30 september 2025
Leïla Slimani i Stockholm 22 oktober
Leïla Slimanis trilogi, vars tredje del släpps i samband med hennes Sverigebesök, berättar om en fransk-marockansk familj och bygger delvis på hennes egen familjehistoria. Den sträcker sig över fem decennier och tre generationer.
Gemensamt för böckerna är hur människor slits mellan å ena sidan sin önskan om tillhörighet i en familj och en kultur och å andra sidan sitt behov av självständighet och frihet i en värld som ofta begränsar dem.
Gunnel Engström recenserar.
De andras land
Året är 1944 och Frankrike är åter fritt. Den 19-åriga Mathilde träffar Amine Belhaj och de blir blixtförälskade. Hon är fransyska, från Alsace, och han kommer från den franska kolonin Marocko och har stridit med de franska befrielsestyrkorna.
De gifter sig och flyttar till Meknès strax öster om Rabat för att där skapa sig ett nytt liv tillsammans. Deras kärlek är stark men den prövas hårt av konflikten mellan individens drömmar och de gränser som samhället sätter.
Här har vi två mycket unga makar, två kulturer, två religioner, två radikalt olika uppväxtförhållanden. Problemen blir många och de får slita hårt för att få ekonomin att gå ihop på den jordlott som Amine ärvt av sin far. En ännu större påfrestning är kollisionen mellan två kulturer.
”Här är det på det här viset”, är en fras som Mathilde ofta får höra, både för att hon är kvinna och för att hon är utlänning. Ensamheten och omgivningens misstro plågar henne. Hon strävar efter frihet i ett samhälle som förvägrar kvinnor självständighet, medan hennes man Amine å sin sida slits mellan ett traditionellt och ett modernare tänkesätt.
Ett viktigt tema i denna första bok är förstås Marockos kamp för självständighet som äger rum mot en bakgrund av inhemska motsättningar och våldshandlingar.
Dansa med mig
Den första delen av trilogin avslutas med Marockos självständighet 1956. Den andra delen utspelas till största delen under 1970-talet, och i den har mycket förändrats.
Amine och Mathilde har lyckats med sitt jordbruk och blivit förmögna, men deras äktenskap är inte lyckligt. Deras barn har blivit vuxna och det är den generationen som den andra boken främst handlar om. Sonen, Selim, hamnar i konflikt med sin far, hoppar av skolan och försvinner i flera år.
Dottern, Aïcha, reser till Strasbourg för att studera till läkare. Hon möts av både rasism och 68-vänsterns radikalism, men när hon återvänder till Marocko så känner hon främlingskap också där, både i landet och i föräldrahemmet.
Även denna bok har en bakgrund i det politiska skeendet i Marocko. Självständigheten ledde inte till frihet. Idéer om social förändring bryts mot verkligheten som under de här åren präglades av korruption och hårt politiskt förtryck under kung Hassan II:s diktatur. Aïchas man, Mehdi, försöker vara trogen sina ideal om hederlighet i sin roll som statstjänsteman, medan hennes farbror, Omar, går i tjänst hos den hemliga polisen.
Jag tar med mig elden
Den tredje delen finns ännu bara på franska men kommer inom kort i svensk översättning med titeln Jag tar med mig elden. Här möter vi det den tredje generationen Belhaj, Mathildes och Amines barnbarn Mia och Inès, båda födda på 1980-talet.
Precis som sin mormor och sin mor söker de efter personlig frihet, de strävar efter att finna och bejaka sin identitet. Båda lever som framgångsrika yrkeskvinnor i Paris, men trots att de utbildats i Frankrike, har franska namn och talar perfekt franska påminns de ständigt om att de är ”utlänningar” och inte ”riktiga fransyskor”.
Deras föräldrar bor kvar i Marocko, tillhör den sekulariserade övre medelklassen och lever som moderna européer. Efter falska anklagelser hamnar fadern, den rakryggade Mehdi, i fängelse och han uppmanar enträget sina döttrar att stanna i Frankrike och bryta helt med sina rötter.
Det förflutna, både minnen och föremål, saknar betydelse. ”Allume un grand incendie et emporte le feu” (Tänd en stor eldsvåda och ta med dig elden), säger pappan till Mia. Även denna tredje bok behandlar frågor om identitet, familjeband liksom kvinnors rättigheter och frigörelse. Inte minst handlar den om att bryta upp och att man då ska ta med sig bara det allra viktigaste: elden, den inre glöden.
Leïla Slimani berättar om ett land på väg att förändras och om människor som lever där. Familjen Belhaj står i centrum, men förutom dem möter vi en rad andra män och kvinnor vars liv belyser olika sidor i det marockanska samhället: kvinnors underordning, kolonisatörernas överlägsenhet, rasism, förnedring och oerhörda klasskillnader. Vi får följa deras kamp för att hitta sin plats i en värld där de inte riktigt känner igen sig. Leïla Slimanis trilogi bjuder på oupphörligt fängslande läsning.
Gunnel Engström
Leïla Slimani är född i Marocko (1981) men bor sedan drygt 25 år i Frankrike. Hon har gett ut ett antal romaner, bland dem Vaggvisa som belönades med Goncourtpriset 2016.
Nu är hon aktuell med Marockotrilogin (2023-2025), där den sista delen kommer i svensk översättning den 17 oktober. Kulturhuset Stadsteatern anordnar ett författarsamtal med Leila Slimani den 22 oktober.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.