Efter Nagorno Karabach

Stepanakert, huvudstad i det forna Nagorno Karabach är helt tom, det blåser plastpåsar och flaskor
 över torget, och hundratals stolar är utspridda, där människor väntar på de sista evakueringsbussarna.

Azerbajdzjan har planer på att flytta hundra tusen personer till Karabach under de kommande tre åren. Siffran sammanfaller med antalet armenier som tvingats fly området.

Hur ser Baku på framtiden för de förvärvade territorierna och vad kommer att hända med Nagorno-Karabach i den nära framtiden?

"Förbindelserna mellan Azerbajdzjan och Armenien har normaliserats, ett fredsavtal undertecknats och södra Kaukasus kan nu omvandlas till en plats av fred och samarbete," sade Azerbajdzjans president Ilham Alijev i ett budskap till deltagarna i ett ekonomiskt rådslag inne i det forna Nagorno-Karabach, i  staden Sjusja.

Enligt Alijev kommer upp till 100 000 internflyktingar att återvända de närmaste tre åren till de områden som armenierna övergivit. Karabach är i stort sett avfolkat och den forna utbrytarrepubliken likviderad.

Området kommer att administreras genom direkt presidentstyre via särskilda representantkontor. Ett förbud mot vapeninnehav kommer att stegvis implementeras.

På det ekonomiska området utlovas området skatte- och tullförmåner. Jordbrukare kommer att beviljas stöd, och de kommer att vara befriade från alla skatter utom jordskatt. 

Baku förklarar att de boende i Karabach är garanterade rätten att bevara och utveckla sin kultur och sina etnisk-kulturella funktioner. Religionsfrihet, skydd av kulturella och religiösa monument, och möjligheten att använda den armeniska språket är också garanterad.

Trots det finns det fortfarande människor kvar i staden och i den tidigare NKR som helhet. Armeniska poliser, räddningsmanskap och brandmän, kommunaltjänstemän och offentliganställda arbetare kommer att lämna över nycklarna till de nya azerbajdzjanska myndigheterna enligt ett överenskommet protokoll.

Idag återstår cirka 10 000 armenier i det tidigare NKR. Det är ensamstående som lever i armeniska byar, främst på slättland i Mardakert- och Martunidistrikten, som snabbt intogs av Azerbajdzjans trupper.

En annan kategori är krigsfångar, som formellt anses vara "överlevare". Det finns fortfarande ett fåtal  blandade familjer, men detta är nu en mycket sällsynt företeelse, och det är som regel äldre människor. Det har inte ingåtts några blandäktenskap sedan 1992.

Några byar med ättlingar till ryska gammaltroende har överlevt alla regimer, bl.a. för att de inte tar till vapen för religiösa skäl. Det lilla antalet udiner, företrädare för ett av de äldsta folken i Transkaukasien, kommer förmodligen att lämna. 1991 lät folkfronten i Azerbajdzjan förstöra byn Vartashen, som hade tre tusen udinska invånare och många av dem valde att återvända till  Ryssland.

FN:s mission har redan besökt Nagorno Karabach två gånger efter massflykten och förvånas av hur plötslig och massiv den var. FN:s företrädare "betonar  behovet av att återställa förtroendet", men i praktiken betraktas frågan som avslutad.

Baku har redan gjort flera uttalanden om att utvandringen av Armenier från Karabach är deras "eget initiativ", och att ingen har tvingat ut dem. Formellt är detta sant, men det internationella samfundet bör oroas över det faktum att 110 000 människor inte vill bo på sina förfäders mark, skriver Jevgenij Krutikov på Vzgljad.ru.

Han reser frågan om Baku verkligen klarar att befolka området. De azerbajdzjaner som fördrevs därifrån på 90-talet har hunnit anpassa sig på andra orter. Risken är att alltsammans kommer att förfalla, inklusive vingårdar, mullbärsträd, fruktträdgårdar och andra ekonomiska verksamheter.

- Jag kan inte låta bli att påminna om termen "kulturellt folkmord", skriver Krutikov, även om naturligtvis armenierna själva beslutade lämna.

vzgljad.ru