När jag fortfarande var anställd på en statlig tankedisciplineringsanstalt, som jag benämnde min arbetsplats högskolan, brukade jag minnas Jan Myrdals utsaga om de pipor som makten blåser igenom.
Piporna, i detta fall mina kolleger, som lydigt följde alla påbud uppifrån.
Ny krönika av Lasse Ekstrand!
De ideologier som utbildningsdepartementet normerande prånglade ut, och som vidarebefordrades av mot centralmakten lojala högskoleledningar, anammades utan vidare diskussion i de djupa leden. Inga avvikande röster hördes. Inte var det så högt i tak som människor kan ha för sig om just högskolorna.
Att de skulle utgöra ett undantag i en åsiktstrång samtid, en den fria tankens hägrande oas. Den myten borde för länge sedan ha bleknat. I och med massutbildning och genomströmningsfilosofier. Löpande band-utbildning. Fostrandet av löneslavar och undersåtar. Näringslivsanpassning. Högskolstyrelser med folk från det privata näringslivet som ordföranden.
Många av mina kolleger, jag bortser från dem inom ämnet företagsekonomi, de blinda kapitalistfarare som inte ens kunde stava till ”kritiskt tänkande” utan vårdade en nyliberal, marknadsfundamentalistisk hållning, utan syftar på dem inom samhällsvetenskap och humaniora var aktiva inom vänsterpartiet eller de gröna.
Nå, i det första fallet, ”vänster” och ”vänster”. Snarare skulle jag säga att v:et stod för
”välanpassade”.
I bästa fall lagom kritiska i sin yrkesmässighet. Inte så att det störde. Och den vardagliga verksamheten flöt på. Aldrig någon debatt om meningen med en högskola, vad man ska ha den till. Att initiera en sådan var som att försöka väcka liv i 68-andan. Och avfärdades som onödigt och mossigt. Typiskt ett övervintrande, gammalt rödskägg som undertecknad att försöka sig på det.
Högskolan i Gävle, där jag avverkade mina sista år innan den definitiva utstämplingen, var inget annat än en förlängning av arbetsmarknadsmyndigheterna. Det måste, enligt den rådande ordningen, erbjudas en utbildning som var ”nyttig” och ledde till ett ”riktigt” jobb. Inget ”flum”.
Även de som kallade sig vänster anslöt sig till uppfattningen.
När den åsiktsmässigt välkammade svärmorsdrömmen, innan han lade sig till med skägg, Jonas Sjökvist hyllar den russofobiske försvarsministern blir jag inte ett dugg förvånad. De där vänsterpartisterna har aldrig varit någon riktig vänster i mina ögon.
Doften från maktens köttgrytor är för frestande.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.