Anden ur flaskan

Göran Greider, Dala-Demokraten; Hanne Kjöller, Dagens Nyheter och
Elisabeth Sandlund, Dagen - tre ledarskribenter från vitt skilda håll
var överraskande nog eniga i "Godmorgon världen" om att det vore fel att
skicka mer trupper till Afghanistan.

Mest förvånande var Hanne Kjöller som visserligen hade en brasklapp om
att fler soldater i viss lägen kunde behövas tillfälligt men i huvudsak argumenterade
för att de militära medlen sannolikt inte kan uppnå de uppsatta målen.
Anden har nu sluppit ut ur flaskan. Det är möjligt att diskutera den
svenska truppreträtten från Afghanistan utan att bli stämplad som galen
taliban - vilket vi i Afghanistansolidaritet utsatts för i åtta år.
Jag minns Tom Haydens förutsägelse från hans Sverigebesök i höstas där
han sa att det skulle bli en "rusning mot utgångarna" så snart uttåget
kommit på dagordningen.

Vem vill inte vara med och dela äran av att ha återinfört en realism i
Afghanistandebatten?

Till alla som nu vänder på en femöring är det bara att säga: Välkomna!
Det är inget skamligt med att byta åsikt!

På DN:s ledarredaktion bli Hanne Kjöller nu den fjärde som markerat en
omsvängning sedan de kommit ut ur kapten Ekdals skafferi (Niklas Ekdal
med bakgrund på Fst-Und) slutade sin anställning:

Först Barbro Hedvall, sedan Peter Wolodarski och Henrik Berggren och nu
Hanne Kjöller.

Utan överdrift håller något på att hända.

När resultaten av USA:s pågående surge klarnar kommer säkert ännu fler
att vända. Man intar med buller och bång en stad, Marjah, med 80 000
innevånare - på slättlandet, fem km från huvudvägen Kandahar-Herat. Det
kräver 15 000 ockupanter.

Det innebär att USA tömt huvuddelen av sina förstärkningar på denna
operation. Några kilometer från Marjah börjar stigningen mot Hindu Kush
och de skyddande bergen.

Nej, slaget är förlorat. Det som nu sker är bara uppvisningsstrider.
Ungefär som dem Sovjetunionen ställde till med mellan 1987 - när uttåget
beslutades - och 1989.

Visserligen kan många människoliv gå till spillo, men det ändrar inte utgången av kriget.

USA kan inte segra i Afghanistan! Nederlaget är ett faktum. Jag minns
afghanernas reaktion på Gorbatjovs reträttbesked 1987 och ställde mig undrande till
att de faktiskt vågade tro på honom.

Men de trodde inte på honom, de visste sin egen styrka.

Resten är nu transportsträcka som kan bli mer eller mindre lång, mödosam och blodig.

Stefan Lindgren

Gula febern i gula pressen

Nu jobbas hårt i riksdag och departement för att uppbåda "patriotiskt"
stöd för "våra" trupper i Afghanistan.

Plötsligt dyker det "gula bandet" upp som en symbol för dem som har
någon "där ute" som försvarar afghanska kvinnors rättigheter med
haubitsar, granatkastare, demonstrationsbekämpning och lönnmord på
byledare.
I november drog Svenska Dagbladet på ledarplats igång kampanjen för
"gula bandet". "Föreningen Kustjägarveteranerna" och "Fredsbaskrarna"
står för försäljningen.
Svenska Dagbladet skrev:
"Det gula bandet är en internationell symbol som överallt har samma
betydelse. Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper
veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står
inte utanför."
Även bortsett från syftet, att förhärliga västvärldens våldtäkt på
världens tredje fattigaste nation, är skrivningen lögnaktig.
Gula bandet har helt olika betydelse i t ex Japan (hederstecken för
välförtjänta medborgare) och Filippinerna (anti-Marcossymbol) och
Malaysia (för pressfrihet).
Beträffande gula bandet i Sverige heter det helt riktigt i Wikipedia:
In Sweden jingoist groups have tried to introduce it as a troop-
supporting symbol, but with very limited success as a majority of the
Swedish people is against Swedens participation in the Afghanistan war.
(I Sverige har hurrapatriotiska grupper har försökt införa det som en
truppstödjande symbol, men med mycket begränsad framgång eftersom en
majoritet av det svenska folket är emot Sveriges deltagande i kriget i
Afghanistan.).
Stefan Lindgren

Den enkla frågan

Vad Allan Widman nu gör är det klassiska talartricket. Ni
minns prästen som strök för i kanten på sitt manus -
argumentationen svag, höj rösten!

Han vill öka antalet soldater i Afghanistan med 100 man. På
vilket sätt det skulle minska sannolikheten för att svenskar
kommer hem i kistor framgår inte.

Sten Tolgfors är också ute och försöker möta den oro som
följer på de svenska förlusterna. Om vi bara alla sluter upp
(och vänstern och miljöpartietiet slutar konstra), så ska
allt bli bra.

Låt oss alla sätta på oss Yellow ribbons, ta varandra i
handen, trycka på Ja-knappen - och blunda!

Det är en usel politisk linje. Vi vet att det är en
tidsfråga när nästa parti döda svenskar kommer hem. Vi vet
att kriget i Afghanistan är utsiktslöst - det har den
främste krigsherren, Obama, redan medgett genom att besluta
inleda reträtten senast juli 2011.

Att regeringen är närmast förvirrad faragår av att Gunilla
Carlsson lyckats få till stånd ett extra
regringssammanträde - om vad: Om hur nya dödsoffer ska
undvikas, om hur det nödvändiga uttåget ska planeras för att
kunna ske säkert och utan alltför stor prestigeförlust för
Sverige.... Nej, om huruvida Sida ska få tillåtas minska
antalet tjänster i Afghanistan med en (1).

Genom detta extra regeringsmöte tror man att det ska framstå
som att alliansregeringen värnar det civila biståndet.

Sanningen är ju att kriget håller på att äta ut det. 1.
Genom att sluka resurserna. Bara en krona av fyra går till
civilt bistånd och 2. Genom att kriget uppenbarligen gör det
allt svårare att bedriva hjälparbete.

Det är klart att om man satsar 5 ggr Afghanistans BNP på att
bekriga landet, som USA gör, spelar biståndet på en bråkdel
av landets BNP mycket liten roll.

Den enkla fråga som alla blodtörstiga krigshetsare bl.a.

Carl Bildt
Sten Tolgfors
Allan Widman
Jens Orback
Nalin Pekgul

nu bör svara på är: När är det nog?

Hur många afghaner ska behöva dö för ert ideologiska projekt
att införa västerländsk demokrati och befria kvinnorna i
Afghanistan med vapenmakt?

Hur många svenskar ska behöva komma hem i kista innan ni har
fått nog?

Stefan Lindgren

Snyggt jobbat i TV-debatt!

Snyggt jobbat!

F d riksdagsman Tom Heyman (M), bilden, riksdagsman Hans Linde (V)
fd riksdagsman Per Garthon (Mp) argumenterade alla väl i en hop (i huvudsak)
glupande krigsivrare i SVT-debatt tisdag.


Tom Heyman tystades ned av en ungmoderat som till och med påstod att
talibanerna låg bakom 11 september-attentaten. En så grov felaktighet
föranledde inte minsta reaktion från programledaren. Oproffsigt!
Nina Hjelmgren, SAK, talade om att skilja ISAF från Nato, vilket torde
vara lika svårt som att ovispa en omelett.

Några afghanska invandrare som försökte ingjuta lite realism med överröstades av
före detta legoknektar och en liberal med "yellow ribbon" - det
amerikanska tecknet på kavajslaget som visar att man har nån anhörig
"out there" vid fronten i Baghdad, Yemen, Kabul, Pakistan eller nån
anannstans där "kriget mot terrorn" pågår.

Det är betecknande att dessa krigsanhängare till och med kopierar
dessa den amerikanska krigsmaffians yttre insignier.

De flesta som tar värvning för att kriga i Afghanistan är nog inga
duvungar. De är ute efter snabba pengar (från 40 000 kr/mån inkl risk-
och utlandstillägg och traktamenten), spänning och våld. Jag beklagar de
efterlevandes föräldrar som kan vara fullständigt oskyldiga.
Notera att försvarsstaben i inget fall kunnat ge en sammanhängande
berättelse för dödsfallen, för då skulle man tvingas avslöja vilket
skumrask man håller på med: Avrättningar av oönskade personer som
byledaren Matiullah i Boka (dec 2005), fängslanden på order av
de styrande krigsherrarna och knarkprofitörerna i Mazar, överlämnande
till afghanska eller amerikanska tortyrkamrar...

