Om blodspengar

Per Gudmundson heter en ledarskribent på SvD som aldrig
missar en chans att sparka på en kommunist.

I en krönika häromsistens spinner han vidare på tråden att
svebnska kommunister finansierats med "sovjetiska
blodspengar".

Han citerar bl a SOU 2002:93 där det heter:

"Historikern Lars Björlin har visat att SKP fick del av detta stöd
mellan åren 1951 och 1964. Partiets andel av utbetalningarna
uppgick till cirka 1 % av hela bidragssumman.
Det största beloppet var 150 000 dollar (1963/64). I
övrigt varierade bidragen till SKP från 20 000 (1951) till 70 000 dollar
(flera år mellan 1956 och 1962)."

Innan jag fortsätter vill jag redovisa min bias - jag var
medlem av Vänsterpartiet några år på 60-talet, fram till
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.

På 90-talet hade jag möjlighet att undersöka frågan i den
sovjetiska politbyråns då öppnade arkiv. Jag fann inget
anmärkningsvärt, mer än några obetydliga handsträckningar
åt APK. Absolut inga subventioner av Vpk under den tid som
arkivet täckte (från Chrusjtjov och framåt).

Vad gäller Lars Björlins forskning har den mest utförligt
redovisats i en bok på danska "Guldet fra Moskva" (Forum
2001) där Björlin har en uppsats på 86 sidor.

I själva verket visar det sig att de ekonomiska relationerna
mellan SKP/VPK och Moskva var ett rätt intrikat nät av
tjänster och gentjänster. Att partiet fick betalt för att
trycka officiella sovjetiska skrifter är väl knappast
inkriminerande.

Inte heller att svenskar bosatta i Moskva
samlade in pengar till partiet (åren 1957-1965 totalt 130
027 rubler, motsvarande 265 644 Skr i dåtidens penningvärde).

När det kommer till slutsatserna är Lars Björlin extremt
försiktig

"Man kan forestille sig at det svenske parti i årene
1951-1964 bar haft en konto i Moskva, som har kunnet
udnyttes. De mindre belöb der er gjort rede for i teksten,
er efter alt at dömme blevet vekslet til svensk valuta og
overfort til Sverige. Kontanterne er senere blevet overfört
til Sverige. Tryksagsbestillinger betalt med overpris har
ogsa givet mulighed for at overföre större belöb til
partikasserne. I mine samtaler med personer, som har vaeret
involverede i virksomheden, har man ogsa tilkendegivet at
Forbundet Sverige-Sovjetunionen kunne opnå betydelig vinding
af den kulturudveksling, der fandt sted. Gik dette udbytte
til partiets politiske virksomhed? Men man kan heller ikke
udelukke at der kunne hentes penge i den sovjetiske
ambassaden i Stockholm. Vi ved at medlemmer af SKP
regelmässigt besögte Villagatan 13 i Stockholm." (s 124).

Lars Björlins hårda data försvinner som dimma i solsken och
kvar finns bara en samling konjunktiv och konditionalis samt
hans egna politiska spekulationer.

Om man begrundar hans material skulle man lika gärna
kunna konstruera en helt annan bild, där de svenska
kommunisterna av lojalitet mot Sovjetunionen utförde en
mängd direkta tjänster åt sovjetstaten som bara delvis
kunde kompenseras ekonomiskt på grund av gällande lagstiftning.
Från 1940 var det ju förbjudet för svenska politiska partier att
motta penningsbidrag från utlandet.

Och när vi nu ändå är inne på partibidragen kan kanske Per
Gudmundson förklara varför Sverige som ett av de få länderna
i den civiliserade världen saknar lagstiftning som
förpliktar partierna att redovisa sina bidrag.

Kan det ha att göra med att moderaterna - till betydande del
finansieras av svenska storföretag och går deras intressen?
Med pengar som svenska arbetare arbetat ihop med svett och
blod.
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck