Inget överklassgodis för Lasse

Lasse nobbar överklassgodis som här: Mozartkulor.

Ränderna går aldrig ur. Kanske klassbakgrunden som talar. Jag älskar ju smågodis. Ju mer det liknar något farligt onyttigt och är färgstarkt, som hämtat direkt från en kemisk fabrik, desto bättre.

Fin, schweizisk överklasschoklad från Lindt inget för Lasse Ekstrabnd.

Högtidsstunder i barndomen när jag kunde knata iväg ned till Linders kiosk vid Kanalen i Sandviken och handla ettöresgotta av det mest härliga slag.

Sockerråtta har jag förblivit som gammal man. Här i Danmark heter godiset slik och köps på försluten påse. Jag fattar inte hur ungarna kan ha råd. Det är ju så dyrt.

Även om man bortser från valutakursen med svag, svensk krona.

När jag läste nationalekonomi i Upsala handlade det på kursen i mikroteori om prissättning. Utbud och
efterfrågan på en perfekt fungerande marknad med konkurrens. Det hade föga med den oligopolstyrda verkligheten att göra.

Med marknadsimperfektioner, som det stod i böckerna.

Prissättningsmekanismer har alltid fascinerat mig. Kopplingen till värdet på en produkt. 

Arbetsvärdeläran inhämtade jag genom läsandet av Marx. Inget som togs upp på föreläsningarna.

Från Nationalekonomen har främst frågan om priselasticitet stannat kvar. Vissa varor efterfrågas alltid, även om priset går upp. Så som mjölk och basala livsmedel. Skulle tro att det även gäller godis.
Borde höra med någon dansk vid slikgondolen. Med risk för språkförbistring.

För övrigt fattar jag inte varför Danmark ska spela rollen som lydstat, krypa för USA och ingå besynnerliga avtal om Grönland. Vart tog folkrätten och suveräniteten vägen? Vad jublar det rödvita klägget egentligen åt?

Stora Stygga Vargen, president Trump, ler i mjugg samtidigt som han inför danska tv-kameror klappar om en smickrad Mette Frederiksen.

Lasse Ekstrand