Vad har DU gjort för att förändra världen?

En bild från de s k Göteborgskravallerna 2001.

1969 skrev jag min C-uppsats i sociologi om Kuba och frigörelsen från det nordamerikanska, imperialistiska oket. Tio år efter revolutionen. Hur väcktes intresset för detta ämne, kan en undra? 

Sociologin hade jag halkat in på som på ett bananskal. Jag hade tänkt att läsa litteraturhistoria på universitetet. Kunde inte komma på något annat som passade mig och mina intressen.

Lasse Ekstrand spinner vidare.
Men övertalades en afton sista terminen på gymnasiet, över några bägare öl, av en kompis som redan legat några år vid universitetet att välja ett ämne som jag visste absolut ingenting om. "Läs sociologi, det är roligt, det!" Och nog var det, det. Stimulerande, politiskt medvetandegörande.

Samtidigt vaknade intresset för en värld utanför Sandviken och Upsala. Den röda tidsandan agerade förlossare.

Och där kommer väl Kuba in. Jag togs med storm. Läste allt jag kom över om den kubanska revolutionen från dess anförare. Den juridiskt skolade Fidel Castro om att "historien skall frikänna mig". Hans vapendragare Ernesto Che Guevaras "Dagbok". Svalde allt med hull och hår. 

Morgondagarna sjöng, för att travestera titeln på en bok av Jan Myrdal. Jag såg plötsligt framför mig att upproret mot förtryckande förhållanden faktiskt var möjligt. Förtrycket behövde inte bestå orubbat. Makten var inte bortom räckhåll. 

Min ungdomliga entusiasm kritiserades av kurskamrater. Men vad brydde jag mig om det? Upp med en stor, ikoniserande, affisch på en vildvuxet skäggig Che Guevara på väggen i vardagsrummet.

Uppsatsen på över hundra sidor godkändes av min handledare, den framlidne Olavi Junus, en man med integritet. Handledare och handledare? Jag tror att vi träffades som hastigast högst två gånger under en termin och då inbjuden till något som skulle föreställa grupphandledning. 

Jag ville bli lämnad i fred med skrivmaskinen och en rejäl samling böcker, förutom dem från Fidel och Che. John Gerassi, Björn Kumm och Sven Lindqvist bland författarna. Och nog fattade den kloke Junus galoppen. 

Aldrig trodde jag att jag skulle få komma till Kuba! Men så blev det. 2009, fyrtio år senare. En svindlande känsla när planet gick ned över Havanna. Muralmålningarna på revolutionens företrädare: Fidel, Camilo Cienfuegos och Che. Något av det första som mötte min blick från fönstret på bussen från flygplatsen. Slagorden, också muralmålade: Patria o Muerte! Venceremos!

Allt stämde med min förhandsuppfattning.

Jag gick som på moln. Att få ströva omkring i det gamla Havannas kvarter, alla bedagade men vackra hus, ett kulturellt världsarv. Det kändes som att medverka i en långfilm. Men bilden grumlades av unga kubanskor i sällskap med sugar daddies och av tiggande kubaner på gatorna. 

Noterade även att svarta börshandel förekom. Revolutionens skönhetsfläckar, min tysta tanke. Effekter av USA:s mångåriga blockad. Med ett kontrarevolutionärt, fattigdomsframkallande, syfte. Och det fortfarande och ännu mer under höken Trump.

Nämner jag namnen Fidel Castro och Che Guevara, ja för den delen också Ulrike Meinhof, som jag skrivit en bok om, inspirerad av hennes märkliga livsöde, får jag genast höra: "Hur kan du försvara diktatorer!" I Meinhofs fall en terrorist.

Mitt standardsvar: Och vad har DU gjort för att förändra världen? 

Som i sketchen med Hasse och Tage, efter att den förstnämndes rollfigur hånat den senare, inte minst dennes sommarplaner och goda ekonomi. Från den ifrågasatte som tröttnat: Och vart skall DU åka på semester? Moloket svar: Till Säffle, har du lite kaffe?
Min fråga brukar mötas av tystnad. Närmast förlägen sådan.

Lasse Ekstrand

FOTNOT. Skrivet på dagen som Ernst Thälmann avrättades i Buchenwald: 18 augusti 1944.