DN synad i sömmarna

Dagens Nyheter, även kallad Madame Andersson, synad i sömmarna.

Spefulle vännen Gunnar Adler Karlsson uttydde akronymen DN som ”Dagens Nonsens”. Litteraturdocenten Johan Lundberg har på Timbro utkommit med boken ”Rikslikaren” om denna avis.

Huvudstadstidningens agendasättande är föremålet för Lundbergs bok. Dess inflytande över hur vi bör se på vad som sig i samhället tilldrager.  Lasse Ekstrand har läst.

DN har uppträtt som självutnämnd smakdomare. Titeln på boken är välfunnen men i mina ögon överdrivande tidningens nationella betydelse. Bidragande till DN:s imposanta självbild. 

Boken handlar om hur DN påverkat den allmän opinionen. Men vilka ingår egentligen i denna opinion? Vad med alla vi utanför 08-tullarna och etablissemanget, har vi verkligen åsiktsdisciplinerats av DN? Tillåt mig tveka.

Vilka läser DN och har påverkats eller stärks i sina åsikter av dess agendasättande journalistik? 

Det är trots allt begränsade grupper, nära makthavarna. DN är centralmaktens organ, dess megafon, pipan som makten blåser igenom som Jan Myrdal sa.  

De flesta i vårt land är bosatta utanför tullarna. Vi har inte kontrollerat våra åsikters korrekta halt med hjälp av DN för att få veta vad vi ska tycka om apatiska barn och annat. DN läses i Rosenbad och Söderreservatet.

Lundberg vill inte ingå i klägget. Men de som skriver om boken är ju agendasättarna själva. Kanske kastat sig över den för att kontrollera att de finns med, ingår i namnregistret.  

Vi i provinsen är redan införstådda med hur rikslikandet går till. 

Journalisten Gunnar Sandelin gick modigt emot den av DN färgade opinionsströmmen bland journalister och politiker, om massinvandringens effekter. För det tvingades han att betala ett högt pris. 

Lundberg väcker inte samma uppmärksamhet och aversion. Det är andra tider, nu. 

Makten besitter olika mekanismer för att ofarliggöra och avväpna sina kritiker. Ett sätt är att i den repressiva toleransens namn låta de frispråkiga hållas, för att putsa på den demokratiska fasaden i ett förment liberalt samhälle.

Lundberg säger inget som många av oss redan vet. Och som medfört att vi valt andra uttrycksmedel än gammalmedia. Sociala medier på nätet har blivit viktigare. Där sker opinionsbildningen.

Vad tror sig Lundberg kunna uppnå, om nu inte boken skrevs för att han måste det inför sin egen spegelbild? 

Som Fidel Castro i domstolen: Historien skall frikänna mig. Lundberg dokumenterar att han inte har varit  en av ja-sägarna. 

Vad vill Lundberg? Erkännas av dem han riktar strålkastarljuset mot? Vara en del av etablissemanget, en i gänget som räknas? Legitimeras av dess blick?

Stenen i skon, som den danske regissören Lars von Trier ville vara med sina filmer? Ett störande och irriterande moment.

Makten behöver stenarna, fasaden måste hållas uppe.

Men vad göra för en kritisk intellektuell som Johan Lundberg, om inte vara just stenen i maktens sko? 

Lasse Ekstrand