Det finns ingen annan politisk fråga där man har för vana att inbjuda
betalda mördare att argumentera för sitt hantverk.

Carl Bildt har förresten fortfarande inte svarat på en fråga jag ställde
honom, till vem den svenska truppen utlämnar sina fångar. I sin senaste
proposition säger han att det måste vara till nån som respekterar
mänskliga rättigheter. Det gör inte den afghanska regeringen som
torterar och avrättar fångar.


http://svtplay.se/t/103450/debatt
Stefan Lindgren

Minnesprogram om Norrskensflamman

Gunilla Bresky har ställt samman ett minnesprogram om mordbranden
på Norrskensflammen, som skedde i början av mars 1940.

Det sänds den 27 februari 14. 03 i P1 under rubriken
Natten mot den 3 mars 1940.


Bl a har Ruth Bohman intervjuats om sina minnen från begravningen.
Fem människor dödades, varav två barn, och ytterligare fem
personer skadades. Tidningshuset ödelades helt. Ansvariga
var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra
officerare och en journalist på Norrbottens-Kuriren,
Hedenström. Attentatet planerades i tidningen
Norrbotten-Kurirens redaktionslokaler.

I rättegången som följde behandlades aldrig det faktum att
fem personer dött. Rättegången gällde skadegörelse på annans
egendom. De skulle de ersätta försäkringsbolaget samt utge
en mindre summa pengar till tidningsföreningen Norrskenet
för driftstoppet. Mamman till Arthur Hellberg, en av dem som
dog i attentatet, försökte få skadestånd för att hennes son
dött men tillbakavisades av rättens ordförande med
hänvisning till att hon "inte var behörig" att komma med
några krav.
Stefan Lindgren

Lena Melin med magen i vädret

Lena Melin i Aftonbladet vet precis hur det ligger till.
Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan "bottnar" i en solid
svensk folkopinion.

Hur kan det då komma sig att SIFO i sin telefonbuss 7-10
december på ett lika stort material kom fram till helt andra
siffror?


På frågan: "Tycker du att Sverige ska delta med militära
insatser i Afghanistan eller tycker du inte det?" svarade 32
procent ja, 59 procent nej och 9 procent var tveksamma.
Men i Aftonbladets undersökningar har man smugglat in det
lilla ordet FREDSFRAMTVINGANDE:

"I Afghanistan pågår en fredsframtvingande militär insats
där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande
förband i Afghanistan?"

Då får man siffrorna 46 procent ja, 35 procent nej och 19
tveksamma.

Vem kan egentligen vara emot att FRAMTVINGA FRED. Fred är en
bra sak. Om den bevisligen gick att FRAMTVINGA i Afghanistan
skulle nog 100 procent vara för den.

Men det USA/Nato framtvingat är ju KRIG. Aftonbladets fråga
bygger på det formellt riktiga påståendet att Isafs "mandat"
från FN:s säkerhetsråd är ett kapitel VII-mandat, således
fredsframtvingande.

Det är betecknande att när man skalar bort detta
formalistiska hokus-pokus är alltså en klar majoritet av
svenska folket mot den svenska militära insatsen i
Afghanistan.

Som vanligt gäller att som man frågar för man svar. Men en
avskalad, maximalt entydig fråga ger etta annat svar än det
politikerna och deras patruller av små förklarande
mediaorakel vill ha.

Stefan Lindgren

Den svenska truppen två man mindre

Den svenska truppen i Afghanistan har blivit två man mindre.
Det är bara att beklaga att truppminskningen sker på detta sätt och inte
på det sätt som vi i Afghanistansolidaritet har föreslagit, genom att
Sverige börjar trappa ned det militära engagemanget till förmån för en
civil hjälpinsats.



Kom ihåg att det är den politiska och militära eliten som har valt det
militära äventyret i Nato:s ledband, som medvetet har dragit på oss de
här totalt onödiga dödsfallen.

Att som Expressen försöka dra igång någon "Stöd våra soldater"-kampanj
är helt opåkallat.

Som Eva Moberg säger: "Om soldaterna är våra ska dom hem". Levande. Nu.

