Lasse Ekstrands Sandviken

Gjutningsarbeten vid Diösbygget i Sandviken 1954.

Min släkt kom till Sandviken redan på 1880-talet. Verket grundades 1862. Stadsrättigheter utdelades först 1962 i samband med företagets hundraårsjubileum. När man pratar om "riktiga" sandvikare, nog kvalar vi in.

Morfars farfar emigrerade till USA. Morfar närde samma dröm. Men blev kvar i Verket till pensionering. Stämplade in när han blott var tretton. Företagsläkaren utfärdade ett intyg om att minderåringen var tillräckligt fysiskt stark för att kunna gå nattskift.
Företagets grundare, Konsul Göransson, drömde om att skapa ett mönstersamhälle i Robert Owens anda. Patriarkaliskt. Hårt styrt. Social kontroll. Inga socialister. En fackförening bildades 1906 med en representant från företagsledningen närvarande.

Om de arbetande nu, till Göransson irritation, absolut måste sammansluta sig kollektivt. Det behövde de ju egentligen inte, enligt patriarken. Han tog ju hand om de sina på alla sätt och vis. Från vaggan till graven. Den gode fadern.

Svartvita foton på det brukssamhälle som uppfördes visar på företagsägda hus i långa rader. Syrenbersåer och vedbodar. "Konceptet" ger ett trevligt intryck. Om än signalerande ett för makten överskådligt samhällsläger.

Mina morföräldrar bodde på Bruket. Med fem barn. Ett rum och kök. Tills de flyttade till Pensionärshemmet. Samma utrymme. Ett rum och kök. Men bekvämligheter. Inomhustoalett.

Bortom syrénbersåerna och hallonbuskarna det aldrig tysta Verket, som förutom att producera stålprodukter producerade fabrikssjälar. Verket förskaffade sig internationellt rykte.

Stig Sjödin flydde med dikterna under armen, skrev om fabrikssjälarna. Lojala och plikttrogna. Föga uppstudsiga. Undantag fanns. De benämndes "händiga".

Om jag inte, mycket tveksam, begivit mig söderut till Upsala och universitetet, som den första akademikern i min familj, hade jag nog räknats in bland de händiga. Eller kanske klarat mig med stämpeln "jollig".

En gång kallade en kvinnlig klasskamrat i läroverket mig så. När hon inte visste, tror jag, att jag hörde.

Jag hade svårt att passa in i den konforma miljön. Utan att direkt vara någon bråkstake.

Jag föddes, på BB i Gefle nota bene, 1949. Växte upp i Sandviken. Det var en fredlig och idyllisk stad med Kanalen som stillsamt flöt igenom. Om än föga stimulerande för en meningssökande tonåring. Men hellre en tråkig än en bråkig stad, för att vista till det.

Jag har kontakt med en kompis från uppväxten. Han drar sig för att gå ut om aftonen.Vill inte riskera att möta ett gäng ungdomar som ger sig på honom. Faran är inte överdriven.

Massinvandring kostar. Men kommunalråden trodde, stort uppslaget i rikstidningarna, att intäkter skulle genereras, om man bara öppnade dörren till Sandviken. Arma nöt. Jag kallar dem hellre naiva än cyniska. För jag vill inte tro dem om det senare.

Kostnader. Gigantiska. För det allmänna. "Man ska inte ligga samhället till last", predikade alltid min mor. Man ”måste arbeta och göra rätt för sig”. Inte förmådde den socialdemokratiska "arbetslinjen" värva alla inflyttade. Långt, långt, därifrån.

I Arbetarbladet, som vi hade som morgontidning i mitt socialdemokratiska hem, 5 augusti läser jag att Sandviken, stora delar av staden, numera klassificeras som ett utanförskapsområde. Att jämföras med Rinkeby och Tensta.

Fattigdom och kriminalitet. Övervakningskameror. Polis som inte kommer. En totalt förändrad livsmiljö. Jämfört med hur det för inte så länge sedan.

Mitt Sandviken! Vad skulle mina föräldrar ha sagt? Min morfar?

Jag saknar ord.

Lasse Ekstrand


Disputerade 1979 i Upsala på avhandlingen ”Från Konsul Göransson till MBL: om lokal facklig kamp i Sverige”.