Har den röd-gröna opposition sålt ut löntagarnas intressen i
sjukförsäkringsfrågan genom att komma överens med regeringen
om att avföra den från valrörelsen och tillsätta en utredning
(se kommittédirektiv 2010:48)?
Den frågan måste man ställa sig eftersom det blivit
knäpptyst om sjukförsäkringarna.
När sjukfrånvaron 1997-2002 ökade snabbt fick vi veta från
mångtaliga ledarsidor att svenskarna var lata och fuskade
alltmera.
Idag kan de förklaringarna helt avskrivas som borgerlig
propaganda.
Ta dig tid att titta på debatten mellan bl a Björn Johnson,
Jan Ryd och Hanne Kjöller på
http://bambuser.com/channel/mah_skiften/broadcast/556162
Björn Johnsons ståndpunkter kan läsas i en färsk bok och t.ex på
http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut
Bland annat visar han att 80 procent av ökningen berodde på
långa sjukskrivningar och bara en liten del på utbrändhet
(3 %) och stress (12-14%).
Kostnaderna för sjukförsäkringen i procent av BNP var lägre
under "sjukförsäkringstoppen" än den var i början av
90-taklet. Sjukförsäkringen har i stort sett alltid gått med
plus. Inget hot mot statens ekonomi alltså.
Mest upplysande i debatten är inläggen från utredaren Jan
Rydh. Han visar entydigt att ökningen 1997-2002 framför allt
berodde på ökade långa sjukskrivningar bland kvinnor 50+ i
kommun och landsting. Stabila kvinnor som plötsligt ansåg
sig sjuka. Fram till 90-talet hade män och kvinnor varit lika
mycket sjukskrivna, men sen drar kvinnorna ifrån. Kvinnor
har idag dubbelt så stor sjukfrånvaro som män.
Genom en jämförelse med den privata sektorn härledde så Ryd
att det måste vara förändringar på arbetsplatserna som
utlöst den ökade sjukskrivningen. Det är således där
åtgärderna - och forskningen - borde sättas in.
Det budskapet går stick i stäv med Hanne Kjöllers som kort
kan sammanfattas: tagelskjorta på.
I debatten framhöll hon Micke Andersson, armlös och benlös,
som har två heltidsjobb som ett föredöme.
Ett praktexempel på hur gammal moralism kommer till heders
igen. Alla som har åtminstone en arm eller ett ben kvar och
är sjukskrivna ska skämmas.
Stefan Lindgren
gerundium
En ordentlig sjukpenning är naturligtvis ett minimum! Men det räcker inte - det är ju konstaterat att sjukkasseutgifterna gick i taket för att rehabiliteringen kraschade i mitten av 90-talet. De som inte längre klarade av sitt gamla jobb fick inget annat.
SvaraRaderaOch faktum är att när Synskadades Riksförbund har försökt ställa partierna till svars på detta och frågat vad de vill bygga upp för nytt system så har det varit knäpptyst!
Före 1992 fick t.ex. alla som blev gravt synskadade i arbetsför ålder en rehabiliteringskurs på 40 veckor! Idag får de på sin höjd en kortkurs på några timmar i att hantera en vit käpp. Istället för att kunna arbeta blir de sittande med sjukkassa enligt s+v+mp-versionen eller utan något alls enligt alliansversionen.
För övrigt en komplimang för att du vägrar ta emot anonyma inlägg.