Det intressant är att alla USA-epigoner plötsligt har drabbats av en
total dövhet och blindhet. Ingen tycks ha hört USA:s president Obama
uttala att de amerikanska trupperna ska börja sitt återtåg i juni nästa
år.

40 miljoner amerikanska TV-tittare hörde när han i West Point sa:

"By July 2011, we're gonna move into a
transition phase where we're drawing our troops down."

I Rosenbad och på de svenska ledarredaktionerna finns uppenbarligen inte
någon som har hört honom.

49-dollarsfrågan nu är: tänker Carl Bildt, Sten Tolgfors och resten av
krigsivrarna låta svensk trupp fortsätta föra krig i Afghanistan längre
än USA?

Om USA nu äntligen börjar planera för återtåget, ska Sverige då planera
för en upptrappning som dessa herrar uppenbarligen gör.

Vi vet nu vad deras linje innebär i praktiken: att den svenska truppen
kommer hem i mycket små bitar.

Det är ett tragiskt felslut som dessa herrar (inklusive Göran Persson,
Björn von Sydow m fl som först slog in på krigsvägen) bär ett stort
ansvar för. Om inte annat så kommer de att gå till historieböckerna för
detta.

Stefan Lindgren

Grattis Roy, grattis Kajsa!

Roy Andersson har fått Leninpriset och Kajsa Ekis Ekman Robespierrepriset.
Grattis! Båda är välförtjänta.
När jag var en ung gymnasist, så kom Roy Andersson som vikarie i svenska
till min skola.

Det var några vårmånader när det ibland var för varmt
för att sitta i en skolsal. Eleverna gick upp i rök och cyklade ut till
Gustavsvik för att lyssna på musik, bada och leva rullan.
Den övergivne vikarien, Roy, var dock inte dummare än att han också kom
dit ut till friluftsbadet, och samlade ett gäng kring sig och började
snacka om film och litteratur på ett sätt som gjorde oss intresserade.
Jag minns särskilt hur han vurmade för Tjechov, återberättade "Damen med
hunden" för oss och förklarade vad som var så genialt med novellen.
Vi var 16 och han litade på att vi förstod. Några av oss blev mycket
litteratur- och filmintresserade. 30 år senare fick jag för mig att göra
en nyöversättning av "Damen med hunden".

Lenin gillade förresten Tjechov som dog 1904 även om han inte
kommenterade hans verk. Känt är att Tjechovs roman "Paviljong nr 6" om
missbruk av den psyikatriska vården försatte Lenin i kallsvettning. Han
kände sig plötsligt själv instängd där.

Kajsa Ekis Ekman räddade mig i en debatt om Kambodja och påpekade det
skeva i att det alltid är vänstern som ska stå till svars för lik i
garderoben. Aldrig högern.

Ta nu Maj Wechselmanns nya film "Generalerna och kvinnorna" om
folkmordet i Indonesien på minst en miljon människor efter generalernas
kupp 1965.

Professor Olle Törnquist angriper nu filmen (DN 4/2) för att den inte
återger hans synpunkter att "det var kommunistpartiets politik som
gjorde det möjligt för militären att starta folkmordet".

"Jag måste försvara min integritet", säger Törnquist. Inte. Han måste
försvara sin karriär. Universitetsanställda akademiker i västvärlden
talar bara om en sorts folkmord, nämligen sådana som kommunister påstås
ha begått.

Det är ju en närmast axiomatisk sanning att om floderna i Indonesien
färgades röda av en miljon, kanske tre miljoner fackföreningsmedlemmar,
kommunister och människor som på minsta sätt kom i vägen för de
USA-allierade generalerna så var även detta ETT FOLKMORD FÖR VILKET
KOMMUNISTERNA BAR ANSVARET.

Var det inte judarna som redan genom sin existens "gjorde det möjligt
för nazisterna att starta folkmordet"?

Som räven sa till haren i Krylovs fabel: "Du är skyldig redan genom det
att jag vill äta upp dig!"

Stefan Lindgren

Där läsplattan går in, går vettet ut

Jag tror inte på läsplattorna. Av flera skäl.
För det första har ingen läsplatta ännu uppnått den tydliga
kontrast som den tryckta boken har. En bakgrundsbelyst skärm
har den, men den är farlig att läsa på i det långa loppet
(makuladegeneration är en av vår tid stora folksjukdomar).

