Efter att ha läst den framlidne Kenneth Hermeles bok om judiskt motstånd under Förintelsen, en bok som punkterar myten om att judarna bara fann sig i sitt öde, motståndslöst lät sig ledas till slaktbänken, lånar jag på bibblan en av brorsan Bernts böcker, betitlad Judejävel: om svensk sionism och israelisk ockupation (2016).
Ny krönika av Lasse Ekstrand!
De växte upp i samma familj, vissa saker i Bernts bok känner jag igen från storebrorsans. Även om de ibland vinklar det förflutna olika. Minnesbilderna skiljer sig åt mellan bröderna.
Jag reagerar smått bestört inför Bernt Hermeles skildring av det hat som riktas mot honom från andra judar, när han dristar sig till att öppet vara kritisk mot Israel. Ett hat så besinningslöst och blint. Jag skulle beteckna det oresonligt.
Bröderna Hermele har jag alltid uppfattat som två intellektuella med stor integritet. Klart att de i anständighetens namn vägrat att bortse från Israels systematiska våld mot palestinierna.
Och som pågått ända sedan staten Israels bildande 1948. En apartheidstat, byggd på vad Bernt Hermele definierar som "etnisk nationalism".
Han skräms av alla, och de är många, hot som adresseras honom när han tar bladet från munnen om Israel. Fruktar, med all rätt, för att fysiskt attackeras.
Israels legitimitet vilar på Auschwitz och lägren. Men det var inga hatets slutstationer. Jag minns från Sociologen i Upsala judiska kolleger som flytt från Polen. Förföljelsen av judar upphörde inte i och med Tredje rikets kollaps.
Pogromerna fortsatte efter andra världskrigets slut på olika håll. Polen inte unikt i detta avseende. Judehatet verkar ligga latent på den europeiska kontinenten, blossar upp så fort tillfälle bjuds.
Jag samtalade mycket om det spända läget på Västbanken med kolleger och deras familjer under mitt gästföreläsande på Birzeit University utanför Ramallah. Jag minns speciellt en tonårig flicka som jag frågade om hon hade några judiska vänner på Facebook.
Svar: nej. Jerusalem ligger inte långt bort från Ramallah, kan tilläggas. Många palestinier har sina arbeten där, pendlar varje dag, tvingas passera förnedrande checkpoints. Reser mellan två världar, den ena inbäddad i hat. Det är nästan så att man känner det i luften när man rör sig på Jerusalems gator. Hatet mot "araber", undermänniskorna.
Trots att den israeliska ekonomin inte klarar sig utan palestinierna.
Samma tonårstjej var mycket noga med skilja på "israeler" och "judar". Det är de förra som förtrycker palestinierna på Västbanken och mördar i Gaza, inte judar i allmänhet. Så att stämpla israelkritik som antisemitism är att göra det lätt för sig. Blanda bort korten.
En judisk kollega till mig uttryckte önskemål om att få komma till Ramallah för ett studiebesök på den ockuperade Västbanken. Avråddes vänligt men bestämt. Får de israeliska bosättarna veta att du är här, dödar de dig. De skulle se dig som en förrädare.
Vad är egentligen hat? Och att hata? Var är det man gör när man hatar? Slutar tänka, stänger av? Ger efter för låg impulskontroll, eller hyser ingen alls?
Vad får en person att hata, till och med vara villig till att begå de mest bestialiska handlingar mot en annan människa? Gå över gränsen.
Psykoanalytikern Ludvig Igra skrev om den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Gäller var och en av oss. Ytterst kan hatet kokas ned till det individuella planet. Hatet kräver och är inget utan sin utförare.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.