Hans O Sjöström och u-båtarna

Hans O Sjöström skriver om ubåtsfrågan i senaste Folket i
Bild/Kulturfront.

Han tar upp en fråga som av och till lyfts fram ända sedan
U-137-affären 1981, nämligen om den svenska instruktion som
gäller på området IKFN [Förordning (reviderad 1982:756) om
Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges
territorium under fred och neutralitet, m.m.
(IKFN-förordning)] ska följas till punkt och pricka vid en
konstaterad kränkning.


Eller om det i sista hand alltid ska överlämnas till
politiska beslut av regering och utrikesnämnd etc.

Betraktat i backspegeln är det väl egentligen självklart att
det måste vara ett politiskt beslut, eftersom det i
praktiken kan utlösa krig. Med den vetskap vi har om att
U-137 sannolikt var kärnvapenbestyckad och vetskapen om att
många u-båtar är det, även Nato:s är ju försiktighet
tillrådlig.

Det är inte annorlunda än Koreaproblematiken. Sydkorea är i
sin fulla rätt att genomföra militärövningar. Men just nu?
När situationen är så laddad. Här måste det politiska
förnuftet råda.

Att det förekom utfall av blind antisovjetism i kretsar
kring FiB/K och SKP ska inte förnekas. Jag har säkert
skrivit något själv som jag med facit i hand inte skulle
vilja stå för.

Men det är också viktigt att se situationen. Julen 1979 hade
Sovjet gått in i Afghanistan. Detta möttes i Sverige i vida
krestar (vänstern, Dagens Nyheter) med halvhjärtade
reaktioner.

Våra kinesiska kamrater hade först formulerat
supermaktsteorin om Sovjet och USA som de värsta fienderna
till världens folk, men på ett visst stadium hade man också
klassat Sovjet som den farligare av de båda.

Så här i efterhand kan vi väl tillstå att bedömningen av
Sovjetunionen inte det minsta återspeglade det faktum att
detta var en supermakt stadd i upplösning. Som 10 år efter
U-137 inte längre skulle existera. Våra antisovjetiska krav
uppfylldes mer totalt än vi någonsin vågat drömma om - och
på ett sätt som skapade nya hot mot världsfreden.

Även om Sovjets utrikespolitik tidvis var farlig, var den
också i viss mån en balanserade kraft.

Vi ser ju hur det gått. USA kan skamlöst använda sig
av FN i aggressiva syften utan minsta NJET.
Bildt har halva inne i Nato redan. Värnplikten avskaffad.
Viktiga delar av krigsmakten utlokaliserad till Hindu Kush.
Officerskåren försedd med betsel som heter
utlandskommendering. Etc. Tanken att
svenskt försvar idag skulle vara riktat mer än åt ett håll
framstår som skrattretande.

Kanske någon kan fastställa i läggen vad vi faktiskt sa och
gjorde. Men i avvaktan på det nöjer jag mig med denna bikt.


Stefan Lindgren