För det andra gäller principen att det man inte läser med
penna i hand, det har man inte läst. Det går ut ur huvudet
lika snabbt som det går in.
Experter på kognition kan säkert styrka det magiska samband
som finns redan hos spädbarn mellan hand och hjärna. Ett
aktivt läsande med penna i hand (förstrykningar,
understrykningar, egna kommentarer, anteckningar och
kommentarer) gör att man tillägnar sig, erövrar texten.
På läsplattorna kan man inte anteckna, inte ens stryka för.
För det tredje måste den som vill lära för livet också ha
permanent tillgång till de texter han har läst. Man måste
bygga upp ett eget bibliotek. Delvis kan man naturligtvis
förvara texterna digitalt.
Men den e-bok jag lånat på nätet utplånas automatiskt efter
en tid. Visserligen kan man med programmet Gadwin lura till
sig en utskrift av någon enstaka sida, men den blir inte
bekväm.
Slutsatsen blir att läsplattorna är till för tomt tidsfördriv.
Den som vill ägna sig åt sådant, varsågod. Men pracka inte
på ungdomar och intet ont anande dåliga läsvanor.
Den nya Ipaden har många lockande funktioner, men att läsa
böcker på den lider av samma svagheter som att läsa böcker
på en laptop eller bordsdator.
Nån annan gång ska jag ta upp ljudböckerna som är ett
fantastiskt komplement till pappersboken och inte alls har
samma nackdelar som läsplattorna.
Stefan Lindgren

Carl Bildt idag

Utrikesminister Carl Bildt uttalar sig i Dagens Nyheter 29
januari 2010 och har synpunkter på vilken författning
Afghanistan bör ha.
Med vilken rätt och i vilken egenskap har den svenske
medborgaren Carl Bildt synpunkter på det som bör vara varje
självständig stats prerogativ?

Bildts uttalande blottar den unkna kolonialism som döljer
sig i Afghanistanfrågan. Precis som Sovjetunionen trampade
på Afghanistans suveränitet betraktar dagens höga herrar i
Bryssel och Washington detta land som en dörrmatta, där de
vanemässigt skrapar av sig sina senaste åsikter.

Ser inte riksdagens ledamöter detta? Förstår man inte att en
elementär förutsättning för att lösa Afghanistankonflikten
är att omvärlden betraktar detta land med den respekt som
varje suverän nation förtjänar.

Afghanistan har aldrig varit en koloni och är en
kulturnation med åtskilliga tusen år på nacken, alltså inte
något "territorium" som ska civiliseras av oss med vår i
jämförelse korta civilisationshistoria.

Carl Bildt demonstrerar gång på gång att han har en
dagordning som inte ens kan sägas följa Vita husets utan
går längre. När både president Obama och presidet Karzai
vill diskutera tidsramar för den utländska ockupationen,
motsätter sig Carl Bildt, minister i ett formellt
alliansfritt land, detta.

Detta är något oerhört. Bildt håller på att skriva in som
den som genfört den största svenska devalveringen i
historien. Inte Bengt Dennis 500 procent. En total massaker på
200 års fredlig utrikespolitik.

Med vänlig hälsning
Stefan Lindgren
vice ordförande Afghanistansolidaritet

PS1. Efter att detta inlägg postats kommer beskedet att Karzai
nu talar om att ockupanterna måste stanna i 15 år, tidigare
har han nämnt andra datum. Alltsammans liknar ett spel för
galleriet - där det ockuperade landet står på knä och bönar
ockupanten. Stanna längre! Motvilligt låter sig Pentagon till
sist övertalas.

PS2. Edward Hoppers  tavla från 1960 "People in the Sun" beskriver
väl den sortens säkerhet som Bildt & Co bygger. Man flyttar om
stolarna på övre däck. Ombord på Titanic.

Ett ensamt segel skimrar vitt

Ett ensamt segel skimrar vitt
i havets blåa dis.
Vad söker det i fjärran land?
Vad flyr det från där hemma?

Vågorna spelar - vinden viner
Masten kröks och knarrar
Inte är det lyckan det söker
och inte är det lyckan det flyr!

Över azurblå vatten,
under gyllene sol
en upprorsande ber om storm,
som om i stormen funnes frid!



