Vill Putin återuppbygga det ryska imperiet?

Den nya militärkatedralen utanför Moskva. Överbyggnad på ett expansionistiskt
Ryssland eller ett inåtblickande, reflekterande?

Veckans gästtyckare, amerikanen Ted Snider, ständig medarbetare på antiwar.com, försöker besvara frågan.

Han menar att det mesta av de "aggressiva" handlingar som tillskrivs Putins Ryssland är vantolkningar och/eller rena förfalskningar.

Under ett tal till Valdai International Discussion Club förklarade Rysslands president Vladimir Putin för en publik av forskare och diplomater att ”Ukrainakrisen inte är en territoriell konflikt, och det vill jag göra klart …[vi] har inget intresse av att erövra ytterligare territorium".

"Frågan är mycket  bredare och mer grundläggande och handlar om principerna som ligger till grund för den nya internationella ordningen."

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 sa USA:s president Joe Biden att Putin ”har mycket större ambitioner än Ukraina. Han vill faktiskt återupprätta det forna Sovjetunionen . Det är vad det här handlar om".

Samma dag sa utrikesminister Antony Blinken att Putin "har gjort klart att han skulle vilja återupprätta det sovjetiska imperiet.”

Det påståendet har amerikanska tjänstemän och amerikanska medier upprepat varje dag sedan dess.

Men Putins agerande stämmer inte överens med USA:s ord. Om Putins mål är att återupprätta det ryska imperiet har han flera gånger missat hans chans.

På 1990-talet gick Georgia genom en period av extrem nationalism som ledde till inbördeskrig och självständighetsdeklarationer av de etniska ryska provinserna Abchazien och Sydossetien. Putin varnade USA att "om [Georgiens president Micheil] Saakasjvili använder våld i Sydossetien... Om Georgien orsakar blodsutgjutelse i Ossetien, har jag inget alternativ till att erkänna Sydossetien och Abchazien och svara med kraft."

Vid NATO-toppmötet 2008 i Bukarest lovade Nato att det " välkomnar Ukrainas och Georgiens euro-atlantiska strävanden efter medlemskap i Nato. Vi är överens idag om att dessa länder kommer bli medlemmar av Nato."

Putin varnade att om Georgien går med i Nato kommer dess " suveränitet att begränsas och även Georgien kommer att bli ett hot mot Ryssland" . Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov varnade västvärlden för att Ryssland skulle göra "allt möjligt" för att hindra Georgien och Ukraina från att bli NATO- medlemmar.

Trots Putins varning mot användningen av våld i Sydossetien, gick Saakasjvili, uppumpad med malplacerat tro att han nu hade USA och Nato:s stöd, till anfall.  USA hade skickat mycket tvetydiga meddelanden om stöd. En hög amerikansk tjänsteman sa att "det är möjlig den där georgiern kan ha förväxlade hejaropen från Washington med något annat ."

Den ryska invasionen av Georgien är ofta den första händelsen som används som bevis i målet mot Putin för att ha återupprättat det sovjetiska imperiet. Georgien hävdade att Sydossetien, inte Georgien, hade startat beskjutningen. Men det var inte sant.

I augusti 2008 utbröt skärmytslingar mellan Georgien och Sydossetien, vilket inte varit helt ovanligt tidigare heller. Observatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) rapporterade att georgiska styrkor med GRAD-raketer var på väg mot gränsen.

Den 7 augusti klockan 6:40 på eftermiddagen utropade Georgien en ensidig vapenvila, vilket påstods syfta till att förhindra ytterligare upptrappning. Men bara fem timmar senare inledde Georgien en attack mot Sydossetien huvudstad Tschinvali. Attacken tog Ryssland med överraskning. Den inkluderade raketer och artilleriattacker, inklusive attacker mot bostadsområden, följt av en invasion av 1 500 soldater .

Georgien hävdade att Sydossetien hade beskjutit georgiska byar. OSSE:s observatörer på marken sa att det påståendet var falskt .

New York Times rapportering i november 2008 sa att Saakasjvili hade beordrat den massiva beskjutningen av Tschinvali långt innan något rysk intrång. OSSE-tjänstemän kallade attacken "en urskillningslös attack mot staden". Europeiska unionens oberoende faktainsamlingsuppdrag om konflikten i Georgien fann att "Ingen av Georgiens förklaringar för att tillhandahålla någon form av rättslig motivering av attacken" var legitim. Rapporten sa "det var ingen rysk militär invasion på gång, vilken behövde stoppas av georgiska militära styrkor."

Vid närmare granskning håller alltså inte det första beviset för att Putin vill återuppbygga det sovjetiska imperiet. Ändå upprepas ofta påståendet i väst att Georgienkriget var en rysk invasion. Det var ett ryskt svar på en georgisk invasion.

Dessutom var det inte förrän den georgiska attacken mot utbrytarprovinserna som Putin erkände deras självständighet. Inte heller då annekterade Putin provinserna utan erkände deras autonomi. De återupptogs inte i något nytt ryskt imperium. Inte heller fortsatte de ryska trupperna, som de skulle kunna ha gjort,  marschen hela vägen till huvudstaden Tbilisi för att inta hela Georgien.

