Medlöperiets komplexitet

I SvD 250425 recenserades två nya böcker om Jean-Jacques Rousseau. Hans
Om samhällsfördraget vet jag att jag högljutt diskuterade med studentkamrater på Skytteanum i Upsala. Och begreppet allmänvilja.

Värt påminna om att detta skedde under rödskäggsåren. Och jag förespråkade ivrigt proletariatets diktatur som den enda sanna demokratin att försvara, skriver Lasse Ekstarnd i denna krönika.Vad kännetecknar ett demokratiskt samhälle värt namnet? Vad innefattar fenomenet demokrati egentligen, vad bör det innefatta? [1] Tanketrådarna tillbaka till Platon och grekerna är långa.

Historiskt har olika styrelseformer prövats. Alla enligt samhällsbärarnas självförståelse "demokratiska". Med olika inslag av rösträtt och representation. Numera ligger det väl nära till hands att sätta likhetstecken mellan parlamentarism och demokrati. Som om det vore samma sak.

I recensionen påstods att Rousseau gärna tummade på sanningen, om vi formulerar det så. Inget konstigt för en författare. Osökt tänker jag på Jan Myrdal och den inflammerade diskussionen som utbröt om hans barndomsböcker.

Om jag inte missminner mig, hävdade föräldrarna att "så hade det verkligen inte varit", den vanartige sonen hittade på elaka saker om sin barndom, svärtade ned den och dem. Försökte de inte stämma honom till och med?

Tjänstekvinnans son, Strindberg, torde från sin grav på Norra begravningsplatsen i Stockholm ha skakat igenkännande på huvudet. Allt går igen.

En av Jans systrar ryckte ut och slöt upp vid föräldrarnas sida, beskyddande dem och deras goda rykte. Alva var ju psykolog och expert på barn, gu´nås. Rör inte min mamma!

Jag närmar mig, efter att ha läst allt långsammare, de sista sidorna i Daniel Kehlmanns bok Ljusspel, om den tyske regissören Georg Wilhelm Pabst (1885-1967), samtida med Metropolis Fritz Lang.

Jag genrebestämmer den dokumentärroman. Inte det ena eller det andra, utan både och. En knepig genre vad gäller vilka anspråk som kan resas. Undran ligger genast där och lurar. Hur mycket av repliker, känslor och annat som Lehmann laddar Pabst med.

Hur mycket är projiceringar? Hur mycket berättar boken om Lehmann själv, förklädd till Pabst? Vad "behövde" han ha Pabst och hans levnadsöde i Tredje riket till?

Boken är mycket givande, därför min långsamma läsning, jag som annars läser snabbt. Jag brukar hänvisa till Truman Capote med uppmaningen att inte förstöra en god historia genom att fråga om den är sann. Må så vara med det.

Jag tycker boken är en av de bästa skildringarna av medlöperi som jag läst. Vad Lehmann nämligen lyckas med, genom att skildra Pabst, som efter en tid i Hollywood där han gjort fiasko, återkom till Tyskland och hamnade i Goebbels garn, är att gestalta en för mig tidigare icke erkänd komplexitet hos medlöperiet.

Lehmanns världsbild är inte svart och vit. Att göra det enkelt för sig och utmåla Pabst som en billig medlöpare hade inte gjort boken intressantare. Det är komplexiteten som fångar mig som läsare. Frågor ställs, utan självklara svar.

Därmed berör den oss som dväljs i konformiteten och åsiktskorridorens Sverige, där att sjunga med ulvarna är den enklaste utvägen.

Visste Pabst vad han gav sig in på? Förträngde han det? Hade han inget val, som han själv såg det, om han ville fortsätta filma i Tyskland på det språk han behärskade? Att filma var ju hans liv.

Efter kriget dömdes han inte, vad jag vet, för att ha varit nazist. Någon Quisling var han inte. Men vad var han, filmkonstnären som trodde sig vara "opolitisk" i sitt verkande? Cyniker, nyttig idiot, karriärist, överlevare? Vad passar bäst in på honom? Fråga inte mig.

En bok som sätter myror i huvudet på en, och är intellektuellt krävande, är en bra bok. Inte undra på att jag drar ut på min läsning så mycket som möjligt.

Lasse Ekstrand

[1] På Gerundium (gerundium.se) kommer snart ut en mycket angelägen bok som ställer den frågan. Luciano Canforas Den europeiska demokratins historia, i översättning av Stefan Lindgren. Jag har haft förmånen att förhandsgranska manuset.