En dikt av Michail Lermontov (1832) i min tolkning. På bilden Lermontovs
manus och teckning. Det ryska orginalet är rimmat men jag har offrat rimmen
på ordalydelsens altare.

Stefan Lindgren

Censuren på Google

Som några av er vet har jag och några vänner startat
Nyhetsbanken som ett alternativt nyhetsmedium. Hittills har
det dock misslyckats att få Google att registrera
Nyhetsbanken som nyhetsmedium.

Detta trots att "alla" är med där, t.ex. "Nationell idag".
Idag fick jag ett brev från "Google team" som lyder så här:
Hi Stefan,
Thank you for your note. We reviewed your site and are unable to include
it in Google News at this time. We don't include sites that are written
and maintained by one individual. We appreciate your taking the time to
contact us and will log your site for consideration should our
requirements change.
Thanks for your interest in Google News.
Regards,
The Google Team
Jag svarade dem att det finns medier under Google News som
inte har en enda medarbetare, är helt elektronisk genererade
med lånat material från andra sajter. Nyhetsbanken drivs av
en liten förening, Föreningen för oberoende journalistik.
Men den är inte "written and maintained by one individual".
Googles beslut som naturligtvis inte kan överklagas andas
censur.
Du som gillar idén med Nyhetsbanken, hjälp oss genom att
skicka nyhetsartiklar till oss och bredda medarbetarkretsen.
Länka gärna till nyhetsbanken och citera oss fritt.
red@nyhetsbanken.se
Stefan Lindgren

Fakta vederlägger Bratts skräckscenario

17 december intervjudades Peter Bratt i tidningen Resumé under rubriken:
"Vi kunde fått 5-7 års fängelse".
"– Ifall KGB-relationen kommit fram i samband med IB-affären hade vi
fått 5-7 års fängelse hela bunten. Det är hänsynslöst att han gav sig in
i detta då han visste att han kunde kan bli avslöjad när som helst.

"Han var en mycket erfaren KGB-agent och Säpo tappade bort honom på väg
till mötet, fortsatte Bratt i intervjun. "Ifall Säpo hade lyckats följa Gergel är det inget snack om
att vi hade fått 5-7 års fängelse allihopa, säger Peter Bratt.

Att Jan Guillou hellre talar om harmlösa rapporter om Centerns
Ungdomsförbund och Nordiska Rådet och inte sin analys av
socialdemokraternas inställning till Vietnam har sin naturliga
förklaring, resonerar Peter Bratt:

– Det är knappast brottsligt att skriva rapporter om Centerns
Ungdomsförbund, medan regeringens inställning till Vietnamkriget kan
falla in under spionparagafen. Att Jan Guillou har ändrat sin version
har säkerligen att göra med Ingvar Carlssons och Mona Sahlins kraftfulla
reaktion. Han insåg helt enkelt att det hela kunde bli farligt, säger
Peter Bratt."

Med det vi vet idag kan vi slå fast att Peter Bratt har fel. Hela hans
skräckscenario bygger på att KGB-relationen INTE hade kommit fram
till polis och åklagares kännedom.

Men den hade kommit fram. Den hade prövats två gånger och båda
gångerna kom man till slutsatsen att bevisen inte höll.

När chefsåklagare Carl-Axel Robèrt 1973, efter gripandet av
Guillou/Bratt/Isacson, bestämde sig för att en andra gång pröva vittnet
Arne Lembergs trovärdighet, kom han till samma slutsats som hans
kollegor 1967: bevisen höll inte.

Om inte Bratt erkänner detta faktum måste han ju tro att Robért la
fingrarna emellan och avsiktligt ville skona IB-avslöjarna - en orimligt
naiv tanke.

Bevisen höll inte.

Stefan Lindgren

Se även http://stefanlindgren.blogspot.com/2010/01/nya-fakta-om-guillouaffaren.html

Maria - Astrid

Med en viss överdrift kan säga att Astrid Lindgren har varit som en mor
för mig.
När jag rest i olika delar av Ryssland har jag många gånger upplevt att
dörrar öppnats och mungiporna åkt upp en smula
när vederbörande förstått att mitt efternamn är LINDGREN. Man har
uppfattat mig som avkomma eller släkting till den stora Lindgren.

