Lasse Ekstrand om "Ett ärligt liv"

Simon Lööf spelar huvudrollen i "Ett ärligt liv", nu på Netflix.

Till en början bjuder den av flera hyllade svenska filmen "Ett ärligt liv" (2024), hittas på Netflix, på rena nostalgifesten för en gammal 68. Även om den utspelar sig i Lund och inte i det Upsala som jag fick uppleva.

Den speciella studenstadsatmosfären som präglar filmen från allra första sekvens väcker starka minnen. 

Jag börjar att så smått känna en spirande, förstås omöjlig, längtan att få vara en del av allt igen. Men det är inte i slutet på sextiotalet i filmen. Föreläsarna använder inte OH-apparater som på min tid. Och det talas i mobiler.

Universitetsmiljön, en från det snöda nyttotänkandet befriad oas den gången. Intellektuellt stimulerande. Förkovrandets portar öppnades för en arbetarunge finansierad av CSN.

All tid i världen för att bilda sig, läsa vad man ville. De viktigaste böckerna sökte man utanför kurslitteraturlistorna. Och de bärgades på klassiska bokhandeln Lundeq.

Så långt från den förkrympande, tankediciplinerande bruksmiljö som jag i skuggan av Grottekvarnen växte upp i.

Men medan jag längtansfullt tittar på filmen så tränger sandvikaren undan 68:an. Romantisering och idealisering ersätts av bister hågkomst. Främlingskänslan. Avundsjukan. "Här var alla bäst i klassen", sägs det i filmen.

Mindervärdeskomplexet hos huvudpersonen, utmärkt spelad av Simon Lööf, från en icke-akademisk familj, också mitt. Alla andra föreföll så säkra. Jag kände mig utanför. En katt bland hermelinerna.

Men författardrömmarna vägrade att blekna. Jag skrev dikter i smyg som ingen läste. Samma drömmar hos huvudpersonen som svårbegripligt nog studerar juridik på universitetet. Det går inget vidare, inte arbetarklasspojkens ämne.

Ty som Strindberg formulerade det om jura: "Överklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig."

"Handling och åsikt är samma sak, allt annat leder till ett oärligt liv" deklarerar det gäng ungdomar, urspårade existenser, som den vilsna huvudpersonen hamnar hos. I bakgrunden sjunger Janis Joplin. I luften far namn som Baudelaire, "man måste berusa sig", och Sartre, "livet är ett val".

Men inte är de i mina ögon några anarkister, som de själva utger sig för att vara. Inte i en politisk mening. De hämtar ord från Victor Serge. Proudhon, "egendom är stöld", borde legat dem närmare till hands. Men han förekommer inte.

Deras spontanistiska "samhällsundergrävande" praktik, styrd av devisen "det skall tas från dem som har", betyder att de snor dyra klockor i en uraffär, bryter sig in hos en fondförvaltare, skjuter det chilenska hembiträdet i magen, rånar en internationellt berömd artist på ett hotell, portiern avlivas.

Filmens regissör Mikael Marcimain (född 1970 och inte med på den röda tiden) förefaller inspirerad av den tyska "De feta åren är förbi". Om ungdomar som när ingen är hemma tar sig in i flotta hus i överklassens Wannsee utanför Berlin och vandaliserar.

Och nog torde även en beväpnad, dock politiskt upplyst, Röda Armé Fraktionen ha inspirerat.

Men parollerna i "Ett ärligt liv", som de agerande likt dem i den tyska filmen med rödfärg klottrar på väggar, är abstrakta och allmänna. Skyler över rå kriminalitet med vapen i hand och mord. Ett meningslöst våld som endast spelar repressionen i händerna.

Nå, tillbaka till Upsala och sena års insikt. 68:an och sandvikaren utgjorde inget lyckligt äktenskap. Arbetarklassmoralen går aldrig ur den senare. Inte tron på en socialism i praktiken, konkret och reformistisk. Bortom floskler och tomma paradord. "Politiska" aktioner som inte leder någonstans.

Förresten så återvände kamraterna i Upsala till det borgerliga fadershuset. Utflykten vänsterut var tillfällig och snart över. Jag lämnade Sandviken. Men Sandviken har aldrig lämnat mig. Den skilsmässan förmådde inte Upsala anställa.

Jag måste bara få avsluta med att lyfta fram Peter Andersson som i en tung biroll är helt outstanding som pensionerad, radikal professor i statsvetenskap. De vinddrivnas mentor i ett ståtligt hus i Professorsstaden i Lund.

Sannerligen inte lätt för de unga aktörerna att mäta sig med denne gigant.

Lasse Ekstrand