Ryska posten

18 augusti 2010

Jämlikhetens osynliga hand

Adam Smith är verkligen inte den ekonom som många moderna liberala
ekonomer hävdar. På ett ställe som Smith använde uttrycket
"osynlig hand" på ingriper denna för att korrigera den ojämlika marknaden.

I Wikipedia, detta halvbildningens nya Schlaraffenland, kan man läsa:

"Den osynliga handen är ett begrepp som myntades av Adam Smith. I
Nationernas välstånd identifierar denne en viktig marknadsekonomisk
princip - att en individ som handlar till nytta för sig själv också
indirekt handlar till nytta för samhället eller kollektivet. Smith
kallade denna princip för den osynliga handen (the invisible hand). Han
eftersträvar endast egen vinning, och han leds, som i så många andra
fall, av en "osynlig hand" att gynna ett mål som inte varit någon del
av hans syfte. Inte heller är det alltid till samhällets nackdel att
detta inte varit någon del av hans syfte. Genom egennyttan gynnar han
ofta samhället mer än när han verkligen eftersträvar detta. Jag känner
inte till att särskilt mycket gott någonsin åstadkommits av de som
driver handel till samhällets gagn. (ur Nationernas välstånd)

Wikipedia fortsätter med en egen "objektiv" analys av citatet::

Smith framhöll att det är bagarens egennytta vi har att tacka för att vi har
bröd på bordet, inte hans människokärlek. Självintresse, konkurrens,
utbud och efterfrågan i samverkan hjälper till att reglera marknaden,
vilket ligger till grund för laissez faire."

Detta är intellektuellt bedrägeri och förfalskning.

Adam Smith använde uttrycket "invisible hand" tre
(3) gånger i hela sin produktion som omfattade över en miljon ord.

Första gången var i "History of Astronomy" där han använde uttrycket
för att beteckna romarnas hedniska och vidskeplig tro på guden Jupiters
allmakt.

Andra gången var i "Moral Sentiments" där den "osynliga handen"
har en diametralt motsatt innebörd mot vad dagens 25-öresliberaler tror.
Smith konstaterade där att feodalherrar tenderade att dela upp
produktionsresultaten mellan sina trotjänare och arrendatorer i ungefär
samma proportioner som om marken varit jämnt fördelad. Den "osynliga
handen" verkade för att korrigera marknaden i jämlik riktning!

Tredje gången den "osynliga handen" nämndes var i "Wealth of Nations" (På
svenska "En undersökning av folkens välstånd - dess natur och orsaker",
publicerad av Gleerups förlag i Lund år 1909).

Citaten ovan i Wikipedia ger en stympad och missvisande bild av hur
han använde uttrycket där.

Uttrycket förekommer där Adam Smith diskuterar ett mycket specifikt
problem, nämligen varför många köpmän vid "lika eller nästan lika
profiter" föredrog den inhemska handeln framför handeln med kolonierna
på andra sidan Atlanten. Förklaringen var förstås riskerna som den
översjöiska handeln var förknippad med. Utan att dessa köpmän hade för
avsikt att stödja de inhemska näringarna hade de letts av en "osynlig hand"
att göra det.

Här min översättning av det som så följer:

"Förvisso strävar han i allmänhet inte efter att främja det allmännas intresse
och han vet heller inte hur mycket han främjar det. När han föredrar
att stödja det inhemska framför det utländska näringslivet tänker han
bara på sin egen säkerhet och genom att styra detta näringsliv så att
dess produktion kan bli av största värde eftersträvar han bara sin egen
vinning och i detta leds han, som i så många andra fall, av en osynlig
hand att främja ett syfte som var en del av hans avsikter".

Om man läser om detta och ställer sig frågan VAD den osynliga handen leder vår
köpman till att göra, måste svaret bli: INTET.

Ingenting som han inte redan bestämt sig för av sitt eget intresse.

De som i dessa rader sett en fundamental princip för marknadsekonomin övertolkar grovt
texten.

Om man betänker att en klassiskt bildad engelsman vid den här
tiden omgavs av massor av "osynliga händer" är det märkligt att inte
fler smög sig in i Smiths texter. Han hade flera exemplar av Homeros
Illiaden i sitt bibliotek, där det finns osynliga händer, liksom hos
Horatius, Ovidius, Shakespeare… för att inte tala om Jobs bok 34:20 och
andra ställen i Bibeln.

Emma Rothschild, den forskare som lagt ner störst möda på den här punkten,
menar att mot bakgrund av alla osynliga händer som spökade i Smiths
samtid måste denna osynliga hand - som fick
en köpman att göra vad han i alla fall skulle ha gjort - ha tett sig
som "ett ironiskt skämt".

Ytterligare ett bevis för att Smith inte fäste minsta vikt vid sin "osynliga hand"-metafor
är att ingen i hans samtid eller följande sekel kommenterade den. Vare sig Ricardo, Mill
eller Marx nämnde den.

Först den liberala 1900-talsgurun Friedrich von Hayek (död 1992) "upptäckte" Smiths
"osynliga hand" och gjorde den till första approximation av sitt eget tema
"spontan ordning".

Stefan Lindgren

Se Emma Rotschild i American Economic Review 84(2):319-22 och i
boken "Economic Sentiments" (Harvard 2001). Här har jag tagit genvägen "Adam Smith
and the Invisible Hand: From Metaphor to Myth", Econ Journal Watch maj
2009, s 239-263.

14 augusti 2010

Liberalismens död

 Svante Nycander drog den 18 juli igång en trött sommardebatt om varför
liberalismen är så svag i Sverige. Hans version gick ut på att den
akademiska marxismen hade parkerat sig på liberalismens rättmätiga
plats, en rätt primitiv konspirationsteori som inte förklarar varför
liberalismen inte kunde hålla stånd. Antagligen måste man anlägga ett
mycket bredare synsätt.

Liberalismen bar upp de amerikanska och franska
revolutionerna. John Acton, en Cambridgehistoriker verksam redan före
det förra sekelskiftet, skrev "Revolution eller som vi säger liberalism"
i en berömd formulering. "Det moderna framåtskridandets metod var
revolution" och i en annan föreläsning talade han om "de allmänna
idéernas ankomst som vi kallar revolution".

Liberalismen hade då ännu inte förspillt sina möjligheter att radikalt
förändra samhället, att vara en ny kraft som representerade
rationalismens inträde på bred front. Maskin- och teknikerans
motsvarighet inom politiken. Tron på för
ändring och förnuft som progressiva krafter.

Men under 1800- och det tidiga 1900-talet förbrukade liberalismen sin revolutionära
potential och blev överallt en konservativ kraft.

I USA gick en stor del av det tidigare liberala etablissemanget
öppet över till konservatism. Kapitalismens återvändsgränd
(30-talskrisen) och fruktan för de socialistiska revolutionerna gjorde
liberalismen reaktionär.

Hos en av den sena liberalismens mest välformulerade företrädare,
professor Karl Popper, fanns fortfarande en förnuftstro, men den
gjorde till stor del halt inför allt som kunde hota det
bestående.

Popper förkastade alla "program och idéer" och föreskrev
etappvisa förändringar som den enda möjligheten. Tillåtna mål var endast
"konstitutionella reformer" och "inkomstutjämning", två mål som även de
idag, ett halvsekel senare, antagligen skulle göra många av dagens
liberaler skräckslagna.


Av professor Actons ekvation "revolution = liberalism =
idéernas herravälde" bidde en försagd och nostalgisk teoretisk
liberalism, som inte längre orkar upp på några barrikader.

Istället för framstegstro har framtiden blivit
liktydigt med diverse oroande nymalthusianska skräckscenarier.
Rationalismen trängs tillbaka av nya former av mysticism, religion och
ödestro.

Här finns säkert också en materiell faktor - i och med att
västekonomierna blir allt mindre producerande och alltmer parasitära

upphör gradvis också produktionens rationalism att återverka på
samhället. Förnuftet "outsourcas" med produktionen till tredje världen.

De mänskliga fri- och rättigheterna har till stor del
övergivits av liberalerna och överlåtits som slagnummer åt de västliga
propagandamaskinerna i krig mot "ondskans axelmakter", vilka de nu är
för stunden.

Bara rätt marginella grupper arbetar för att faktiskt hävda
dessa traditionella rättigheter när det verkligen gäller. Så länge
"liberaler" är likgiltiga för att människor massakreras i Afghanistan i
de västliga friheternas namn eller påstådda terrorister fängslas utan
rättegång, deporteras i hemlighet, torteras i länder där gärningsmännen
är oåtkomliga för rättvisan; så länge "liberalismen" inte försvarar
människors frihet är den död.

Dess ursprungliga mål, franska revolutionens
mål som Tocqeville formulerade det - "tron att det eftersträvansvärda
var att ersätta det komplex av traditionella vanor som styrde dagens
samhällssystem med enkla, elementära regler som byggde på det mänskliga
förnuftet och på naturens lagar" - är fortfarande relevant, men posten
som bärare av dessa idéer måste dessvärre tills vidare förklaras ledig.


Stefan Lindgren

PS. Det mesta i ovanstående är jag skyldig E. H. Carr
"Vad är historia?" (1961) och källhänvisningar till citaten finns där.

11 augusti 2010

General-sekreteraren talar

General-sekretare Thorbjörn Pettersson har uttalat sig igen.
Han sa i Ekot 10 augusti att när FN rapporterar en
fördubbling av de civila dödsoffren "måste vi komma ihåg hur
det var under talibanerna".
Denne man som nu svingat sig upp från posten som kassör i
Folkpartiet till general-sekretare i Afghanistankommittén
och nu snart ambassadör i Kabul saknar uppenbarligen sinne
för proportioner.

Det groteska är ju just att situationen för allt fler
afghaner idag ter sig sämre än på talibanernas tid. Annars
skulle väl inte allt fler i tysthet hjälpa motståndet.

De båda svenska officerare som dödades i Afghanistan
tidigare i år dog ju för att till och med deras egna
samarbetsmän i den afghanska poliskåren i lönndom stöder
motståndsrörelsen. En afghansk polischef har dömts till 5
års fängelse, en annan är på flykt och en tredje är skjuten.

En afghansk flyktingfamilj säger till mig: Under talibanerna
hade folk i alla fall bröd. Många har inte det idag.

Studera de två bilderna från Kabuls utkanter ur senaste
Newsweek. Ett flyktingläger på talibanernas tid och samma
läger idag - proppfullt.

Visst råkade människor i kläm under talibanstyret - och just
den här familjen tvingades fly. Men nu handlar det om ett
systematiskt våld av 40 utländska arméer, däribland världens
mäktigaste - dagliga flygbombningar (som av någon anledning
inte alls nämndes av Ekots Bengt Therner), utomrättsliga
avrättningar och försvinnanden (se Wikileaks!)
och det dagliga förtryck och förnedring som en utländsk
ockupation innebär.

Av Wikileaks framgår att Svenska Afghanistankommitén vid
flera tillfällen avlagt "rapport" till den amerikanska
krigsmakten. Vilken generals sekreterare är Pettersson?

Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

9 augusti 2010

Okristet krig missionärernas öde

Att kristna missionärer gör klokt i att undvika Afghanistan
bör ha framgått inte bara av de senaste dagarnas händelser.
För ett par år sedan var det koreanska missionärer som togs
som gisslan, vilket ledde till att Sydkorea avbröt hela sitt
krigsdeltagande.

Går man tillbaka i historien ska man finna att det har
funnits en kristen minortitet i Afghanistan, en minoritet
som dock krympt för varje gång landet har anfallits av s k
kristna länder (britternas tre krig 1848-1919).

Idag torde nestorianerna vara i det närmaste utdöda i Afghanistan.
Den enda kristna kyrkan i Afghanistan är ett kapell som
tillhör Italiens ambassad. Det beror på att Italien efter
Rödsryssland var det första land som 1919 erkände
Afghanistans självständighet och emiren frågade italienarna
hur han kunde tack dem. Jo, med ett kapell...

Under talibanstyret var det hinduer i Afghanistan som ett
tag fick det hett om öronen sedan Indien officiellt antagit
antiafghanska ståndpunkter. Och inte har det blivit bättre
för att Indien under täckmantel att "bekämpa den islamska
fundamentalismen" hejar på USA:s krig i Afghanistan och
mot ärkefienden Pakistan.

Historiskt sett har toleransen i Afghanistan varit stor.
Ismaeliterna, som i andra muslimska länder avrättats som
kättare, har varit tolererade - och väl ansedda.

Om det fanns 5 000 afghanska judar efter andra världskriget,
fanns det bara tio personer kvar efter Sovjets ockupation,
och idag två, Zablon Simintov och Isaak Levy.

Hur som helst, att skylla på afghanerna att religiösa
minoriteter får det allt svårare är orättvist. Missionärerna
bör hålla sig borta från landet till den dag de inte
uppfattas som ombud för en ockupationsregim.

Om de verkligen är kristna bör de lägga ner all sin möda för att
stoppa ett omänskligt krig som ofta framställs som ett
kristet krig.

Stefan Lindgren

7 augusti 2010

Gurgel om Gergel

Om man köper ett färskt exemplar av Jan Guillous "Ordets makt och
vanmakt" (som man köpte redan i fjol) kan man få ta del av hans 82 sidor
långa kommentar till "spionavslöjandena" om honom.

Guillou smular sönder anklagelserna men att vänta sig att Pressens
opinionsnämnd skulle fälla Expressen och unisont hylla de otadliga
IB-avslöjarna verkar väl naivt.

Det är väl klart att man föredrar att om möjligt sätta åt Guillou.


Guillou kan ge svar på tal. Men en fras får jag inte ur huvudet.
Vad är det Guillou säger när Micke Ölander avslöjar att han
känner till Guillous kontakter med KGB-mannen
Gergel?

Jo, Gergel säger han... "Det var han som bland annat härjade runt bland
FNL-arna, KGB var ju besatt av tanken att FNL-rörelsen var maoistisk..."
"...härjade runt bland FNL-arna...". Guillou är mig veterligen den ende
FNL-are som haft kontakt med KGB eller någon annan KGB-man för den delen.
Att KGB skulle vara "besatt" av tanken på att FNL-rörelsen var maoistisk
är inte särskilt troligt.

De visste mycket väl att personer kring Marxistiskt Forum (startad 1965),Clarté
(KKP-orienterad sedan 1964/65) och KFML (startad 1967) hade ett
dominerande inflytande över DFFG,

Vilket i och för sig inte innebar att DFFG blev "maoistiskt" - snarare
tvärtom: ett mönster av enhetsfrontspolitik, som inte överträffats vare
sig förr eller senare i Sverige.

Men det fanns med andra ord inga hemligheter om "maoisterna" i DFFG som
någon Gergel kunde ha fikat efter. Ville ryssarna veta något om DFFG
kunde de bara fråga sina vietnamesiska vänner.

I DFFG:s studiematerial som vem som helst kunde köpa beskrevs Sovjet som
"socialimperialistiskt" och efter Tjeckoslovakienockupationen gjorde
ledande DFFG-are mycket tydliga fördömanden.

Själv hade jag varit med och startat Örebro Vietnamkommitté 1964. 1965
startade de ledande personerna där en Clartésektion sedan ledande
Kina-orienterade clartéister (Sköld-Peter Matthis, Gunnar Bylin, Peter
Lorentzon) besökt Örebro, just hemkomna från Indonesien där en miljon
kommunister massakrerats.

Nej, några KGB-agenter som härjade runt i FNL-miljöer såg jag aldrig
till och hörde aldrig talas om.

Där får Guillou tala för sig själv. Det är möjligt att han, som kommit
med i Vietnamrörelsen några år efter starten hade mera
illussioner om/sympatier med Sovjetunionen än vi andra och att han
därför inte riktigt förstod hur potentiellt skadliga hans kontakter var.
En helt annan sak är att många av oss på KFML/SKP-kanten så småningom
kom att omfatta en syn på Sovjet som ett lika stort ont som
USA-imperialismen.

Vi kunde inte förutse Sovjetunionens sammanbrott, som visade att
"ondskans imperium" (Reagan) var en koloss på lerfötter. Och när Sovjet
gick i graven och upphörde att existera som motvikt till
USA-imperialismen fick det en rad negativa verkningar för världsfreden.
I diskussionen om världshistorien hamnar jag idag ofta i den paradoxala
situationen att behöva försvara ett Sovjetunionen som inte längre finns,
och som vi, som då var unga, men födda på betryggande avstånd från andra
världskriget, bekämpade med ungdomlig glöd så länge det existerade.

Hur som helst finner jag att Jan Guillous spontana svar till Ölander
vilseledande. Att aktiva journalister är intressanta för KGB i största
allmänhet är välbekant, men det var knappast för någon FNL-knapps skull
man försökte värva Guillou.

Guillous FNL-anknytning kan kanske ha påverkat historien på ett annat
sätt. Till skillnad från andra journalister med Sovjetkontakter
(Rickard Schwarz) blev Guillou inte varnad av Säpo. Rickard Schwarz har
i en uppsats berättat om hur det gick till i hans fall och han är säkert
inte den ende.

Men allt gurgel om Gergel kommer säkert att lägga sig när Guillou är tillbaka
på banan igen.

Han arbetar med en ny roman som ska ta sin början vid den kenyansk-
tanzanianska gränsen i september 1914. När första världskriget startade...
 
Stefan Lindgren

3 augusti 2010

Östros och matematiken

Thomas Östros anklagar regeringen för att räkna fel om oppositionens
försvarsbudget. 2 miljarder, inte 5 miljarder är de rödgrönas bantningsförslag.

Det torde motsvara kostnaden för Sveriges krigföring i Afghanistan.
Officiellt kostar den 1,3 miljarder, men det är bara "särkostnaderna"
och exklusive priset för Sveriges deltagande i Nato:s C-17 projekt.

Det finns alltså ett sätt att spara 2 miljarder UTAN ATT DET ALLS BERÖR
SVERIGES FÖRSVARSFÖRMÅGA.

Om Thomas Östros vill vinna valet bör han upplysa väljarna om detta.
Annars kan han hälsa hem. Eller dra till USA, som "vallokomotivet" m/Lilliput,
Thomas Bodström planerar göra efter ett valnederlag.

Stefan Lindgren

29 juli 2010

Hon älskade kriget, vadhelst det gav,

Mona lovar besked om vad som blir en eventuell rödgrön regerings linje i
Afghanistanfrågan före valet.

Allting annat än ett klart reträttåtagande är lika med katastrof.

Skulle hon nämligen lyckas tvinga Lars Ohly att ge vänsterns välsignelse
av fortsatt svensk truppnärvaro är det slutet för vänsterpartiet. Om
inte i detta val så i nästa.

Varför ska vi ha två s k arbetarpartier om båda stöder krigsförbrytelser
och folkmord i ett av Asiens fattigaste länder? Redan att ett gör det är
en tragedi.

Man bör - som börsanalytikerna säger - titta på underliggande fundamenta.
Över hela världen går storkapitalet fram som en ångvält och krossar
resterna av genuin fackföreningsrörelse och socialdemokrati och
omvandlar dem till lydiga fän av New Labours typ.

I Sverige har arbetarpartierna låtit allt gå i putten. Av utbidlningsrevolutionen
blev privatiserad sorteringsskola. Av försäkringssystemet som skulle se
till att folk var hemma när de var sjuka har blivit en anhalt i en
"Arbeit macht Frei"-karusell som slutar med att människor i avsmak
hoppar av samhället. Återinförande av Lösdriveristadgan är nästa steg,
skriver insiktsfullt ordföranden i Skogs/Pappers på förbundets sajt.

Vad tror Mona att hon ska vinna på att bli en politikens motsvarighet
tilll Lotta Svärd om vilken Runeberg skaldade:

Hon älskade kriget, vadhelst det gav,
Mot-, medgång, fröjder, besvär,
Och de gråa gossarne höll hon av,
Och därför var hon oss kär.

Gudskelov är dagens allmänhet mer upplyst.

Motståndet mot Sveriges insats i Afghanistan ökar, visar en Sifo-mätning
som Aftonbladet låtit göra.

Totalt 41 procent av svenskarna anser att det är fel att Sverige har stridande
förband i Afghanistan. I den förra mätningen, som gjordes i februari i
år, var motsvarande andel 35 procent.

Andelen svenskar som stöder insatsen har fallit från 46 procent i februari
till 42 procent i dag. Enligt chefen för Sifos opinionsmätningar Toivo
Sjörén är det en tydlig förändring. Antagligen är frågorna hårdvinklade
men trenden är inte att miste på.

Ett klart åtagande från de rödgröna att dra hem trupperna räddar kanske
inte en valseger. Men det räddar ett av de sk arbetarpartierna från totalt
sammanbrott och fortsatt regress till det tidiga artonhundratalets samhälle
- utan organiserade arbetare.

Stefan Lindgren

28 juli 2010

Mona i Kabul

Mona Sahlin är idag intervjuad i Dagens Nyheter i Kabul.

Mest tycks hon vara oroad över att de utländska trupperna
skulle lämna Afghanistan FÖR TIDIGT.

Om dessa trupper skulle dras tillbaka 2014 vore det EN
KATASTROF, säger hon.

Hon är alltså helt opåverkad av att USA:s president Obama
sagt att återtåget ska börja inom ett år, senast juli 2011.
Och helt opåverkad av att nu till och med ledande moderater
som Anders Björck kräver omedelbart återtåg.

Hon håller krampaktigt fast vid Bush & Bildt-linjen - EVIGT
KRIG FÖR EVIG FRED.

I övrigt påstår hon sig vara kritisk till hur amerikanska
affärsintressen påverkar Afghanistanpolitiken. Det klingar
falskt. Hon är ju själv i snart nio år varit med och stött
den ockupation som amerikanska affärsintressen profiterar på.

"En imponerande kvinna", kommenterar Nato-chefen på plats.

Stefan Lindgren

27 juli 2010

Rusning mot utgångarna

I dagens Göteborgsposten, 27 juli, 2010, sid 36 heter det:.

"Folkpartisten Allan Widman är optimistisk och tror att Sverige kanske
redan om ett eller ett par år kan lämna över ansvaret till afghanska myndigheter
i de fyra provinser där Sverige verkar. - Självfallet vill
vi inte stanna en dag längre än nödvändigt, säger han."

Samme man har varit cheerleader i riksdagen i åtta år när
det gällt att rösta igenom nya anslag till Afghanistan.
Senast i Almedalsveckan ledde han och Lars Adacktusson en
formidabel mobbing av Ali Esbati som vågade ifrågasätta den
svenska truppnärvaron.

Allan Widman är advokat. Han har säkert uppfattat ett
oroligt trissel och tassel i riksdagsleden:

Vem ska säga det förlösande ordet UTTÅG först och kunna
kamma hem valvinsterna av detta?

Mona Sahlins och Urban Ahlins besök i Afghanistan i dagarna skulle
kunna vara upptakten till en efterlängtad helomvändning från
den offciella socialdemokratin. De rödgröna skulle då
fullt ut kunna inkassera vinsterna av missnöjet med
alliansens katatstrofala krigsäventyr och deras idiotiska
nedrustning av svenskt försvar.

Enligt gällande planer ska Sveriges försvar i stort sett
reducerars till ett hemvärnsregemente som ska bevaka
Malmslätts flygplats i Östergötland.Det är den enda flygplats med
kapacitet att ta emot Nato:s C17-plan.

Med en lastkapacitet på 72 600 kg ska det C17-plan som
alliansregeringen har hyrt in sig på till en totalkostnad på
över 6 miljarder kronor kunna flyga in 1 000 Nato-soldater
åt gången.

Det är den dolda agendan för det svenska försvaret. Dörrarna
till Fst UND/SÄK:S högkvarter i Uppsala står på vid gavel i
sommarvärmen.

Som närvarande i Storkyrkan vid kungabröllopet rapporterat har
det gått så långt att höga militärer numera till och med
vägrar att hälsa på Thage G Peterson, som satsat hela sin
prestige på att rädda det svenska försvaret från dess
förnedring.

Dessa höga herrar gör klokt i att på Youtube mycket noga
lyssna på Obamas tal vid general Stanley McChrystals
avsättning. Det kan bli stilbildande!

Stefan Lindgren

26 juli 2010

Seger i Efronmålet!

Kort före sommaren fick jag beskedet att Svea Hovrätt har
avkunnat dom i målet om Efrons förlags stöld av min
översättning av Boris Grigorjevs "Med Säpo i hälarna".

Det kom som en oerhörd lättnad.


Domen finns att läsa på
http://hem.bredband.net/b116035/arkiv/efrondom.doc

Nacka Tingsrätt hade tidigare avkunnat en dom som gick på Efrons linje och
svalde påståendet att inte de stulit min översättning utan
kanske tvärtom jag stulit deras.

Några bevis för den linjen fanns förstås inte. Alla datorer
på Efrons sida hade kraschat och det manuskript jag inlämnat
till polisen i samband med stämningen var gåtfullt
försvunnet. Följaktligen hade de inte nån aaaning om vilket
manus jag i slutänden hade lämnat in.

Det skapade problem för åklagaren, men hovrätten har
genomskådat taktiken att gå fram som en orkan i
pappersdrivorna, tills rådmannen varken vet ut eller in.
Hovrättens utslag har återskänkt mig en smula hopp om
rättvisan.

Mina översättande kollegor bör med tanke på hovrättens dom
kunna vara säkra på att så fräcka manusstölder som den
Efrons iscensatte inte kommer att löna sig i framtiden.
När ett ohederligt förlag - de är ytterst ovanliga - beställer
en översättning, sedan säger att den inte är bra, men ändå
använder den - med eller utan ändringar - är det ett brott
som kan leda till fängelse.

Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

25 juli 2010

Rösta på Anders Björck!

Om jag kunde skulle jag rösta på Anders Björck i riksdagsvalet. Denne
moderate veteranpolitiker har visat att det finns människor med
civilkurage även i de besuttnas parti.

("Jag tänker rösta på moderaterna, för dom verkar ha det så bra!" sa
alltid Gun Kessle).

Björcks lördagsintervju i DN är ett glasklart underkännande av det svenska
krigsäventyret i Afghanistan. Helt riktigt påpekar han att Sverige inte
har några intressen att försvara där och att operationen inte lett till
att några identifierbara mål uppnåtts.

Bra! Nu är det två f d försvarsministrar som säger samma sak. I
jämförelse med bjässarna Björck och Thage G ter sig Sten Tolgsfors som
en förvirrad skolpojk.

Men man kan inte frånta honom en viss polemisk förmåga. Hans öppna
frågor till Lars Ohly i Aftonbladet i veckan är högst relevanta. Var
står Vänsterpartiet egentligen?

Kongressen beslutade att kravet på att dra bort de svenska trupperna
skulle ingå i valplattformen. Men man ser inga fysiska tecken på detta.
På Fittja torg i lördags fick jag Ung Vänsters valreklam. "Stopp för
krigen i Gaza, Irak och Afghanistan", heter det. Men inget konkret om
det krig som Sverige deltar i.

Vad Lars Ohly bör säga för att ha någon trovärdighet i frågan är att
VÄNSTERPARTIET INTE KOMMER ATT GODTA EN REGERINGSPROPOSITION
OM FÖRLÄNGT MANDAT FÖR DE SVENSKA TRUPPERNA.
En uttågsplan, ja, och hur den ska se ut måste naturligtvis bli en
förhandlingsfråga. Men ett absolut minimikrav på koalitionsbröderna i
regeringen är att Sverige snarast måste flagga för uttåg, alldenstund
Obama redan i december gjorde detsamma.

Allt annat är att fortsätta Carl Bildts och George Bushs linje att föra
ett krig utan ände.

Den allmännare vänstern är mycket suddig i frågan och klarar inte
debatterna med krigsanhängarna. Daniel Suhonen (SSU) tillrättavisades
myndigt av Per Gudmundsson (SvD) i söndagens panel i Gomorrorn, världen!
Suhonen försökte säga att ockupationstruppernas blotta närvaro föder
väpnat motstånd.

Nej, klippte Gudmundsson av "Våldet föds av extremistisk ideologi".
Skitprat, skulle Suhonen ha svarat. Innan amerikanarna gick in i
Afghanistan i oktober 2001 var begreppet självmordsbombare helt okänt.
Betydligt större tänkare än Gudmundsson (se t ex expertintervjuerna i Robert
Greenwalds film "Rethink Afghanistan...") har slagit fast att
talibanerna är en rörelse med främst nationella mål, att sparka ut
inkräktarna. Det är inte en rörelse som lägger ut bomber i London eller
Madrid. Metoderna kan diskuteras, men det är afghanernas sak, och de är
i vart fall inte värre än ockupanternas dagliga flygbombningar av
bebodda områden.

Högern har pengarna och makten och en viss tankeskärpa som krävs för att
förmera pengarna.

