När tårarna torkat

Influencers utnyttjar behovet av identifikation.

Lärare på högstadier och gymnasieskolor i Berlin, har vittnat om pedagogiska svårigheter när det kommer till att undervisa om Tredje riket och nazismen, vilket ingår i läroplanen. De har numera att konkurrera med aktörer på sociala medier, där alternativa historieberättelser florerar.

Meningssökande elevers behov av identifikation, för att inte säga idoldyrkan, är stark. Så kallade
”influencers” kan utnyttja detta och bli förmögna på kuppen. i Sverige har vi Bianca Ingrosso som det mest iögonfallande exemplet.
När en lärare bekymrar sig över att hans elever vid en studieresa till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin munhuggs med guiden och ifrågasätter det denne har att förtälja, tror jag att det mindre handlar om antisemitism och judehat.

Mer om förakt för dem som enligt elevernas uppfattning böjde sig och inte gjorde motstånd.
Lät sig hunsas, misshandlas och likvideras. Med sådana vill inte eleverna identifiera sig. Offrens narrativ, ett modeord, är inte deras. Man vill inte tillhöra de "misslyckade", de svaga och undergivna.

Från en intervjubok med tyska tonåringar: - Min pappa han bara kryper för chefen. Till skillnad från min morfar. Det var en riktig man, det! Ingen satte sig på honom.
Synen på morfadern baserad enkom på ett porträtt av densamme utstyrd i elegant, svart SS-uniform med dödskallar och allt.

Hur göra? Ge upp ambitionen att förmedla historiekunskap, inkluderande demokratisk fostran, till det uppväxande släktet? Eller inte kasta in handduken, men heller inte utelämna alternativa berättelser som ifrågasätter den officiella. Uppmuntra till ett samtal.

De som går under benämningen ”historierevisionister” måste tas på allvar. Deras berättelse om det som "aldrig skedde" kan förefalla övertygande för den som är trött på att höra samma visa om och om igen.
Att då förbjuda riskerar bara att väcka nyfikenhet hos de unga.

Och, som sagt, historieberättandet må icke ignorera det identifikationsbehov som finns hos unga människor. Deras reaktioner bör inte avfärdas med att de är vilseledda eller tänker fel. Det är inte att respektera och förstå dem.

Det viktigaste är till syvende och sist att skolan förmår träna reflekterandet och det kritiska tänkandet om vad det än må gälla. Sker det? Jag är tveksam. I en tid när undersökningar påstår att unga människor drar sig för att fördjupa sig i krångliga texter.

När jag läser om skolresor från Sverige till Auschwitz, och de starka känslor som framkallas på denna skrämmande plats, blir min hädiska undran: affektioner är övergående, tårar torkar, men hur tänka om nazisternas förintelseprojekt?

Diskuteras det tillräckligt under och efter dessa resor? Orkar lärarna med det?
Och, icke att förglömma, vågar de ta diskussioner med barn till invandrare från Israelfientliga kulturer?

Lasse Ekstrand

Docent, Skriftställare