Working Class Hero

På Öresundslinjens Hamlet från Helsingborg till Helsingør, överfarten tar bara drygt 20 minuter så det gäller att hinna inmundiga två pølse och en grön, slår sig ett gäng gubbar ner i närheten av mig, rapporterar 8dagars Lasse Ekstrand.

Gubbarna tjötar på utpräglad värmlandsdialekt, låter som salig Sven-Erik Magnusson från Slottsbron. Eller lika saliga Monika Zetterlund från Hagförs (det ska vara prickar över o:et, som på Boförs). En av dem bär en schal som signalerar att han är Degerforssupporter.

Det frestar att slå mig i slang med dem. Jag känner ju väl till det klassiska rödvita laget, kan utantill räkna upp namn på spelare från förr. "Skjorta" Bergström och andra. Arenan heter Stora Valla, om inte något sponsrande storföretag tagit över.

Jag säger dock ingenting.

Gubbarna handlar öl. Någon avviker genom att beställa vitt vin.

Jag försöker komma på vad tv-serien hette som handlade om Degerfors IF och hur de med den reslige centertanken Edvardsen i täten fajtade sig tillbaka till finrummet (allsvenskan). Det kunde öppna för ett samtal.

Den legendariske coachen och fruntimmerskarln "Svennis" Eriksson härstammade från Värmland. Inte Degerfors, dock. Torsby. Kompis med poeten Bengt Berg.

Den senare har begått en bok om "Svennis". I samarbete med Eriksson.

Tord Grip var ett tag assisterande tränare till Svennis. Gärna fram med bälgaspelet, inte Sten Bromans favoritinstrument ("som att höra en klöverstinn ko"), för att i omklädningsrummet riva av en trudelutt. ”Månsken över Ångermanälven.”

Hur reagerade de bortskämda mångmiljonärerna? Äh, enkla grabbar.

Medan Öresundslinjens eldrivna, jag saknar de bolmande skorstenarna, färja seglar in mot Helsingør, Kronborg tronar upp sig, ältar jag ännu en gång: varför tog jag mig till Upsala? Varför omöjliggjorde jag för mig att vara en av dem jag överhör på båten?

För så är det. Jag är en working class hero, titeln på John Lennons låt.

Han fortsätter i samma ironiska spår: "/.../ is something to be." Ironin tjänade Liverpoolgrabben som själens pansar.

Stig Sjödin, från Bruket i Sandviken, diktade om bandvalsaren som slet för att hans pojkar skulle få studera, göra klassresan. De hälsade på i sällskap med kvinnor som glodde med elaka ögon på fadern när han stoppade kniven i munnen.

Konstigt pratade de, svåra ord. Från en annan värld.

Kristian Lundberg, som gick bort blott femtiosex år gammal, etiketterad som "arbetarförfattare", yttrade en gång: Jag är klasslös. Jag hör inte hemma någonstans.

Jag känner likadant. Tydligt blir det på båten. Med de ölpimplande gubbarna från Degerfors. Nog kunde jag snackat med dem. Om den gröna mattans schack i första hand. Men det får vara.

Under stigande röstlägen och allt fler skratt halsar de sin bira. Turar de? Eller varför i hela friden befinner de sig på Öresund? Det kunde jag också fått reda på.

Lasse Ekstrand