Vänsterns enda vapen är en större tankeskärpa och förmåga att organisera
massaktioner. Just nu saknar den bådadera.

Den enda klara vänstern i Sverige just nu är ungdomarna i OFOG, som
vill stoppa Nato:s bombövningar i Norrbotten. Låt oss gemensamt se till
att dessa ungdomar ska slippa betala sina böter!

I min ungdom ansvarade jag för FNL-gruppernas Bötesfond. Det kom alltid
in mycket mera pengar än som gick åt i böter. Jag återkommer i frågan.

Stefan Lindgren

22 juli 2010

Carl Rudbeck d.y. lägger en kabel

Carl Rudbeck d.y. skulle egentligen ha blivit arabist. Men han hade
uppenbarligen inte sittfläsk till det. Men munläder hade han och har
därför i en mansålder kunnat agera orakel i liberala media med de för en
nyliberal tvivelaktiga meriterna att ha djupstuderat Barthes och Derrida.
Men sin dragning till Orienten visar denne Rudbeck d.y. genom att då och
då lägga en kabel på någon av de kulturella salongsmattorna.
Senast på DN:s kultursida.

Det skulle förvåna mig om Rudbeck någonsin besökt Afghanistan. Men han vet att
"ytligt sett kan den afghanska statsbildningen påminna om före detta
Jugoslavien" - redan det ett monstruöst påstående som Rudbeck dock själv
modifierar i nästa stycke genom att påstå att landet mer liknar
"multinationella företag där investerare, konsulter och advokater slåss
om makten"...

Om nu någon missat djupsinnet talar redan rubriken om att Rudbeck
återger en "briljant" studie från Princeton.

Jo, men nu är det kris i det afghanska "multinationella företaget".
Landet har efter att framgångsrikt ha stått emot utländska invasioner
nu tydligen slagit knut på sig själva:

"...starka antikroppar som var dödliga för utlänningar har vänt sig mot
afghanerna själva", citerar Rudbeck Princetonoraklet och förtydligar:
"Landet har blivit omöjligt att styra även för dess invånare".

Inga ockupanter här. Inga ockupanter där. Landet har tydligen fallit på
eget grepp. På ett formidabelt bakteriellt självmål.

För denna djuplodande analys ska vi tydligen vara oerhört tacksamma.
Princetonoraklet ger oss "den bakgrund utan vilken alla gissningar blir
fullkomligt godtyckliga" och han har nu "gjort det svårare att
generalisera om landet".

Stefan Lindgren

18 juli 2010

En maffiahistoria

Den som inte har bättre för sig i sommar kan titta på "Rom - en
maffiahistoria" på TV8. Finns även på TV8-play med lika irriterande
reklamavbrott som i TV.

Historien är skriven av domaren Giancarlo De Cataldo, med djupgående
kunskaper om Italiens brottsstrukturer. Varför översätts inte hans
deckare, t ex "Romanzo ciriminale", som ligger till grund för TV-serien.
Historien som utspelas på 60-talet är en tidstypisk skildring av en
kokainliga som tar makten i Rom, medan höga jurister jagar Röda
brigaderna eller - i Säkerhetspolisens fall - samarbetar med och
utnyttjar den organiserade brottsligheten.

Polisens hårfagre utredare är kommunistsympatisör och råkar ideligen
illa ut.

Två saker gillar jag med serien. För det första visar den hur korrupt
samhället är.

"Vi lever i ett land som sedan åratal är under utpressning från olika
underjordiska (occulta) brottsliga ligor, som hänsynslöst påverkar och
stör det vanliga livet i en demokrati", säger författaren Giancarlo De
Cataldo. "...i ett land som genomkorsas av intrigmakares plundringståg,
individer som aldrig blir gripna eftersom allt blir så komplicerat."

För det andra visar serien det verkligt tragiska - förutbestämda,
oundvikliga - i de unga männens vägval. Vi, tittarna, och de,
brottslingarna, vet att de kommer att sluta i en blodpöl. Sönderknarkad
försöker ligaledaren il Libanese återuppta kontakten med sin mor och be
henne leva med honom i det marmorpalats han skaffat för sina blodspengar.
Hon öppnar inte dörren för honom.

Detta är en skildring av grov brottslighet som inte förskönar.

När får vi se Tony Soprano i en blodpöl? Jag är rädd att vi kommer att
få följa honom till ålderdomshemmet.

Stefan Lindgren

12 juli 2010

Dödliga kulor - och svenska

Åklagaren som haft på sin lott att utreda dödsskjutningen av Johan
Palmlöv och hans kompis i Afghanistan tidigare i år, har gjort sitt-
Han har konstaterat att de döda visserligen träffats av bl.a. svenska
kulor, men att de svenska soldaterna inte brutit mot reglementet.

De svenska kulorna är tydligen per definition icke dödande medan de
förrädiska afghanernas kulor är det.

Eftersom den ene afghanske gärningsmannen sköts ihjäl och den andre, som
till helt nyligen satt i fängelse dömd till 5 år för mord på svenskarna,
nu är spårlöst försvunnen, finns ingen som kan motsäga den officiella
svenska versionen.

Locket på alltså.

Av de 1 920 utländska soldater som hittills dödats i detta, det senaste
kriget i Afghanistan, har 27 bokförts som döda av "non-hostile" orsaker,
dvs. av annat än fiendens eld.

Svenskarna kommer att bokföras som döda i strid fast de kanske dödades
av de egna styrkornas eld.

Detta är från början till slut ett krig byggt på lögner.

Stefan Lindgren

8 juli 2010

Livsfarlig parkering i Visby

Den gröna tankesmedjan Cogito anordnade idag ett seminarium i Visby med
mig, Pierre Schori och Ann Wilkens om Afghanistan. En givande upplevelse.
Moderatorn Lotta Hedström (mp) hade gjort ett 20-sidigt papper som låg
till grund för diskussionen som kom att handla om svåra frågor: Vad finns
det för alternativ till ISAF och militär närvaro? Vad händer om - och när -
USA och ISAF lämnar, vilket samtliga talare fann vara ett tämligen
näraliggande scenario.

Det framkom på olika sätt att Obamas upprepade löften att tillbakadragandet
ska börja senast juli i nästa år, samt avskedandet av general McChrystal
har ritat om den politiska kartan. För Sveriges del står nu valet mellan
att som Bildt/Tolgfors tala om att vi ska stanna till "segern" är "vunnen"
eller om vi ska ta till oss Obamas insikter:

Han har sagt att han inte är intresserad av något annat nationsbygge
än USA:s. Bra. Bara afghanerna kan bygga Afghanistan. Han undvek
i sitt West Point-tal 1 december att nämna ordet "seger" och han
avgränsade målet för den amerikanska operationen till al Qaida -
inget annat. Hans nye Afghanistanchef general David Petreaus
har tidigare medgivit att al Qaida i stort sett är borta från Afghanistan.

Man gör klokt i att läsa artikeln i Rolling Stone som fällde McChrystal
mycket noga. Efter att ha följt generalen en månad smmanfattar
reportern Michael Hastings bilden av McChrystals krets:

"Mördare, spioner, genier, patrioter, politiska operatörer
och rena galningar".

Efter slaget om Marja beskrivs staden av McChrystal själv som
"ett blödande magsår". I artikeln beskrivs hur han utsatte
Obama för ren utpressning för att få mer soldater. Obama
valde att kompromissa och säga 30 000 man till - sen
tillbakadragande. Vicepresident Joe Biden avfärdar hela
counterincergency-strategin (COIN) som orealistisk och
meningslös mansspillan. Antalet civila offer har på fyra
månader ökat med 76 procent. Nu är det Bidens tankar
som gäller - "plan B".

USA:s soldater i Afghanistan vet vad  klockan är slagen.
"Patrullera bara i områden där ni kan vara tämligen säkra
på att ni inte behöver försvara er med dödligt våld", lyder
ett direktiv. Det är ungefär som om Visbypolisen hade
order att endast patrullera gator där de vet att det inte
finns knark, ficktjuvar och minderåriga med sprit. Man
får förstå frustrationen, men den är en oundviklig följd
av ett omöjligt uppdrag.

En del höga militärer försöker slå sig loss och börja
döda mer aktivt igen och det finsns planer på att begära
en ny "surge" nästa sommar. Republikanerna i USA är
redan på krigsstigen och säger att Obama har sålt ut dem.

Det blir en hård fight för Obama och man kan bara
hoppas att hans orientering på tillbakadragande håller.

Sverige skulle kunna stödja Obama genom att formulera
förslag till en efterkrigsplan. Om alla de pengar som idag
kastas bort på kriget - bara för USA:s del 5,4 gånger
Afghanistan BNP årligen - användes till civilt bistånd
skulle helt nya perspektiv öppnas för afghansk
återuppbyggnad - och förhoppningsvis försoning.

Ann Wilkens var ännu inte beredd att acceptera att
talibanerna är en självklart part i sådana förhandlingar,
men den insikten är nog inte långt borta.

Från Cogito på Mellangatan till ett säkerhetspolitiskt
seminarium på Hamnplan är det bara ett stenkast.
Men mentalt visade sig avståndet vara enormt. Bakom
en rad säkerhetspolitiska arrangörer visade sig Försvarsmakten
vara spindel i nätet. Den inbäddade och mentalt mumifierade
Lars Adacktusson ledde debatten mellan sju partiers
representanter och försökte tränga in vänsterns Ali Esbati
i ett hörn - vill ni verkligen överge landet åt talibanerna?
Har du slutat slå din fru?

Domptören Allan Widman såg till att övriga riksdagsnissar
agerade lydig skolklass och upprepade alla argumenten.
Bushs argument, från en svunnen tid.