Jag brukar mumla någon invändning, men det hjälper som regel inte.
Hur som helst hade jag ett möte med Astrid här om dagen när jag tittade
på den italienska dramatiseringen av Maria Montessoris liv. Maria
tvingades ju av det katolska bigotteriet leva åtskild från sin son.
När hon håller upp honom som spädbarn säger hon:
Mio, tu sei il mio...
"Mio, min Mio" tänker jag.
Kort senare ansluter sig min hustru Anja framför teven, förundras över
den italienska dubbelmoralen och säger: Det är samma öde som Astrid
Lindgren.
Av helt andra orsaker än katolsk dubbelmoral tvingades ju Astrid lämna
bort sitt barn i Danmark.
Liksom Maria levde hon sedan länge i skuld och längtan efter detta barn
och dessa känslor fungerade som en kärnreaktor i en ovanlig
skapargärning.
Fanns det någon koppling mellan Astrid Lindgren och Maria Montessori?
Astrid kände säkert till Montessori. Maria Montessori dog 1952. 1954 kom
Mio, min Mio, fast utdrag publicerats redan 1950.
I Astrids roman "Kati på Kaptensgatan" (1952) säger Eva: "Ska vi inte ta
och lära oss italienska". Kati gifter sig sedan i Italien.
Och det är inte svårt att finna likheter i synen på barnen.
Stefan Lindgren

Nya fakta om Guillouaffären

"Jan Guillou KGB-spion" får man väl kalla 2009 års stora - eller
mest uppblåsta - avslöjande.
Expressen lyckades på tips av Säpo få ut c:a
17 sidor ur en akt om sovjetdiplomaten Jevgenij Gergel som
överlämnats till Riksarkivet och som innehöll en angivarrapport av
Arne Lemberg riktad mot Jan Guillou.
När nu Riksarkivet i dagarna frisläppt hela
den 800 sidor tjocka Gergelsakten framkommer det ett nytt dokument
som kraftigt devalverar Expressens avslöjande.

I anteckningar från Säpo från 1 november 1973
framgår det att Säpo på nytt, mitt under IB-affären, inkallat
angivaren Arne Lemberg för att försöka få honom att styrka sina
anklagelser från 1967 om att Guillou sysslat med sovjetspionage.
Bara en vecka tidigare, 22 oktober, hade IB-
avslöjarna Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson gripits. Säpo
hade i en razzia bl.a. beslagtagit Folket i Bild/Kulturfronts
bildarkiv och korrespondens.

Men razziorna gav inget. Samtidigt var det
skarpt läge och chefsåklagare Robèrt behövde underlag till häktning.
Utredningen om Arne Lembergs PM hade 1967 lagts ned med slutsatsen
att "det som Lemberg beskrivit knappast kan anses som brottsligt".
Men nu tyckte Robèrt att den kunde komma till pass.
Lemberg var dock inte särskilt samarbetsvillig
och förklarade först "att de tidigare lämnade uppgifterna var
oriktiga". Säpo ville inte lyssna på det örat. Sedan Lemberg skrämts
upp ordentligt bekräftade han uppgifterna men vädjade ändå att inte
bli nämnd vid namn.

Carl-Axel Robèrt tvingades till sist avstå
från att använda Arne Lembergs angivar-PM. Han gjorde uppenbarligen
bedömningen att uppgifterna inte höll i en rättegång.
Åtta dagar efter samtalet med Lemberg
beslutade tingsrätten att häkta Guillou, Bratt och Isacson "på
sannolika grunder misstänkta för spioneri", vilket de snerae dömdes
till vardera ett års fängelse för.

Istället för en anklagelse om spioneri för
Sovjets räkning hade Robèrt stannat för formuleringen att de åtalade
haft "indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Eftersom
åklagaren inte kunde styrka att deras syfte var att spionera, så
valde han en brottsrubricering som innebar att de ändå borde ha
fattat att främmande makt gagnades av deras avslöjanden. En vågad
konstruktion betingad av bristen på bevis.

Två gånger - 1967 och 1973 - har alltså
anklagelserna mot Guillou för olagliga KGB-kontakter synats av Säpo
och åklagare. I båda fallen kom man fram till att de inte höll.

Stefan Lindgren

Dokumentet finns att läsa på http://www.nyhetsbanken.se/arkiv/lemberg.html