Ryska posten

29 augusti 2022

Roman utan slut


Författaren Hans Falk har skrivit en roman om sin revolutionära ungdom i Vietnamrörelsen och maoistiska KFML-SKP.

Det är en rätt realistisk skildring inifrån av ett politiskt uppsving som ryckte med sig en betydande del av en generation.*

Hans Falk (f. 1949) som är son till författarinnan Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk har tidigare gett ut romanen Uppväxt (2011). Tillsammans med Louis Nitka Louis och Lennart Nilsson utgav han 1983 skojfriska Bagarn från Thunkar och 101 andra limerickar (Askelin & Hägglund).

En historisk roman om den röde prästen och nykterhetsivraren H F Spak (Socialistprästen: H.F. Spak, Carlsson förlag) ingår också i bibliografin med dussintalet titlar.

Som den begåvade och lågmälde iakttagare han är skildrar han med mestadels korrekta detaljer livet som aktivist i Vietnamrörelsen och sedan KFML/SKP, som bl.a. krävde att han "proletariserade" sig och började arbeta på "Delta Metall".

Företagets namn är liksom de flesta personnamnen (dock inte mitt) fingerade i boken, men lätta att dechiffrera för oss som var med.

Vi som känner Hans vet att han inte var någon hängiven deltagare i rörelsens många inre fraktionsstrider. Därför skildras skeendena med viss, lätt ironisk distans.

Nackdelen är måhända att man inte riktigt förstår vilka sakfrågorna var som kunde väcka sådana passioner att deltagarna började utesluta varandra. Falk nämner att 1977 en tredjedel av medlemmarna i SKP blev uteslutna eller lämnade.

Den politiska kannibalismen var del av en större process, vänstervågens avklingande, tidsandans orubbliga förfall och rörelsens slutliga upplösning.

Som Falk påpekar börjar upplösningen vid en tidpunkt då partiet hade ett större inflytande än någonsin. Det fanns ett livaktigt ungdomsförbund, Röd ungdom, och en studentorganisation, Clarté. Gnistan hade över total upplaga på nästan 15 000 och 6 000 prenumeranter. Det fanns Oktoberbokhandlar i alla större städer och ett framgångsrikt förlag, Oktober.

Partiet hade aktivister på ledande poster i Svensk-Kinesiska vänskapsförbundet med 10 000 medlemmar och FiB/Kulturfront med uppåt 25 000 prenumeranter. Tilläggas skall att hela den vittförgrenade rörelsen drevs utan en krona i statsbidrag, vilket skiljer den från andra uppstickare som t ex KP:s Proletären som är till 59% statsfinansierad.

Så varför gick det åt skogen?

Ett problem som Hans Falk pekar ut är valen. 1970 fick KFML 0,4 % eller ca 20 000 röster i riksdagsvalet, men sen gick det i stort sett bara utför bara utför, till 10 000 röster 1979.

Varför envisades då partiet att ställa upp i varje val för att bevisa sin litenhet? Hade det inte varit bättre att satsa all energi på kultur- och skolningsarbetet och driva arbetet i fackföreningar och andra enhetsfronter?

Jo, det hade det. Men en fraktion i partiet menade att partiet borde "samverka" med vänsterpartiet i val, vilket det partiet inte var särskilt intresserat av. I själva verket var detta ett ifrågasättande av det egna existensberättigandet och skapade en sorts politisk pyspunka.

Praktiken visar också att de ledande förkämparna för "enad vänster"-linjen snart övergick till s och vpk och gav upp sin kritik av dessa partier. Bo Gustafsson drömde om att få efterträda Rudolf Meidner som LO-ekonom men av det blev intet. S förlät honom aldrig vad han inte hade gjort dem.

Hans Falk ger inga svar på de här svåra frågorna och det lär finnas utrymme för fler tolkningar. Tidigare har Torbjörn Lundgren i sin "Demonstranterna" (Kulturfront) gett det i mina ögon känslomässigt bästa uttrycket för de gyllene vänsteråren på 70-talet. Lars-Åke Augustsson har i "FNL-gruppen" från 1974 också gett ett tidstroget bidrag men når ett avståndstagande i "Maoisterna" från 1997 (tillsammans med Stig Hansén).

Hos Hans Falk finns inget bittert avslut. Hans liv var sammanvävt med politiken. Det var där han fann båda sina hustrur (inte samtidigt, det skulle ha sett ut!) och bildade familj(er). Och rörelsen tycks ha satt fart på hans kreativa potential.

