De svenska krigsförbrytarna II

UD:s rättschef Hans Corell säger i dagens Dagens Nyheter att
det "kan vara" helt OK att skicka utländska trupper till
Libyen om rebellerna betraktas som legitim regering och
Nato-trupperna får en inbjudan.

Om inte om hade varit hade käringen dödat björnen med kvastskaftet.


Nu är inte TNC allmänt erkänt och då har de politiker som medverkat till Nato:s
krigföring och pågående markinvasion (brittiska SAS-förband
finns i landet sedan veckor om inte månader) gjort sig skyldiga till
folkrättsbrott, eller hur Corell?

Och det kan vara viktigt för Reinfeldt, Bildt & Co att kolla
upp den saken. Jag kallar dem krigsförbytare - och det vore
ett olagligt och åtalbart påstående om det 1) vore fel i sak
och 2) inte vore försvarligt att hänga ut dem offentligt för
detta. Jag kallar dem alltså igen för krigsförbrytare.

Rebellerna har inte vunnit allmänt internationellt
erkännande. Endast 40 stater i världen har erkänt det s k
nationella övergångsrådet som Libyens regering.

Dessutom måste ju Corell vara klar över att en inbjudan
till främmande trupp måste komma INNAN den truppen
redan landsatts på libyskt territorium. Ingen advokatyr i världen
kan ändra på detta faktum, så jästen låter sig i detta fall
inte så lätt kastas in efter brödet i ugnen.


Så sent som i torsdags beslutade Afrikanska unionen - för
övrigt bildat i Gadaffis hemstad Sirte 9/9 1999 (ett datum
som står på stjärten på libyska passagerarplan) att INTE
erkänna övergångsrådet.

För att erkänna en ny libysk regim kräver AU att den 1) ska
vara "inclusive", dvs. tillräckligt bred och 2) att fred ska
ha återställts i landet.

Som alla förstår kommer Nato-banditerna från Benghazi inte
att kunna åstadkomma vare sig 1) eller 2).

Libyens f d FN-ambassadör sa i början av veckan att det
skulle ta 72 timmar att "sopa undan resterna" av Gaddafis
regim. De 72 timmarna har för länge sedan löpt ut. Enligt
Jamhuriyas (Den libyska republiken) talesman Ibrahim Moussa
håller regeringen ännu 20 städer och merparten av Tripoli.
Gadaffi är fortfarande i landet och leder motståndet.
Som utomstående är det naturligtvis svårt att avgöra hur
mycket motståndet klarar att hålla ut. Sydafrika har nyligen
svikit dem genom att gå med på att FN betalar ut 1,5
miljarder dollar av Libyens frysta tillgångar till
rebellerna. Så Jamhuriyas kamp liknar mer och mer Davids
kamp mot Goliat.

Naturligtvis är det viktigt för västerlänningar som vill
kalla sig antiimperialister (en hedersbeteckning som få
förtjänar) att hålla huvudet kallt. Det handlar inte om att
ta ställning till Gadaffis livsstil eller ens det specifika
styrelseskicket i landet. Det handlar om libyernas rätt att
avgöra sina öden utan utländsk inblandning.

Tyvärr har det nationella självbstämmandet som en gång
försvarades av arbetarrörelsen som den tunna blå linjen mot
imperialistiskt godtycke, som en viktig demokratisk princip,
idag övergivits av de flesta som kallar sig "vänster". Se
t.ex. på vänsterpartiet som ena stunden ville skicka
stridsflyg till Libyen och andra stunden fick kalla fötter.
Även där grasserar uppfattningen att skiljelinjen i världen
går mellan "diktaturer" och "icke-diktaturer" utan att för
ett ögonblick besinna att vilka som är det ena eller det
andra avgörs i Washington, London, Paris och Bryssel efter
allt annat än demokratiska överväganden.

Och hur somliga "antiimperialister" kan vara så förvirrade
av överdriven kvällstidningsläsning att de menar att den
nationella självständigheten må gälla i Afghanistan men inte
i Libyen är ofattbart. Hur kan nån undgå att lägga märke
till hur mytbildningen kring Gaddafi är styrd av bestämda
intressen och att vi alla är utsatta för ett formidabelt
informationskrig, som gör vädligt mycket av det som idag
kommer i media om Libyen opålitligt.

Det borde vara en självklar princip för media att återge
båda sidor, men det är det inte i fallet Libyen. För att få
veta vad "den andra sidan" säger måste man söka med ljus
och lykta på sajter som mathaba.net, den USA-baserade
TV-stationen russiatoday och uruknet.

Stefan Lindgren