I den parlamentariska panelen tycktes man inte alls ha
fattat att det nu är en helt ny situation. Man har
parkerat på en ståndpunkt och inte flyttat sig en tum på
snart 9 år. Likt den danske amiralen Hans Lauritzen
under nordiska sjuårskriget 1566 parkerade
sin flotta över Visbys livsfarliga kalkstensplatåer har
man parkerad 500 svenska män och kvinnor i en livsfarlig miljö.

Dansken förlorade hela sin flotta på en enda natt.

Stefan Lindgren

7 juli 2010

Janne Josefsson yrar

Hade vi följt folkomröstningen 1980 skulle vi inte ha haft någon
kränkraft idag, sa Janne Josefsson i Debatt onsdag.

Fel
Linje 1 - för kärnkraft - hade 18,9 procent av rösterna. Linje 2 som sa
nja hade 39,1 procent och linje 3 som sa nej hade 38,7 procent.

Formuleringen av linje 2-alternativet var följande:

"Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet
av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.
För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara
energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer
som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare
kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande
för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."

Man kan alltså lugnt påstå att folkormöstningsresultatet gäller. Det har
inte kommit något alternativ till kärnkraften och linje två medger då 12
reaktorer. Den utesluter utbyggnad - men knappast en förnyelse av
befintliga verk.


Stefan Lindgren

3 juli 2010

Ekéus berättar

Rolf Ekéus berättade i sitt sommarpratarprogram om hur hans
vapeninspektörer effektivt oskadliggjorde alla massförstörelsevapen i
Irak. Den största bragden var att förstöra en anläggning för utveckling
av biologiska stridsmedel, vilket skedde efter tips från den ryske
generalen Astafjev, om man får tro Ekéus.

En gärning värd Nobels fredspris?


Den av Ekéus ledda avväpningen av Irak visade sig dock bara vara ett
förstadium till 2003 års krig - och detta måste han väl ha insett. Men jag
kan inte minnas att han protesterade.

Däremot en av hans efterträdare, den amerikanske vapeninspektören Scott
Ritter satsade allt, hela sin karriär på att avslöja Vita husets
angreppsplaner och på att avslöja att de omtalade kvarstående massförstörelsevapnen
var en bluff. Scott Ritter visade sig ha rätt, men för det fick han
aldrig minsta erkännande. Tvärtom, han slutade i fängelse, åtalad för
fejkade sexanklagelser.

Han kan dock vara nöjd med att det är hans version som kommer att
gå till historieböckerna. Bush och Blair var lögnare.

Och om jag har förstått saken rätt så gick viktig information som
insamlades under Ekéus ledning direkt till USA:s underrättelsetjänst och
användes i krigsplaneringen.

Den aspekten hade väl varit väl värd en reflektion? En platta? "Make
Believe Ballroom" med Nat King Cole?

Sen kom Ekéus in på sitt uppdrag som medlare i Kyrgyzstan (som svenska
"språkvårdare" envisas med att kalla Kirgisistan).

Han gjorde då en beskrivning av Stalins politik i Centralasien som en
klassisk imperialistisk politik att "söndra och härska". Det är helt fel.
Gränsdragningen mellan sovjetrepublikerna följde helt etniska linjer och
syftet var att dessa folk skulle utvecklas till riktiga nationer, efter
att ha levat i mer eller mindre splittrade feodala stamsamhällen.

Stalins fel var inte detta. Det var ett helt annat, som den store
ryske orientalisten Barthold påpekade - och modgt varnade för. Felet var
att tillämpa det europeiska nationsmönstret på den asiatiska
verkligheten där statsbildningar i de flesta fall (Indien, Kina,
Afghanistan etc) är mångnationella.

Kyrgyzstans expresident kallade Ekéus i hastigheten Bikajev, vilket ska
vara Bakijev. Men det kanske inte spelar någon roll när man tillbringat
en stor del av sin karriär i en trygg västlig miljö.
Stefan Lindgren

29 juni 2010

Beklämmande Ahlin

Urban Ahlin (s) finner ingen anledning att diskutera ett
slutdatum för Afghanistanockupationen.

Ska Sverige gå till historien som den mest krigsbegivna av det
40-tal länder som deltagit i detta misslyckade korståg?


G8-länderna vill lämna Afghanistan

* Ledarna för G8-länderna vill ha en tidplan för när
utländska militärtrupper ska lämna Afghanistan.

"Vi kan inte stanna i ytterligare fem år när vi redan varit
där i nio år", säger Storbritanniens premiärminister David
Cameron till Sky News.

* Kanada lämnar nästa år, Holland i år.

* Polens försvarsminister sa nyss att landets trupper ska
var hemma 2012.

Men i Sverige är de tongivande politikerna så förblindade av
den egna krigsretoriken att de vill stanna till slutsegern
- en logisk omöjlighet i ett krig utan mätbara mål.

Inte sedan Karl XII huserade med 2 000 man i Bender i sex år
har Sverige svarat för ett så meningslöst krigsföretag.

Stefan Lindgren

27 juni 2010

Bilden av Bildt

Ingen ska påstå att Carl Bildt är Vita husets dräng. Det är han inte.
På en rad punkter fronderar han nu mot USA:


1. Han försvarar general McChrystal mot Obama.
SvD: Utrikesminister Carl Bildt har tidigare berömt general
McChrystal för vad denna har åstadkommit i Afghanistan.

- Det är en beklaglig utveckling. Vi har uppskattat och ställt oss
bakom de metoder som general McChrystal tagit initiativ till, säger Carl
Bildt till SvD.

Även försvarsminister Sten Tolgfors reagerar på avskedet
och utrycker dels sitt stöd för general McChrystals insats - men även
oro för att insatsen i Afghanistan nu kan påverkas.

- Hans arbete grundlade en helt nödvändig förändring av strategin i
Afghanistan. Det var och är nödvändigt att värna om civilas säkerhet.
Afghanistans framtid kan inte vinnas utan civilbefolkningens stöd och
tro på de långsiktiga utvecklingen, säger ministern till SvD.

- Så har Sverige alltid agerat. Det är viktigt nu att inte det tappas
tempo i insatsen, utan att den nya strategin fullgörs.


2. Såväl Carl Bildt som Sten Tolgfors (som Mona Sahlin) låtsas
fortfarande inte ha hört Obamas löfte att trupperna ska börja dras
tillbaka senast juli 2011.


3. Bildt har inte visat tillräcklig entusiasm över Iran-sanktionerna:
Wall Street Journal 26/6: "Sverige. Dess ekonomiska engagemang inne i
Iran må vara blygsamt, men att döma av källor i diplomatkretsar tycks
Sveriges utrikesminister Carl Bildt fortfarande vara sur över att inte
ha blivit utsedd till att bli EU:s utrikespolitiska chef. EU-diplomater
säger att Bildt har sinkat processen av ren trots. Det är också värt att
notera att Sverige, under sitt EU-ordförandeskap, vägrade att skriva
under på ens den mildaste sanktion när Iran arresterade personal på
Storbritanniens ambassad i Teheran. Sveriges ambassadör var också en av
den blott handfull västliga diplomater som iddes närvara vid
installationen av Mahmoud Ahmadinejad förra året. Och trots Sveriges
generella stöd till FN på snart sagt varje annan fråga, har Bildt
faktiskt kritiserat de senaste FN-sanktionerna mot Iran."
                                                ****
Min kommentar: 

Sverige behöver alltså inte traska patrullo efter USA i varje fråga.
Glad nyhet. Men i Afghanistanfrågan väljer Bildt/Tolgfors (och M Sahlin)
att frondera från Bushregimens ståndpunkt - att kriget mot terrorismen
inte har något slut...

Genom att avsätta en sladdrande general med Napoleonkomplex markerar
Obama de folkvaldas prerogativ. Ett välkommet återuppliavnde av
den uppgift Eisenhower ställde men aldrig gick i land med, att tygla det militär-
industriella komplexet, där demokratiskt illojala generaler var en av ingredienserna.

Så gör vi inte i Europa. Här får generalerna som regel hållas och de
folkvalda hukar sig.

Sannolikt representerar Bildts kritik av Vita huset vissa europeiska intressen,
t ex en önskan att när väl hälften av trupperna i Afghanistan är europeiska borde
hälften av bytet också tillfalla Europa (gas, olja, uran , koppar). I Europa tror man inte
ätt USA tänker överlåta allt detta godis till de rättmätiga ägarna, afghanerna.

I Iranfrågan finns det likaså europeiska intressen att tillvarata, som
skiljer sig från de amerikanska. Sverige tillhör ju inte
kärnvapenklubben och kan se mer avspänt på Irans strävanden.

Även om Iran inte tänker bygga en bomb kan landet ha intresse av att
precis som Sverige en gång visa ATT HAR DET TEKNISKA KUNNANDET
ATT BYGGA EN BOMB. Det har ju i dagarna avslöjats att Sverige gick så
längt att det provsprängde konventionella jätteladdningar i Vidsel på
50-talet för att simulera kärnvapen och lära sig mer om dessa.

Ingen bra position för den som vill ta Ahmadinejad i örat.

Stefan Lindgren

23 juni 2010

Time-out - men för vad?

Ska Bildt ta time-out?

Det finns många goda skäl till det.

Men knappast att Ecos, European Coalition on oil in Sudan, uttalat som
sin åsikt att Lundin Oil är medansvarigt för brott mot mänskligheten.

Man ska komma ihåg att det är USA som ensidigt har drivit på försöken att
få konflikten i Sudan stämplad som folkmord, för vilket regimen skulle
kunna ställas till ansvar.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag gjorde sig själv till åtlöje i
hela tredje världen när den beordrade att Sudans president skulle gripas
och ställas inför rätta.

