Apropå det utdragna regeringsbildandet

Lasse Ekstrand skriver en dikt efter Sten Selander.

Vi spelade kula...

”Vi spelade kula på torget en dag,
Magdalena Andersson och jag [Elisabeth Thand Ringqvist].

Jag hade väl femti, hon hade fem.
Vi spelte. Och hon förlorade dem.

Hon snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var sossen fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den jäntan glad.

Men nu är hon säkert stor och grann,
som släpar och sliter – allt vad hon kan.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta kvinnor, som stelnat till män.”

Lasse Ekstrand, efter Sten Selander