Jag läser att borgerliga skribenter anlägger kritiska synpunkter på Ida Gabrielsson, vice ordförande i V. Hennes person. Kvinna är hon till råga på allt. Låg utbildning.
Usch och fy.
Lasse Ekstrand väljer att solidarisera sig med henne.
Hon röker, tar sig ett järn, skrattar åt sin farsa när han rått skämtar om Martin Ådahl i C. Såna är de från arbetarklassen. Vulgära och ohejdade.
Gabrielsson är, liksom undertecknad, uppvuxen i Sandviken. Vi vet inte att föra oss. Vilka bestick som vid fint dukade bord först skall användas. Och liknande, enligt borgarklassen viktiga saker.
Jag minns min första tid i Upsala. Det var som att komma till en främmande kontinent. Alla konstiga ord de höll sig med, akademikerna.
Jag umgicks mer än en gång med tanken att åka hem och gå ned i Verket. Men höll ut. Vågar inte grunna på vad som hände med mig. Blev jag en klassförrädare?
Jag känner solidaritet med Ida. Trots att hon en gång gjorde fula grimaser bakom min rygg, under en offentlig debatt när jag satt i panelen och öppet deklarerade mig som kommunist.
Lasse Ekstrand

Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.