Ryska posten

1 augusti 2022

Efter chocken III

Gudrun Brunegård (kd)var den som fick sista ordet i riksdagens Nato/kärnvapen-debatt 10 juni. Hennes anförande är anmärkningsvärt på flera plan.

”Det bästa vapnet är det som aldrig behöver användas. Kärnvapen hör verkligen dit”, sa hon.
Det är ett uttalande som visar med vilket lättsinne Nato-anhängarna tar kärnvapenfrågan.

Är kärnvapen "det bästa vapnet" borde väl alla ha det!

Hon verkar okunnig om att kärnvapen redan använts – i Hiroshima och Nagasaki. En rad olyckor har inträffat sedan dess och det har åtskilliga gånger varit på håret att en kärnladdning utlösts.

Risken begränsas knappast till ryska och kinesiska kärnvapen, som Brunegård påstod. De är alla farliga och riskfyllda för mänskligheten. Från Nato deklareras oupphörligt att den håller fast vid kärnvapen så länge sådana existerar, vilket innebär att alla andra länder måste kapitulera för USA innan något sådant skulle kunna ske.

Sen påstår Gudrun Brunegård att miljöpartiets krav på ett uttryckligt förbud att föra in kärnvapen på svenskt territorium inte behövs. Det räcker med en ”unilateral viljeyttring” ty ”Enligt folkrätten är en gästande stat förpliktad att följa de villkor som Sverige ställer upp för besöket”.

Men det hon påstår om folkrätten bestrids ju av Nato! Nato förbehåller sig rätten att medföra kärnvapen ombord vid besök i utländska hamnar.

Redan 1964, till exempel, förbjöd fru Bandaranaike besök av kärnvapenbeväpnade krigsfartyg i det alliansfria Sri Lanka. I mitten av 1980-talet väckte besök av amerikanska fartyg som misstänktes medföra kärnvapen hårda protester i bl.a. Nya Zeeland, vilket ledde till att även det landet införde ett lagförbud.

I det norska stortinget har frågor om besök regelbundet ställts sedan 1963, då regeringen meddelade att kärnvapenbestyckade enheter inte skulle få "etablera" sig i norska vatten.

Även om den amerikanska regeringen 1992 tillkännagav för världen att den hade tagit bort alla taktiska kärnvapen från sina ytfartyg, attackubåtar och marinflygplan, utfärdade den amerikanska flottan 2006 en ny instruktion som beordrar dess personal att inte berätta för någon.

Policyn som kallas ”neither confirm, nor deny” innebär att flottans anställda är juridiskt skyldig att vägra besvara varje förfrågan om kärnvapen, dvs. inklusive frågor från värdnationen.

Som Lars-Gunnar Liljestrand påpekade i DN 4 maj är den norska deklarationen om att inte tillåta kärnvapen på eget territorium tandlös.

”Norges dåvarande försvarsminister Frank Bakke-Jensen fick i fjol frågan om hur man säkrar att USA inte för in kärnvapen. Han sade att svaret från USA var att man tagit del av den norska deklarationen, men upprepade den amerikanska policyn att man aldrig avslöjar vilka vapen man för med sig in på andra staters ­territorium.

Statsministerns (Magdalena Andersson) påståenden om att Danmark och Norge inte tillåter utländska permanenta baser är fel. I år har USA fått igenom ett ramavtal med den danska regeringen om stationering av amerikanska soldater på danskt territorium. Det är ett brott mot den danska baspolitiken från 1952.

Förra året fick USA igenom ett avtal med norska regeringen som ger amerikanerna nästan fullständig suveränitet över tre flygbaser och en örlogsbas. Avtalet ska före­läggas Stortinget i år för ratificering. Ett sådant beslut innebär ett brott mot den norska baspolitiken från 1949 som inte tillåter utländska permanenta baser.

Det är illavarslande att den svenska statsledningen när det verkligen gäller inte tycks ha styrka nog att stå upp för vad som verkligen är bäst för landet, utan tycks benägen att vika ner sig för de utländska och inhemska krafter som verkar för helt andra mål.” (Lars-Gunnar Liljestrand 4/5 2022 i DN).

I sammanhanget försökte Gudrun Brunegård framställa Finlands förbud från 1987 mot att införa kärnvapen som ett uttryck för ”eftergiftspolitik gentemot Sovjetunionen” (som hon motvedertagna fakta anklagar för att ha angripit Finland 1941).

Är det inte rimligare i så fall att se det som en försiktighetsåtgärd i samband med att Sovjetunionen byggde de finska kärnkraftverken?

Kort sagt är argumenten mot ett lagförbud rätt ihåliga och det är märkligt att regeringen inte rest frågan redan i samband med sin ansökan. Ingenting tyder på att det finns en verklig önskan att begränsa Natos möjligheter att föra in kärnvapen.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.