 |
| Goebbels ler i sin himmel åt SD-filmen. Han kunde inte ha gjort den bättre, skriver Stefan Lindgren. |
Filmen är ett exempel på hur man kan ljuga med skenbara fakta. Av lösryckta pusselbitar skapas en genomfalsk helhet. SD borde ta avstånd från filmen. Gör de inte det bör väljarna dra slutsatser.
Filmen gör personer som Hinke Bergegren, Bengt Lidforss och Allan Vougt till socialdemokratiska tongivande ideologer, vilket de inte var. Vougt hade kunnat bli en svensk Quisling.
Varje detalj misstolkas. Judepassen tillkom under en period då nazisterna smidigt ville göra sig av med sina judar genom att tvinga dem emigrera, en politik som omvärlden hade skäl att inte underlätta. En osmaklig metod kan tyckas, men när judeförföljelserna tog formen av massmord öppnade ju Sverige sin dörr på glänt. I stort sett samtliga danska judar kunde exempelvis räddas över till Sverige.
Rasforskaren Herman Lundborg anförs till SAP:s nackdel - men Per-Albin lät honom ju 1934 efterträdas av en kämpande antinazist, Gunnar Dahlberg, som gjorde upp med de nazistiska rasteorierna.
Påståendena om rasbetingade steriliseringar (Maija Runcis) har jag själv kontrollerat mot socialstyrelsens arkiv. Det förekom INGA steriliseringar på rasindikation. Noll.
Filmen ställer inte frågan hur det kom sig att Sverige var i stort sett det enda land i Europa där nazister inte fick in en enda man i parlamentet. Svaret är socialdemokratins starka ställning och skickliga antinazistiska politik. Genom koalitionen med Bondeförbundet 1933 blockerades en utveckling av Bf i nazistisk riktning. Med höjda inköpspriser för fläsk dränerades det skånska missnöjet. Med uniformsförbudet stoppades nazisternas hotfulla parader i sin linda. (Även kommunisterna fick avstå från uniformer).
Goebbels ler i sin himmel åt SD-filmen. Han kunde inte ha gjort den bättre.
Om inte SD tar avstånd från filmen kommer jag att se det som en bekräftelse på Stefan Löfvens anklagelse att SD är ett parti med högerextrema, delvis fascistiska rötter. Blint hat mot socialdemokratin, och ytterst mot hela arbetarrörelsen, är en hörnsten i fascistiska ideologier.
Problemet är emellertid att dagens socialdemokrati har svårt att försvara sig mot sådana här attacker. Det var länge sedan socialdemokratin hade en klar uppfattning om sitt förflutna. Så hur ska de kunna svara? Nästan alla de lögner som förekommer i SD-filmen har tidigare framförts i akademisk form. Bilden av att landets ledning på 30-talet var rasistisk och svag för Hitler har blivit gängse.
OK, filmmakarna har tillfört några egna "rön" som att Branting var revolutionär våldsdyrkare och Aftonbladet på 30-talet en s-tidning. Båda direkta lögner. Men i de flesta fall har påståendena varit i akademisk säck innan de kom i SD-paskvillanternas påse.
Det ska bli intressant att se hur många historiker som nu har civilkurage och förmåga att gå emot den falska historieskrivningen. Och hur de gör det.
Stefan Lindgren
Instämmer om sakfelen. Men S har ju bäddat för den sortens ripost när dom blundat för det genuina folkliga motståndet mot globaliseringens konsekvenser och bara demoniserat kritikerna.
SvaraRaderaNär man pekar på andras bruna rötter kastar man som socialdemokrat sten i glashus. Eugeniken kom från England och Usa. Rockefeller finansierade som bekant Kaiser Wilhelminstitutets forskning. Att det överhuvudtaget förekom att socialdemokrater reste till nazityskland för att lära sig mer om eugenik är tillräckligt för att vara mer ödmjuk än dom förmått. Etablissemangets arrogans är ett större fel än SDs försök att bita dem.
Men kära hjärtanes, man blir nästan förstummad inför hur fundamentalt missuppfattad SD-filmen har blivit. En del smärre brister har den för all del (den är för lång, och det felaktiga uttalet av en del kända namn skapar intryck av dilettantism), men man måste inse att hela filmen från början till slut är en parodi, och en rent lysande sådan, på de "dokumentärer" i TV med vilka SD och liknande oppositionsriktningar har mobbats genom åren, för att inte tala om alla de oräkneliga propagandadokumentärerna om tredje riket och andra världskriget. SD (och inte bara SD förresten) har nu helt enkelt med ett genialt grepp låtit mobbarna smaka sin egen medicin, vilket gör de sistnämnda så gränslöst kränkta, förvånade och indignerade. Om SD här har gjort en psykologisk felbedömning så är det väl att etablissemangets inbilskhet och självbelåtenhet gör det totalt oförmöget att se poängen i denna med infernalisk skicklighet gjorda film. Å andra sidan torde filmen knappast vara avsedd för huvudfienden (dvs. i detta fall främst sossarna) utan för det svenska folk som nu långsamt, dock alltför långsamt, har börjat tänka om och kasta av sig oket av decenniers indoktrinering och propaganda. Kanske är det här den största felbedömningen ligger. Hur mycket humor och ironi kan den tänkta målgruppen egentligen tillgodogöra sig efter alla dessa år av hjärntvätt?
SvaraRaderaden gamla klassiska bortförklaringen..."Skoja ju bara"
Radera