Fast Georgien hade mottagit politiskt , ekonomiskt och militärt stöd från USA var den ryska armén storlek och förmåga överväldigande. Putin kunde ha avslutade jobbet, fortsatt till Tbilisi och inkorporerat Georgien i det ryska imperiet.

Sex år senare skulle händelser i Ukraina leda till Rysslands annektering av Krim och det andra beviset för Putins expansionsplaner.

Men innan USA stödde kuppen som avlägsnade det den demokratiskt valde Viktor Janukovitj och drog in Ukraina i den västerländska sfären hade det aldrig förts på tal av Putin att återkräva Krim till Ryssland. Återföreningen med Krim var en reaktion på aggressivt västerländskt intrång, inte en åtgärd för att återupprätta ett ryskt imperium.

När Ryssland annekterade Krim var det också för att tillmötesgå krav från en befolkning som identifierar sig främst som etnisk rysk och vars språk, kultur, rättigheter, egendom och liv tog hotades av en våldsam, odemokratisk kullkastning av folkviljan i Ukraina.

Av trettio omröstningar och folkomröstningar gjorda på Krim mellan 1994 och 2016 visar tjugofem pro-ryska resultat på 72,9 % eller högre. I de återstående fem var stödet för Ryssland mellan 25,6 % och 55 %. FN:s opinionsundersökning mellan 2009 och 2011 avslöjar att majoriteten av Krimborna var för återförening med Ryssland. Nicolai Petro rapporterar med hänvisning till den ledande Krimsociologen Natalia Kiseljova  att andelen Krimbor som "längtade efter Ryssland" i opinionsmätningar 1991-2014 alltid var större än 50 %.

Efter kuppen 2014 röstade 97 % av Krimborna, med ett valdeltagande på 83 %, den 16 mars för att gå med Ryssland .Det politiska väst har misstänkliggjort folkomröstningen. Men Pew:s opinionsmätning följande månad fann att 91 % av Krimborna ansåg att folkomröstningen var fri och rättvis och en Gallup-undersökning från juni 2014 visade att nästan 83 % ansåg att den återspeglade folkviljan. 2017 sa 79 % av Krimborna att de skulle rösta på samma sätt. Enkäter gjorda mellan 2014 och 2019 fortsatte  att visa att beslutet att gå med Ryssland förblev populärt bland alla etniska grupper på Krim".

Sättet som Putin annekterade Krim på motsäger påståendet om empirebyggande. Dmitry Trenin, professor vid Högre ekonomiska skolan i Moskva, påpekar att när Ryssland införlivade Krim 2014 agerade Putin ”på ett mandat från det ryska parlamentet att använda militära medel i Ukraina och inte bara på Krim". Men Putin gjorde motstånd mot påtryckningar från ryska nationalister att annektera Donbass och höll istället fast vid Minsköverenskommelsens plan att behålla Donbass som en del av Ukraina. Inte heller de följande sju åren annekterade Ryssland Donbass. När Donbass ville följa efter Krim till Ryssland försökte Putin förhindra folkomröstningar om detta. Istället för att "återuppbygga imperiet", avvisade Putin konsekvent Donbass förfrågningar om anslutning till  Ryssland  När folket i  Donbass till sist röstade sa Putin att han "respekterade" resultaten men vägrade att anse sig bunden av dem.

Det var det först efter att Nato började pumpa in vapen i Ukraina och militärt hotade Donbass som Putin godtog en anslutning till Ryssland. 60 000 ukrainska elittrupper, åtföljda av drönare, hade samlats  vid Donbass västra gränsen. I Donbass spreds "äkta oro", skriver Richard Sakwa, "att Ukraina var på väg att eskalera det sju år gamla inbördeskriget och invadera den till stor del etniskt ryska Donbassregionen." I februari 2022 ökade den oron dramatiskt när det ukrainska artilleri trappade upp beskjutningen av Donbas, vilket observerades av OSSE:s observatörsuppdrag.

Likväl höll Putin fortfarande fast vid Minksavtalen och höll Donbass kvar i Ukraina ända fram till februari 2022 . Ännu den 12 och 13 februari, bara två veckor före inmarschen i Ukraina, pressade Putrin Emmanuel Macron i Frankrike och Olaf Scholz i Tyskland att trycka på Ukraina att följa de avtal, som skulle ha gjort det möjligt för dem att behålla Donbass.

Vilket skäl Putin än kan ha haft för att gå in i Ukraina, motsvarar anklagelsen att han drivs av en besatthet att återupprätta det sovjetiska imperiet inte historiska fakta.

"Den som inte beklagar upplösningen av Sovjetunionen har inget hjärta" , sa Putin en gång i ett berömt uttalande. Mindre känt är vad han tillade, att "Den som vill återupprätta den har ingen hjärna".

https://original.antiwar.com/Ted_Snider/2023/10/15/does-putin-want-to-rebuild-the-russian-empire/