Sanktionernas mästare Carl

I Svenska dagbladet 15/2 berömmer sig Carl Bildt av EU:s "effektiva"
sanktioner mot Vitryssland (som nu av någon medianyck börjat kallas
Belarus - varvid de verkligt extrema undviker att lägga betoningen på
stavelsen rús).

Vad innebär dessa sanktioner? Bl.a. att Lukasjenkos söner och totalt 158
namngivna personer inte får besöka Västeuropa.



Att Lukasjenkos pengar i USA eller Schweiz beläggs med kvarstad
är ju helt poänglöst eftersom han inte har några pengar där.

Och varför vitryska dignitärers barn ska straffas för fädernas
påstådda synder är ännu mer obegripligt. Vad är det de kan ta skada av att
se i EU:s 27 medlemsländer?

I den mån sanktionerna vad gäller handel och ekonomi får effekt så
drabbar de direkt det vitryska folket.

Kort sagt, EU:s sanktioner mot Vitryssland är en skam. Ett
kontraproduktivt misch-masch som bara ökar spänningarna i Europa.

Men historien om EU:s sanktioner slutar inte där. EU har f n sanktioner
mot följande länder:

Vitryssland
Bosnien och Hercegovina
Burma
Kina
Demokratiska Republiken Kongo
Elfenbenskusten
Kroatien
Egypten
Eritrea
Republiken Guinea (Conakry)
Haiti
Iran
Irak
Elfenbenkusten
Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea)
Libanon
Liberia
Libyen
Moldavien
Myanmar (Burma)
Nordkorea
Serbien och Montenegro
Somalia
Sudan
Syrien
Tunisien
Usa
Zimbabwe

Naturligtvis förutom en lång lista verkliga och påstådda terrorgrupper som
enligt amerikansk rättsordning behandlas som "främmande makt" och inte
som människor med rätt till individuell prövning. Kollektiv rättvisa, i god
Nürnbergtradition.

Sanktionerna mot USA gäller ett förbehåll EU har gjort mot vissa
handelspolitiska åtgärder som USA beslutat om och gör anspråk på ska gälla
även i den amerikanska delrepubliken EU.

Men faktum är att samtliga EU:s sanktioner är olagliga. Enligt
internationell rätt är det bara FN som har makten att införa sanktioner.
Denna fråga kommer nu att prövas i Internationella domstolen i Haag.

Saken är den att västmakterna föreslog sanktioner mot Zimbabwe i FN:s
säkerhetsråd, men fick avslag. Att USA och EU då på egen hand infört
sanktioner strider mot internationell rätt, hävdar Zimbabwe i en anmälan
till domstolen.

EU:s sanktioner mot Zimbabwe riktar sig mot den jordreform som inleddes
av regeringen år 2000. Reformprogrammet syftar till att åtgärda
koloniala obalanser i markägandet och har gett mer än 4 miljoner
människor möjlighet att bosätta sig på mark som tidigare kontrollerades
av mindre än 5 000 vita. Man kan tycka vad man vill om detta. Ola Säll
blir inte säll, om man så säger. Men det är zimbabwiernas land.

De tioåriga sanktionerna har bidragit till att rasera Zimbabwes ekonomi.
Många företag har tvingats slå igen och många går på halvfart. Bildandet
av koalitionsregeringen 2009 skulle enligt vad EU lovade leda till
återupptagen dialog, men så har inte skett.

EU:s sanktionspolitik är här inte bara olaglig, utan rasistisk och nykolonial.

Varför straffa Cuba exempelvis som för en socialt och miljömässigt
progressiv politik? Alla vet att huvudskälet är att USA gör det.

Cubas 200 s k politiska fångar är enligt EU ett större ont än USA:S
fångar i Guantanamo, om vilka vi inte ens kan säga att de är politiska
fångar, eftersom de förvägrats rätt att få sina mål prövade i domstol
(en princip som Polen lagfäste 1425, England 1679 etc.)

Det är lite förvånande när till och med folkrättsprofessorn Said
Mahmoodi i SvD 8/2 (i en i övrigt lysande uppgörelse med den nya
interventionismen) skriver:

"Andra länder ska visa sitt missnöje inte bara med ord utan med
konkreta handlingar. Att begränsa diplomatiska kontakter,
handelsrelationer eller olika typer av utbyten mellan länder är de
folkrättsenliga åtgärder som finns att tillgå om det finns politisk
vilja."

Så oproblematiska är inte sanktionerna, i synnerhet inte EU:s vilda
sanktionspolitik.

Stefan Lindgren