FN:s säkerhetsråd vägrade emellertid att i denna fråga dansa efter USA:s
pipa och har valt att inte karakterisera den allvarliga konflikten med
hundratusentals offer som folkmord.

I stället spinner USA-Storbritannien nu planer på att dela landet,
vilket kan ske om en folkomröstning i höst går deras väg. Söndra och
härska är en beprövad taktik.

Jag ser inget skäl till att Sveriges riksdag skulle svansa efter en NGO
som antagligen bara springer sina finansiärers ärenden i denna fråga.

DÄREMOT finns mycket annat att kritisera Bildt för:

Han är drivande bakom det svenska krigsäventyret i Afghanistan. Gång på
gång har han och hans Sancho Panza, Tolgfors, påstått i media att vi är
i Afghanistan på inbjudan av den afghanska regeringen. Var finns
inbjudan, Bildt? Visa upp den.

Sanningen är att den svenska ockupationsstyrkan är grundad på en lögn.

Bildt har också blamerat sig allvarligt i Georgienfrågan där han till
100 procent stödde president Saakasjvili, trots att det numera är
bevisat att Georgien var angriparen i kriget 2008. Han har inte på
minsta sätt tagit tillbaka vad han sa då eller sina jämförelser av
Ryssland och Hitlertyskland.

När det blåser upp till konflikt i Centralasien har han reptilsnabbt
kallat på EU- eller Nato-intervention, trots att det saknas några som
helst fördragsmässiga möjligheter till detta. Återigen visar Bildt hur
farliga instinkter han har.

Inte heller ska man glömma att han satt med i kommittén för ett fritt
Irak och tillsammans med Cheney och Wolfowitz arbetade för en invasion
av Irak. Dessbättre hade Bildt då inget inflytande över svensk
utrikespolitik.

Redan Bildts innehav av aktier i vapentillverkare som tillverkar
folkrättsstridiga splitterbomber borde vara skäl till en time-out OM DET
VORE så att den svenska politiska eliten månade om Sveriges goda namn.

Inte på någon av dessa punkter har Thomas Bodström någonsin kritiserat
Carl Bildt. Rätta mig om jag har fel!

Stefan Lindgren

10 juni 2010

Försvarsmakten 100 år efter

Försvarsmakten tycks bada i pengar. Helsidesannonser i
dagspressen, intensiv kampanj i Stockholms tunnelbana.
Innebörden är att göra reklam för Sveriges krigsuppdrag i
Afghanistan.

"DIN MORBROR KAN TÄNKA SIG ATT LEVA I ETT SAMHÄLLE SOM INTE
HAR NÅGOT SOM HELST SKYDD.
Vad tycker du? Nu vill vi ta reda på vad svenska folket
tycker om Försvarsmaktens arbete. Vilken del är viktigaste
för dig? Och vilken är minst viktig? Har du det som krävs
för att ha en åsikt?
Testa på forsvarsmakten.se"


Mitt spontana svar: Vad f-n vet Försvarsmakten om min morbror?
Han råkar vara 90 fyllda och har arbetat hela sitt vuxna liv i det
svenska försvaret. Han har varit fredsvakt i Sverige och fullgjort sin
tjänst med den äran.

Försvarsmaktens budskap (Metro 10 juni) finns i ett antal varianter

"VET DU ATT DIN KUSIN INTE TYCKER ATT MAN SKA FÖRSVARA
FREDEN UTOMLANDS..."


Försvarsmakten vet nog lika lite om mina kusiner. Dom är
ett 30-tal, men jag tror ingen av dem delar uppfattningen att man ska
"försvara freden utomlands" genom att bli legoknekt åt Obama.
Det räcker med att en avlägsen släkting, amerikan, stupade i Korea.

Den här kampanjen är märklig på många sätt.
För det första är det en politisk kampanj mitt under en
valrörelse.

För det andra är argumenten lögnaktiga...

Svenska trupper är inte i Afghanistan för att "skydda civila"
utan för att föra krig. I den mån man stöder sig på FN så är
det ett kapitel VII-uppdrag, inte fredsbevarande utan
fredsframtvingande, dvs krigförande.

För det tredje utgår man från att vissa människor inte "har
det som krävs för att ha en åsikt?" En mycket märklig syn
som visar att krigsmakten mentalt befinner sig någonstans
före den allmänna rösträttens införande (1917-21).

Stefan Lindgren

7 juni 2010

Social nedrustning i samstämmighet

Den totala enigheten, sa Ture Nerman, råder bara på
kyrkogården och på dårhuset. Samt Sveriges riksdag, får man tillägga.

I total enighet påtvingas nu 700 000 småföretagare utan anställda
7 karensdagar i sjukförsäkringen.

Vem har bett om det?

Som fri yrkesutövare skattar jag som företagare. Idag på
lunchen väntade ett grönt kuvert från Försäkringskassan med
det lilla rara meddelandet att min sjukförsäkring är
avskaffad.

Dvs antalet karensdagar tvångshöjs till sju dagar för alla
egenföretagare och vi erbjuds samtidigt "generöst" att höja
till 30, 60 osv. dagar.

Vi - egenföretagare utan anställda - är över 700 000. En sån
liten grupp förtjänar inte en rad i media förstås.

För oss innebär reformen att alla egendiagnostiserade
sjukdomar - allergiproblem, influensa etc. - avskaffas
med ett pennstreck.

För egna företagare finns hädanefter inga andra sjukdomar
än dem som diagnostiseras av leg. läkare, diagnoser som som sedan
överprövas och i många fall helt enkelt makuleras av
det nya systemets överstemedikus - försäkringstjänstemannen.

Jag känner mig personligen skyldig till denna reform.

Sedan alla hål i samhällets försvar mot sjukskrivning täppts
till utnyttjade jag i december den historiska rest av
sjukförsäkring som egenföretagare haft och sjukskrev mig i
fem dagar för influensa.

Det skulle jag inte ha gjort. Kvarnarna gick varma. I över tre
månader fick jag vänta på de ynka hundralapparna.
Uppenbarligen satte jag räknenissarna på spåret och några
månader senare är även den möjligheten till en krångelfri
sjukskrivning för normala vardagssjukdomar tilltäppt.

Ni som undrar varför försäkringsdebatten kommit av sig, kan
sluta undra. Riksdagen beslutade enhälligt om försämringen
för landets företagare, vilken naturligtvis serveras som en
stor förbättring.

Nomenklaturan - det spelar ingen roll om det står m, fp, kd, c,
s, mp eller v på etiketten - har ett fast grepp om de
offentliga finanserna, den egna köttgrytan, och är fast
beslutna att lära oss andra att arbeta.

På väg ut är FÖRTROENDET, den bristvara som först bringade
finansvärlden på fall och snart också välfärdssamhället. Det
är något som inga ROT- eller RUT-avdrag i världen kan
återställa.

Stefan Lindgren

5 juni 2010

Lögnaren Malaparte

Du som har tänkt läsa Curzio Malapartes roman "Kaputt" gör klokt i att
även läsa Anders Ehnmarks recension i Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1983591/curzio-malaparte-kaputt
Ehnmark träffar huvudet på spiken. "Oförståeliggörande sensationalism."
Men: Man måste läsa Malaparte för att förstå vår tid.


Om Curzio Malaparte (1898-1957) alias Kurt Suckert kan mycket sägas.
För att ta den korta versionen: Han var en skicklig fascistisk
intellektuell och en stor opportunist.

Han tjänstgjorde åt den italienska fascismen till det bittra slutet och
byggde sig en villa på Capri som sagts vara världens vackraste för de
pengar han förtjänade.

Kaputt skrev han när Italiens nederlag sedan länge var ett faktum och
han börjat arbeta som propagandist åt de allierade i Syditalien. Han
dammade av och förbättrade en del texter som sades skildra bl a
östfronten i Sovjet 1941 och Finland 1942.

Men tvärtemot vad introduktören Mikael van Reis säger i den nya
"Kaputt"-upplagan (Bonniers 2010, övers Viveca Melander)
är detta en roman, ingenting annat.

När van Reis skriver att det snarast är en memoar ("Inte sant, inte
falskt, men upplevt") bortser han storsint från att mycket är rent LJUG.

Historien om de tusen sovjetiska hästar som gav sig ut på Ladoga i
december 1941, för att sedan begravas i april 1942 efter att ha frusit fast i isen
och bara ha stuckit upp med huvudena under hela vintern, är en
skröna som kanske går hem i Italien, där sjöar sällan fryser.

Men för en nordbo som varje år ser isen lägga sig - en process som
ibland tar veckor, om inte månader, utan att någonsin ett enda djur blir
infruset i isen, är det rent skitprat.

Man har också konstaterat att hans reportage från Moskva 1930
(Majakovskijs självmord) är påhitt, eftersom han bara besökte Moskva en
gång och det var 1929.

Berättelsen om mötet med kroatledaren Ante Pavelic bär också en lögnaktig
prägel. Malaparte påstår att Pavelic förvarade tjugo kilo människoögon i
en videkorg (!) som Ustasja skickat honom som bevis för hur många
fiender de dräpt.

Historien skulle vara sann om alla fiender hade emaljögon, annars inte.

Malapartes bok är full av sådana påhittade vidrigheter. Som om inte
andra världskrigets verkliga vidrigheter skulle räcka! Tidskriften Time
kallade boken för "bästsäljande vidrigheter" och döpte Malaparte
till"... ett slags Jean Paul Spillane".


Jag hittar faktiskt ingenting som styrker autenciteten av t ex hans
reportage från östfronten. Det kan lika gärna ha tillkommit på någon
restaurang i Polen eller Österrike. Det han berättar om tyskarnas
grymheter (t ex att alla fångar som kunde läsa ska ha skjutits) har
han inte upplevt utan bara hört eller själv hittat på.