När man lägger ifrån sig Falks bok skulle man kunna sucka och tänka att "historien är slut", som historikern Fukuyama efter det socialistiska lägrets upplösning. Men det är den ju inte.

Upproret fortsätter. Och överallt där det utkämpas reella strider om vad som är rätt och fel, vad som tjänar folkflertalet eller ej, uppstår det också motsättningar mellan olika linjer. Vi var inte knäppa, även om det fanns knäppgökar bland oss, vi bara ville så förfärligt mycket på så kort tid. 

En del av oss upptäckte med tiden att det är med politiken som med kärleken. Visst kan man bryta upp, ändra sig och börja på nytt men verkliga inklinationer tenderar att vara livslånga.

Stefan Lindgren

 

* Hela 12 % av pojkar födda 1953 uppgav sig i den s k Metropolitundersökningen stå till vänster om socialdemokratin och rentav vara marxist-leninister (Professor Sten Johansson i en radiointervju med Peter Bratt). Undersökningen visade i övrigt att merparten kom från enkla och kärleksfulla hem. De radikala pojkarna var ofta "ledare" för sina kamrater redan i 13-årsåldern och hade övervägande estetiska-humanistiska intressen.


2 kommentarer :

  1. Av Kenneth Lundgren
    En roman om det politiska arbetet i den maoistiska rörelsen som du inte nämnde Stefan, är Läderbältet av Göran Burén från 1992. Jag tycke om den då jag läste den på slutet av 90-talet. Om den håller vid en omläsning vet jag inte. Jag kände igen mig i den självförbrännande aktivismen i livet med arbete och familj. Jag kan se varför många kamrater försvann, en del gjorde naturligtvis karriär, men en hel del orkade inte och försvann den lättaste vägen, via falluckan som stavas motsättningar. (Inte medvetet alla gånger, de projicerade sin upplevda ”hopplösa” livssituation)

    I Bo Gustafssons (BG) fall kan man också se vad organisationen har för inflytande betydelse på den enskilde medlemmen. Så länge han var med i SKP uttryckte han sig teoretiskt huvudsak inom den marxistleninistiska traditionen, men när han hamnade utanför organisationen gick degenereringen snabbt. Redan 1981 skrev han den pinsamma boken I övermorgon socialism. En bok där det uttrycktes kritik mot BG:s bok var Klas Borells (KB) Reformism eller socialism. Även om det fanns mycket i Borells kritik var i den mycket en ganska steril skrift. Även den stenhårde marxist-leninisten KB försvann från partiet och dök senare upp som professor i sociologi. Men väl att märka så BG blev en aldrig cyniker, han tog till exempel ställning mot EU- anslutningen och NATO:s bombningar av Serbien.
    En av orsakerna till SKP urartning och borttynande var att den revolutionära vågen ebbade ut och att medlemmarna inte var tränade och härdade att arbeta och kämpa i stark motvind.
    Något som också bidrog till var SKP upplösning var förvirringen i partiet efter att Kinas kommunistiska partis ledning avföll från den revolutionära linjen.
    Ytterligare en annan orsak var att partiet inte tillskansat sig det revolutionära tålamodet att under lång tid kunna diskutera sina motsättningar under linjestriderna.
    Att så många i partiets kader dök upp, som professorer (som Bo Gustafsson), upphöjda journalister, i närheten av företagsledningar eller på höga poster eller som mellanchefer i stat och kommuner har att göra med det som Marx hävdade i förordet till första boken av Kapitalet:
    ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”.


    SvaraRadera
  2. Jag tror kanske att hela det "realsocialistiska" lägrets sammanbrott och USA-imperialismens framflyttning av positionerna (senast Sveriges och Finlands knäfall) har en starkare depressiv verkan på varje tanke på socialism än det som hänt i Kina. Tvärtom har ju kineserna visat sig duktiga på att leverera välstånd åt massorna under KKP:s ledning. Jag är hoppfull när det gäller Kina och faktiskt också när det gäller Ryssland, där nu ett tillfrisknande gryr i hela det whiplashskadade samhället.
    Vad gäller Bo G har du rätt. Han höll en bra föreläsning om nyliberalismens våldtäkt på Sovjet/Östeuropa på ett möte arrangerat av Svensk-Ryska sällskapet på 90-talet. Sen insjuknade han tyvärr och gick bort i cancer.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.