Leve de vilda strejkerna!

Clas Ohlson vill sänka lönerna för de anställda på centrallagret i Insjön med hela 5 000 kronor och förlänga arbetsveckan för skiftarbetarna med två timmar. De som inte accepterar detta provocerande skambud hotas med sparken, skriver en häpen Lasse Ekstrand.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta. Det är ju rena 1800-talsfasonerna! Från den tid när fackföreningar inte fanns, utan arbetsköparna kunde husera som de ville med arbetskraften. Stå med mössan i handen, du proletär, annars! 

Min mormors far Edvard kallades upp till självaste konsul Göransson efter att bolagsspioner observerat honom på ett möte med August Palm. Han hotades med avsked och tvingas krypa för att få behålla jobbet som martinsmältare. Något han skämdes för resten av livet.

Nå, strid togs för föreningsrätten och fackföreningarna erkändes till sist som en avtalsslutande part. Den så kallade Saltsjöbadsandan, samförståndet, har påståtts prägla förhållandet mellan avtalsslutande parter.

Men var är facket nu, 2025, i Insjön?

Är de fackliga företrädarna instängda i arbetsrättens MBL-bur och kan inget som helst göra? Jag har själv, som ordförande i en lokal SACO-förening, prövat på denna bur inifrån. Efter att ha stångats med arbetsköparen legat sömnlös över maktlöshet, kolleger och vänner som sparkats ut på en otrygghetens arbetsmarknad för akademiker. Efterhand blev jag en mästare på att författa reservationer till fattade beslut som jag inte kunde stoppa. Men jag kommer inte ifrån, och det grämer mig än i dag, att jag var medansvarig till att människor förlorade sina jobb och sin försörjning. 

Gruvarbetarna uppe i malmfälten insåg att med facket som "vår" representant kommer vi ingenstans. Andra har efter dem insett samma sak.

Dags för de i Insjön att följa i detta spår. Som ärrarna deklarerade en gång i tiden: leve de vilda strejkerna! 

United we stand, divided we fall, sjöng man i den tidiga, amerikanska arbetarrörelsen. De orden gäller än idag. Mer än någonsin. Även i Insjön.

Lasse Ekstrand