Diktatorn är död, leve diktatorn?

Anders Fogh-Rasmussen, Nato:s generalsekeretarer var ute i etern idag
och strålade av triumfatorisk testosteron. Nu har förtryckarregimen i
Libyen besgerats och en demokratisk regim ska inrättas! Alla försök att
dölja att Nato:s mål hela tiden varit regimskifte, inte att "skydda
civila", hade nu släppt.

I verkligheten har ju rebellernas intåg i Tripoli inte löst några
problem. Invånarna i Tripoli har inga problem med att acceptera en annan
regim, rapporterar Franklin Lamb.

"Kungen är död, leve kungen!" som det hette vid europeiska successioner,
oavsett hur den gamle kungen dött. Business as usual.

Men kan den s k oppositionen styra landet? Vilka köttbitar måste man
sticka åt al-Qaida-grupperingarna, hur mycket ska Nato-länderna ha
betalt för hjälpen? Vilka kungaelement kommer tillbaka? Hur ska bankerna
privatiseras och oljekoncessionerna omfördelas?

Man kan utgå från att många av de ämbetsmän och militärer som byter sida
behåller sina gamla stam- och politiska lojaliteter. Taqqiyah, den rätt Koranen ger
de rättrogna att ljuga och förställa sig i utsatta lägen, kommer antagligen förskaffa
Benghazibanditerna många falska vänner.

Franklin Lamb tycks inte tvivla på att oppositionen förr eller senare
segrar. "Imperier förlorar inte krig", menar han. Tyvärr är det i
allmänhet regeln, men visst finns också undantag (Vietnam, Afghanistan
mot Sovjetunionen etc.) även om de unika förutsättningarna inte
finns i Libyen.

Seger "förr eller senare" kan också bli många tusentals liv senare.
Över 1 000 personer beräknas ha dött i strider enbart natten till
måndagen. Priset för Nato:s "skydd av civila" kan komma att stiga
dramatiskt. Att man valt att anställa sin masslakt mitt under Ramadan
vittnar om angriparnas totala frånvaro av respekt för mänskliga
värden.


Dessutom kommer en seger att tolkas som ett godkännande av Nato:s
aggression. Snaran dras åt om Syrien och i de allra första amerikanska
nyhetskommentarerna utpekas Venezuelas Hugo Chavez som nästa (folkvalda)
diktator som ska fällas. USA:s blodtörst ökar med framgången.

Vi som en gång hoppades på Obama tvingas nu konstatera att han suttit på
krigsvagnen som en romersk imperator, medan åtminstone en del av
republikanerna varit kritiska och ännu idag tvekade att ropa hurra.

I de strömmar av blod som kommer att flyta i Tripoli spelar naturligtvis
Gadaffis öde ingen avgörande roll. Vad som än händer med honom har han
skrivit in sig i historien som en som vigde sitt liv åt kampen mot
kolonialismen och för sitt lands frihet. Den republik som skapades under
hans ledning utgjorde trots allt negativt som kommer att sägas om den
ett historiskt steg framåt från det gamla kungliga hel- och
halvkoloniala marionettstyret.

Stefan Lindgren