Jag är inte längre densamme

En interiör från Sigmund Freud-museet i Wien (ett andra Freud-museum finns i London).

Jag är inte längre densamme - på gott och ont, förklarar Lasse Ekstrand.

Han är för fjärde gången på besök i Wien.

Den alltid lika spralliga Pernilla Wahlgren, nästan värre än Sickan Carlsson på sin tid, och ännu mer mångmiljonärsdottern och ”inflytaren” Bianca Ingrosso, lever sitt liv poserande. I offentlighetens aldrig slocknande strålkastarljus. Utsida, aldrig insida.

Ohöljd narcissism eller myntets andra sida, rädsla för obetydlighet och att inte vara någon?
Undrar vad framlidne kulturkritikern Christopher Lasch, som fördjupade sig i fenomenet narcissism, skulle haft att säga om saken.

Jag har, i självinsiktens bleka gryning, noterat hos mig själv en tendens livet igenom att vilja sticka ut; att ”synas”. Och det på olika sätt. Inte sällan provocerande, ”raka rör” i kommunikationen. Jag har bråkat och framkallat konflikter. Retat upp folk. Skaffat mig fiender.

Kanske bottnande i en gnagande känsla av mindervärde, underlägsenhet; vilja slå underifrån. Eller bekräftelsebehov? Titta på mig, även om jag är en stor idiot! Var det inte Hjalmar Söderberg som sade att det finns inget värre än att mötas av likgiltighet? Hellre vara hatad.

Mindervärdeskänslan som starkast första tiden i lärdomens Upsala, omgiven av studentkamrater till synes utrustade med orubbat självförtroende. Tänkte det måste vara deras borgerliga bakgrund som gjorde dem så styva i korken.

Ljusår från den osäkra grabben, uppvuxen på Bruket där man inte skulle sticka ut, inte tro att man var något. Vänsterradikaler lekte de också. Primitiva sosseföraktare. Därmed föraktande min socialdemokratiska mor.

Jag märker på mig själv att behovet har dämpats att synas. Är det åldrandet som spelar in? De många åren som slipar av och mjukar upp? Som med vassa stenar i forsande vatten. På sätt och vis blir livet lättare. Men samtidigt, energi går förlorad. Det som triggade har slutat göra det.

Jag minns hur nervös jag kunde känna mig inför offentliga framträdanden förr. När vi höll på med rockbandet och skulle anträda scenen inför publik; där fanns de som helst såg att vi misslyckades, inbillade jag mig. Gärna ett par lugnande klämtare före vi klev upp på scenen. Samma känsla när jag sedermera föreläste och tyckte mig märka de stigande förväntningarna i salen innan jag tog till orda. Inte så längre. 

Till saken hör att det är inte ofta dessa dagar som jag ställer mig framför ett auditorium. I ålderdomens Sverige efterfrågas inte vi silverryggar. Senast ett framträdande i Pingstkyrkan i Upsala när Knut Lindelöf, borgerlig bakgrund från Västkusten, och jag berättade om vår kommande brevbok ”Mellan klasserna” inför grånade medlemmar av FiB/Kulturfront. De sista entusiasterna som jag brukar kalla dem. En utdöende sort. 

Vad kommer efter? Befarar illiterater och politiskt ointresserade. Gamlingens avundsjuka? Ingen nervositet innan Lindelöf och jag inledde. Ingen anspänning. Och efteråt. Hade jag varit bra eller dålig? Gjort mig själv rättvisa eller inte? Äh. Ryckte på axlarna och släppte undran. Jag är inte längre densamma. Bara att konstatera. På gott och ont.

Lasse Ekstrand