Kanske greuelpropagandan tjänade ett praktiskt syfte för dem som efter
kriget vill rentvå sig och skaffa sig Persilschein (de "tvättintyg" USA
utfärdade efter förhör med höga fascister/nazister). Under alla
förhållanden mystifierar den nazismen/fascismen.

Den kritik som Malaparte levererar mot den tyska nazismen är inte
principiell. Hitler anklagas för att vara "feminin" och "vek" och om
tyskarna begår grymheter gör de det "av rädsla". Det var en typ av kritik som
säkert odlades i Italien för att släta över det italienska misslyckandet.

När Malaparte besöker ghettot i Warszawa finner han de judiska barnen
inte bara "smutsiga" utan "degenererade" och motbjudande. Det är svårt
att höra någon ironi en fras som: "Deras enda nöje är att gå och se på
när deras mammor arkebuseras. Ett passande nöje för judiska barn"
.)

Man kan naturligtvis undra varför Bonnier satsar på en så kostsam
återugivning av Malaparte år 2010. Som Ehnmark påpekar finns det något
i tonen som känns modernt. Andra världskriget håller mer och mer på att
förvandlas till ett obegripligt helvete av ömsesidiga grymheter och i
den lönsamma vågen av krigslitteratur gäller det att konkurrera med
vidrigheter.

Ryskan har ett ord för den publik man flirtar med: zevaki. Det kommer av
zevat', gapa. De som står och gapar vid varje bilolycka, eldsvåda eller
massaker. Och aldrig kan få nog.

Men visst är det nödvändigt att också läsa fascisterna. Federico Fellinis
filmer blir inte sämre av att vi vet att han filmade krigsfilmer åt
Mussolini. Ignazio Silones Fontanamara eller Bröd och vin blir inte sämre
för att vi nu vet att han var polisspion - även om det definitivt
påverkar läsningen.

Ehnmark gör en jämförelsen med Ryszard Kapucinski som på ett plan är
träffande. Båda skrev en form av utrikesreportage som kan vara rätt
förrädiska - med hinkvis av lokal kolorit, samtal, resonemang och
påståenden som var omöjliga att kontrollera eller bedöma sanningshalten
av, och där framgången byggde på att författaren rätt tolkat
läsekretsens fördomar och gav dem vad de ville ha.

Aforismerna står som spön i backen, och inte så sällan handlar de om
nationalkaraktärerna, en förklaringsgrund som stod i samklang med
nazismen/fascismen man som fortfarande är mycket gångbar.

Jag kan tänka mig att en jämförande analys av Kapucinski i Etiopien och
Malaparte i Abessinien skulle komma till liknande slutsatser.

De båda hade också den likheten att de reste med den egna statssäkerhetens
uppdrag. Kapucinski visade sig efter sin död ha varit i den polska
underrättelsetjänstens tjänst och Malapartes uppdrag låg i öppen dag men
mystifierades genom de många historierna om hur han tvingades smuggla
ut manuskriptet till Kaputt etc.

Jag tror en uppmärksam läsare ska känna igen många av Malapartes stilgrepp.

Studiet av historia är studiet av orsaker. Men om någon förklarar andra världskriget
med att Hitler ville ha krig, att tyskar var korkade, kvinnliga, fega etc. bör alla
varningsklockor ringa.

Även om alla påståendena vore sanna förklarar de ingenting.


Stefan Lindgren

3 juni 2010

Dom över Expressen

Att Pressens opinionsnämnd friar Expressens artiklar om
Jan Guillou är väntat. PON är inget opartiskt utan ett
korporativt organ, som återspeglar rådande maktförhållanden
i svensk press.
PON förnekar i enlighet med Expressens föga sofistikerade
retorik att tidningen utpekat Guillou som spion. Man
idiotförklarar därmed svenska folket som varit läskunnigt
sedan 1700 kallt.


Typiskt är också att Expressen, uppmuntrad av den
förutbestämda framgången, kräver sitt skålpund kött. Yrsa
Stenius ska bort.

                                   * * *

Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna
och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar
innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att
Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till
brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och
förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande
artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.

Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades
som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna
sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till
spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den
pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid
enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll
såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det
förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att
komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han
inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.

Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av
tidningen."


Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tycker att dagens
beslut borde få konsekvenser för PO Yrsa Stenius.
 
– Min gissning är att Pressens Samarbetsnämnd nu tar
ansvar för att det pressetiska systemet förvaltas på bästa
sätt och att en ny, åtminstone tillförordnad, PO med kraft
kan delta i diskussionen om framtiden. Yrsa Stenius har
kritiserats av sin företrädare, av rikstidningar och av
lokaltidningar. 15 av de 20 största tidningarna har mindre
förtroende för henne än för företrädaren. När nu också
Opinionsnämnden, med ett beslut fattat i plenum, underkänner
hennes uppmärksammade bedömning i Guillou-ärendet måste det
rimligen få konsekvenser.


                                           * * *

PON och Expressen har dock glömt en sak. Jan Guillous
hemliga vapen. Han kan skriva och folk läser vad han skriver.
Om något år kan bokhandlar och bensinstationer fyllas av
Guillous egen dom i ärendet. Den kan inte överklagas.

Vi som följt honom sedan IB-affären håller tummarna. Det
finns hemliga, våldsamma och odemokratiska strukturer i
Sverige som varit ute efter honom hela tiden. De får inte
segra.
En av de första saker IB-åklagaren Robert gjorde sedan han
gripit Guillou, Bratt och Isacson var att kalla in angivaren
Arne Lemberg. Men hans snicke-snack höll inte. Varken första
eller andra gången hos åklagare. Inte heller tredje gången,
postumt i Expressen.

Stefan Lindgren

28 maj 2010

Man måste drömma!

En ung revolutionär nyss hemkommen från Indien skickar
mig en smula gåtfullt en fotostatkopia som jag med viss
möda lyckas fastställa kommer ur "Vad bör göras?" Inte
romanen utan Lenins verk från 1902.
"Och om det verkligen skulle lyckas oss att uppnå att alla
eller ett betydande flertal av de lokala kommittéerna, de
lokala grupperna och cirklarna aktivt toge sig an den
gemensamma saken, så skulle vi under den allra närmaste
framtiden kunna utge en veckotidning, som regelbundet
sprides i tiotusentals exemplar över hela Ryssland.
Denna tidning skulle bli en liten del av den väldiga blåsbälg,
som kommer varje gnista av klasskampen eller av folkets
förbittring att flamma upp till en allmän brand. Omkring denna,
i och för sig ännu mycket oskyldiga och inte alls stora,
men regelbundna och i ordets fulla betydelse allmänna
sak skulle man systematiskt kunna samla och skola en
stående här av prövade kämpar. På byggnadsställningarna
för denna allmänna organisatoriska byggnad skulle det snart
bland våra revolutionärer resa sig socialdemokratiska
Sjeljabovar, bland våra arbetare ryska Bebelar, som
skulle ställa sig i spetsen för den mobiliserade armén
och resa hela folket till räfst med Rysslands skam och förbannelse.
Det är det man måste drömma om!

»Man måste drömma»! Jag skrev dessa ord och blev förskräckt.
Jag föreställde mig att jag sitter på »samlingskongressen»
och mitt emot mig sitter Rabotjeje Djelos redaktörer
och medarbetare. Och nu reser sig kamrat Martynov och
vänder sig hotande mot mig: »Tillåt mig fråga, om den autonoma
redaktionen ännu har rätt att drömma utan att först ha frågat
partikommittéerna?» Och efter honom reser sig kamrat Kritjevskij
och fortsätter ännu mera hotande (i det han filosofiskt fördjupar
kamrat Martynov, som för länge sedan fördjupade kamrat Plechanov):
»Jag går längre. Jag frågar om en marxist över huvud har rätt att drömma,
om han inte glömmer att mänskligheten enligt Marx alltid ställer
sig uppgifter som den kan förverkliga, och att taktiken är en
tillväxtprocess för uppgifterna, vilka växer tillsammans med partiet?»
Vid blotta tanken på dessa hotande frågor går det kalla
kårar längs ryggen på mig och min enda tanke är, var jag skall
kunna gömma mig. Jag skall försöka gömma mig bakom Pisarev:

'Det finns många slags oöverensstämmelser — skrev Pisarev med
anledning av frågan om oöverensstämmelsen mellan dröm och verklighet.
 — Min dröm kan gå förbi händelsernas naturliga förlopp eller
den kan slå in på fullständigt andra vägar, vägar som händelsernas
naturliga förlopp aldrig kan gå, I det första fallet är drömmen inte farlig;
den kan t. o. m. stödja och stärka den arbetande människans energi...
I sådana drömmar är det ingenting som skadar eller förlamar arbetskraften.
Det är t. o. m. alldeles tvärtom. Om en människa alls inte har
någon förmåga att drömma på detta sätt, om hon inte nu och då
kunde ila i förväg och i sin fantasi se en enhetlig och fulländad
bild av det verk, som endast börjar utformas under hennes händer,
så kan jag absolut inte föreställa mig vilken drivkraft som skulle
tvinga människan att gripa sig an rned omfattande och tröttande arbeten
på konstens, vetenskapens och det praktiska livets områden
och föra dem till slut...
Oöverensstämmelsen mellan dröm och verklighet gör ingen skada,
bara den drömmande allvarligt tror på sin dröm, om han uppmärksamt
iakttar livet, jämför sina iakttagelser med sina luftslott och överhuvud
arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin fantasi. Om det bara finnes
en eller annan beröringspunkt mellan drömmen och livet, så är allt i sin ordning."
(D. J. Pisarev: »Det omogna tänkandets misstag».)

