Ränderna går aldrig ur. Och då syftar jag inte på zebran eller Änglarna från Göteborg, skriver Lasse Ekstrand. Utan på klassbakgrund.
Jag har metallarbetarna i Sandviken i blodet. Universitetsåren, i en arbetarklassen väsensfrämmande miljö, har inte tunnat ut blodsbanden.
Frestande att använda mammas uttryck, blod är tjockare än vatten. Hon avsåg släktnamn, jag talar om klassband.
Strindberg fångade det bra i Tjänstekvinnans son. Underklassperspektivet, det ruvande klasshatet. Det överger en inte, hur borgerligt framgångsrik man än är.
Danmarks socialdemokratiske statsminister, Mette Frederiksen, är en klassyster.
Typografdotter från det åtminstone förr röda Aalborg. Fabriksproletärernas och stuvarnas stad.
Frågan är om talesättet fortfarande gäller för henne. Det fjäskiga umgänget med hovet sliter på ränderna. Och nu senast när hon träffade Mannen med tiggarpåsen från Ukraina, Zelenskyj.
Hon ler och kramar om honom i fotoblixtarnas sken, lovar ännu mer pengar till det vansinniga kriget, vilket betyder ännu fler döda.
Hon är beredd att till slakt skicka ut bröder och systrar från den klass hon inte borde överge.
Kanske är hon undantaget, ränderna har bleknat.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.