självförsvarsrätten, aggressisonsförbudet) av Afghanistans och Iraks motståndsrörelser, låt vara med stöd av växande opinioner i västvärlden.
    Hörde Anders Ferm göra kommentaren om säkerhetsrådets agerande: Det är synd, för FN är i alla fall en bra idé.

    SvaraRadera
  12. Bo Persson, Piteå7 november 2010 kl. 08:08

    Ja, just det. Det är väl bra at vi kan formulera oss i termer av lagligt och olagligt, men låt inte det göra oss till något slags FN-fundamentalister Den politiska kampen rasar vidare.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.