Nog är det egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favorituttryck. Något slår mig, jag återkommer till det som akademiska föreläsare brukar säga, när jag läser Éduoard Louis. Hans på svenska 2026 utgivna ”Kollapsen”. En bok där hans döda bror står i fokus.
Lasse Ekstrand har läst.
Efter att ha inhämtat recensioner, där mer än en av recensenterna ivrigt påtalar att Louis i sina böcker lämnar ut sin familj på det mest hämningslösa sätt. Och det förefaller att allvarligt störa samma recensenter. Som om Louis trampat på en öm tå.
Det egna samvetet och de egna försummelserna som gnager?
En uttrycker till och med stor trötthet över fransmannens alla självbiografiskt laddade böcker. Hans återvändande till och bearbetande av de mörka åren med familjen och uppväxten. Nu får det vara nog. Byt skiva.
Men samme recensent, jag minns inte dennes namn men har det uppskrivet i mobilalmanackan, tycker sig dock, närmast förhoppningsfullt, i ”Kollapsen” registrera en avslappnad tendens hos författaren mot försoning med sitt svåra levnadsöde.
Tydligen recensentens ideal för hur det bör vara. Han läser Louis med såna glasögon på. Bedömer det han läser utifrån det. En normativ litteraturkritik. I Sverige ägnade sig den borgerliga ideologen Fredrik Böök på sin tid åt dylikt.
Nå, det egendomliga består i, för att nu återkomma till det, att jag upptäcker, det är poängen med att i mobilen notera allt jag läser, att jag redan gjort Louis bekantskap.
Denna gång, kanske även de tidigare, var det de beska anmälningarna som väckte mitt intresse. Sån är jag, det har jag deklarerat förut.
Jag uppskattar Louis okonstlade, raka stil. Han påminner lite om Ivar Lo-Johansson. Stilen är kongenial med hans ärende. Osentimentalt skildrar han uppväxten i en trasig arbetarfamilj i ett av industrinedläggelser och arbetslöshet präglat norra Frankrike.
Vad var det Hillary Clinton vräkte ur sig om arbetarklassen i det nordamerikanska rostbältet?Jag kan aldrig komma ihåg det. Kanske för att det var så simpelt. Och fult.
En av de välbeställda i den politiska eliten på amerikanska östkusten som inte kan dölja sitt arbetarförakt.
Gå och dra nåt gammalt över dig, Hillary Clinton! Får jag lust att utbrista. Förtala inte den samhällsklass jag själv härstammar från. Och som får betala för vad den politiska och ekonomiska eliten än hittar på.
Osökt kommer jag, kopplat till recensenternas kritik av Louis, att tänka på poeten från Sandviken, förre kollektivanställda Bernt-Olov Andersson. Han har nyligen utnämnts till hedersdoktor vid Högskolan i Gävle.
Andersson författade en pjäs om brukets invånare där han sannerligen inte ägnade sig åt något skönmålande. Incest och spritmissbruk. Elände och människor som plågar varann. Inga helyllesproletärer, som på ärrarnas idealiserande affischer en gång i tiden.
Andersson är ingen stor dramatiker. (Heller ingen stor poet, vad det anbelangar.) Ingen Harold Pinter. Jag såg uppsättningen på Valhalla i Sandviken. Den enda orsaken att en kvinna som jag uppsatshandledde, en inom parentes originell uppsats, hade en bärande roll.
Efteråt överhörde jag argsinta publikröster i foajén. Från dem som växte upp på det bruk som Andersson dramatiserar: ”Så där var det inte!” Nä, nä. Vi vill leva med de minnen vi själva skapar. Bortom alla verifikationskriterier.
Och det är just skapandet som är själva grejen. Vem besitter sanningen, må avgöra hur det verkligen var?
Ta Jan Myrdals böcker om hans barndom med de i offentligheten uppburna Alva och Gunnar. Vilket herrans liv det blev! Inte minst från hans sårade föräldrar. Även sonen Janken som ifrågasatte faderns bild av Alva Myrdal. Som om han mindes rätt och pappa Jan fel.
Ingen kan beröva Louis hans subjektiva minnen av den uppväxt han hade på huden. Och han har, liksom August Strindberg, Jan Myrdal och andra, rätt att skriva om dem precis som han vill. Utan att visa en hänsyn som riskerar att skada hans stil.
Det är en så sorglig uppväxt, kommunikativt fattig, Louis på sitt realistiska, osköna sätt tecknar. Och jag kan inte låta bli att få in ordet ”onödig” i medvetandet. Varför måste vi människor bete oss som vi gör mot varandra? Föräldrar mot sina barn?
Den korta stund vi gemensamt har till förfogande.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.