Jävla karlar – mer än eländesskildring

Andrev Waldens bok Jävla karlar från 2023 är återigen högaktuell, nu genom både en hyllad scenversion och en planerad filmatisering. Men ämnet i sig är förstås både tidlöst och angeläget: Hur lyckas ett barn inte bara överleva en traumatisk uppväxt, utan dessutom gå hel ur den? 

Jävla karlar är en berättelse om barnets unika förmåga att skapa sig en egen värld och ta sig igenom en trasig barndom utan att bli märkt för livet.

När boken först kom ut blev den en omedelbar succé hos både kritiker och läsare, krönt med Augustpriset. Det fanns en del kritiska röster som tyckte att det var för lättläst, för trendigt eller för ”snällt” skrivet om ett egentligen beckmörkt ämne.

Själv var jag också skeptisk och tänkte ganska fördomsfullt: ”Jaha, ytterligare en flyhänt tidningskrönikör som ska tjäna pengar på sitt barndomstrauma.” Men jag läste boken i alla fall och blev motvilligt charmad. Allt ses genom ögonen på ett barn som ser sju styvpappor passera revy på lika många år. 

Det är berättelsen om en ung kvinna i en småproggig 80-talsmiljö utan ro; där kollektiv byts mot förortslägenheter och sunkiga gillestugor i takt med att hon avverkar den ena destruktiva mannen efter den andra. Det är ingen idyll; här ryms missbruk, misshandel och en ständig känsla av otrygghet. 

Ändå är boken en sorts hyllning till barnets okuvliga förmåga att härda ut – och, märkligt nog, även till mamman. Ständigt väljer hon en ny förälskelse och en ny man framför att sätta sitt barn i första rummet. Trots detta beskrivs hon med en överraskande värme och förståelse.

Istället för grå diskbänksrealism eller förnumstiga psykologiska analyser får vi se allt direkt genom barnets oförställda ögon. Den vuxne Walden skriver fram en tillvaro som barnet accepterar helt utan självömkan, utifrån sin egen självklara logik. 

Männen är obegripliga naturkrafter – ibland snälla, oftast oförutsägbara och farliga. Eller som pojkens mormor säger i sin frustration över dotterns val av partners: ”jävla karlar”. I barnets värld får de inte ens riktiga namn utan kallas ”Växtätaren”, ”Mördaren” eller ”Prästen” – lite som i sagorna. 

För honom gäller det att anpassa sig, att käfta emot är meningslöst. Han gläds åt en ny leksak, även om stämningen i rummet är hotfull. Det är just detta grepp som gör boken så unik: den är sorglig och humoristisk, berörande och osentimental på samma gång.

Jag kan inte låta bli att tänka på det vi kallar maskrosbarn – de där ungarna som på något vis lyckas växa rakt genom asfalten. 

Man brukar säga att det krävs en trygg vuxen i bakgrunden för att det ska gå, en mormor eller en lärare som kompenserar för allt det trasiga. Här är det paradoxalt nog mamman som är den trygga punkten, trots att det är hon som står för röran. 

I pojkens värld är mamman allt som faktiskt stannar kvar. Karlar kommer och går, och det tär och det skaver, men så länge hon finns där går det på något märkligt sätt att navigera genom röran utan att gå sönder.

Så själv fick jag lov att backa och erkänna: den snyftiga eländesskildring jag misstänkt att det skulle bli var faktiskt en både berörande och välskriven uppväxtskildring.

Gunnel Engström

I höst går Scalateaterns uppsättning av "Jävla karlar" på turné.