Av den sortens drömmar har vi tyvärr alltför litet i vår rörelse, och
skulden härför ligger främst hos representanterna för den legala kritiken
och den illegala »svanspolitiken», vilka bröstar sig med sin nykterhet,
med sin »närhet» till det »konkreta».

(V I Lenin: Vad bör göras?)

Bilden är tagen i Chabarovsk av okänd rysk fotograf.

26 maj 2010

2 x Gogol

I Svenska Dagbladet 22/5 skriver Marianne Jeffmar:
"Tack, bokförlaget Tranan och tack, översättaren
Stefan Lindgren för en vacker liten bok med två av Gogols
berättelser plus informativt förord!

Den hittills till svenska oöversatta Det förlorade brevet
ingick i samlingen Kvällar på en gård nära floden Dikanka
medan Kappan, som handlar om en fattig statstjänstemans
längtan efter en ny slängkappa, för länge sedan nått
klassikerstatus.

Det märkliga är att den fortfarande känns rykande aktuell.
Statens regelverk håller på att bryta samman, den ena
"betydande personen" styr över den andra, alla är på
sammanträde eller sover och ingen hyser längre respekt för
ett "heligt namn".

En liten undran bara: varför har översättaren behållit det
ryska ordet "kapott"? En nattrock är väl vad det är fråga om?"

                                         * * *

Min kommentar: Enligt Nordisk familjebok är kapott en "grov soldatkappa,
långkappa med kapuschong, fruntimmers-regnkappa".

Tänk hur ordens betydelse flyger och far.

"Gogol" betyder knipa (se bilden). Visst finns det någon likhet
med författaren...som först vid 12 års ålder fick efternamnet
Gogol.

Ungefär som mellan ett lodjur och det tillnamn
Ivar Johansson tog sig. Lodjuret Ivar ritade han på en lagårdsdörr
i barndomen. Teckningen sitter fortfarande kvar, men jag säger inte
var.

Stefan Lindgren

I kamp mot "elaka styvmodern"

Ryska soldater marscherar med plakat "Hitler - befriaren".
Någonstans i Östeuropa under de sista krigsmånaderna. De
leddes av general Vlasov, en "osedvanligt bildad" karl, enligt
Svetlana Aleksievitj.


25 maj svarade Stefan Lindgren i GP på Svetlana
Aleskievitjs artikel av den 20 maj. Tidigare inlägg 9 och
17 maj.
***
Jag minns att jag och Svetlana Aleksievitj en sommardag 1998
promenerade i det gamla Sigtuna. Girigt insöp hon atmosfären i ett
1500-talshus.

- Sådana hus har vi inte i Vitryssland, sa hon. Allt förstördes av kriget.
Hitler trupper förintade över fem tusen tätorter i Vitryssland. 628
byar brändes ned.

Idag, 12 år senare, anlägger Svetlana Aleksievitj ett helt nytt perspektiv
på kriget. Allt, nästan allt, tycks nu Stalins och det egna
fosterlandets - "den elaka styvmoderns" - fel. Aleksievitj
ser ett försonande skimmer över Rysslands potentielle
Quisling, "den osedvanligt bildade" general Vlasov. Och
minsann, påminner Aleksievitj, på tyskarnas tid hade man
"kött på bordet" i vitryska hem.

Rysslands högsta domstol vägrade i ett utslag 2001 att fria
Vlasov från domen för förräderi, men små inflytelserika
grupper driver en linje som ytterst leder till slutsatsen
att det hade varit bäst om tyskarna segrade.

Många av Aleksievitjs uppseendeväckande påståenden är
hämtade ur lika slarviga som sensationshungriga nytolkningar
som utkommit i Ryssland på senare år. T ex påståendet att
bara fyra män av hundra av hennes fars generation skulle ha
överlevt kriget. Tar vi sovjetiska män födda 1919-23 så var
de 8,6 miljoner före kriget och 5,05 miljoner efter kriget.

Att drygt två av fem män försvann i kriget är illa nog, så
varför komma med fantastiska påståenden för att styrka
bilden av en armé som enligt Aleksievitj bara kunde drivas
till fronten av miljontals bödlar?

Dessvärre faller sådana omvärderingar in i ett större mönster.
I Ukraina och Baltikum hedras idag nationalister som
samarbetade med Hitler och deltog i antisemitiska pogromer.

Och man behöver inte botanisera länge på Internet eller i
den aktuella bokfloden att den gängse uppfattningen idag är
att sovjetkommunismen i grund och botten var det större onda
i andra världskrigets maktkamp. Medan folkutrotningen riktad
mot de slaviska folken är praktiskt taget bortglömd, påminns
vi ideligen om det tyska folkets lidanden - och hela
Östeuropas lidande under vad Aleksievitj kallar "röd fascism".

En orsak till att ett växande antal i öst köper den nya,
upp-och-nervända historia om andra världskriget är att
segrarna idag mest liknar förlorare. Livet i det besegrade
Tyskland idag ter sig oändligt mycket mer välordnat och
tryggt än i det "segrande" forna Sovjetunionen.
Genomsnittstysken tjänar 3-4 gånger mer än vitryssen.

Vad få vet är att Tyskland, trots de allierades omfattande
och grymma bombningar, var ett rikare land vid krigsslutet
än när kriget började. Den tyska stålindustrin förlorade
inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk stoppades
helt. Industrins anläggningsvärde i det västtyska området
var efter kriget betydligt större än det hade varit 1935.

Västsidan har dessutom under hela det kalla kriget
och därefter envist talat om för sovjetfolken att deras
seger var obetydlig. De f d sovjetiska slavarbetarna i
Tyskland fick vänta i mer än 50 år på skadestånd. När det
kom levde bara några få tusen av de 14 miljoner slavar som
byggde upp Tysklands industri.

Svetlana Aleksievitj är naturligtvis i sin fulla rätt att
påvisa defekter i den tidigare historieskrivningen i öst.
Men hon verkar förvånansvärt obekymrad om balansen.

Är det verkligen Aleksievitjs svartmålning av
Sovjetunionens stora fosterländska krig vi vill skicka
vidare till det uppväxande släktet? Eller finner vi mer
sanning i de berättelser om sovjetsoldaternas
själuppoffrande idealism som Svetlana Aleksievitj ägnade
sina första böcker åt?

Stefan Lindgren

20 maj 2010

Svetlana Aleksievitj om "tragedin" Vlasov

Följande inlägg hade jag infört i Göteborgsposten 17 maj som
svar till Svetlana Aleksievitj.
20 maj har hon i sin tur inne ett svar som dock bara finns
att läsa i papperstidningen.
I Göteborgs-Posten 9 maj - den sovjetiska segerdagen -
skriver den vitryska författarinnan Svetlana Aleksievitj om
det officiella ryska segerfirandets svarta fläckar:
"Vi tiger om tragedin med Vlasovs armé, som fortfarande ligger och ruttnar
i de ryska kärren och ännu inte har blivit begravd. Det är
hämnden för att den vågade vända sina vapen mot Stalins
diktatur. Vi tiger om att Stalin hjälpte Hitler att komma
till makten, sedan han förbjudit de tyska kommunisterna att
gå i koalition med socialdemokraterna - eftersom fascisterna
var våra vänner och socialdemokraterna våra fiender innan
kriget. Och vi tiger om den judiska tragedin."

Eftersom jag själv översatt delar av Svetlana Aleksievitjs två
böcker om andra världskriget ("Förförda av döden", finns på
www.bokborsen.se) och blev starkt berörd av hennes
skildringar av kvinnornas och barnens roll i
partisanrörelsens starkaste fäste, Vitryssland, är det med
en viss känsla av besvikelse jag läser hennes krönika på
segerdagen.

Jag konstaterar att tendensen att revidera synen på andra
världskriget, som gjort djupa insteg i det "nya" Ryssland,
nått Svetlana Alkesievitj. Idag är det förmodligen lättare
för en ung ryss att hitta böcker som framställer general
Vlasov som ett offer för Stalins blodtörstighet än som en
överlöpare till Hitler och en förrädare. Bl a har Moskvas f
d borgmästare Gavriil Popov skrivit en inkännande bok om
Vlasovs "tragiska" öde. Vlasovs anhängare arbetar
målmedvetet för en rehabilitering.

Aleksievitjs beskrivning av att Vlasov "vågade vända vapnen
mot Stalin" är djupt felaktig. Han omringades och
tillfångatogs av tyskarna, men sökte rädda sig genom att
göra sig nyttig för Hitlerregimen.
Vlasov valde att gå med Hitler i kampen mot sovjetfolken.
Soldaterna i den ryska "befrielsearmé" på 23 000 man han
satte upp i Tyskland var till stor del lägerfångar som
famlade efter sista chansen att förlänga sina liv en smula.

Den enda strid Vlasovarmén deltog i var i striden vid Oder i
november 1944, sedan flydde den söderut. I krigsslutet gav
sig Vlasov till amerikanarna som 12 maj 1945 lämnade ut
honom till sovjettrupper i Österrike. 1 augusti 1946 hängdes
Vlasov och 12 av hans män i Moskva.

Myten om att Vlasov "egentligen" var lika mycket antinazist
som antistalinist byggs som regel på de försiktiga
deklarationer han och hans armé avgav under det sista
krigsåret, bl a det s k Pragmanifestet i november 1944 som
tillrättalagts för att underlätta en övergång till de
västallierade..

Men det kan inte råda någon tvekan om att Vlasov ställt
sig till Hitlertysklands förfogande och därmed gjorde sig
till verktyg för dess program, inklusive judeutrotningen. I
tidskriften "Parizjnij vestnik" nr 51 refereras ett tal
general Vlasov tal höll i Riga där han slog fast att "I det
nya Ryssland finns ingen plats för judar" och han lovade att
efter "befrielsen" skulle Ryssland "rensas från judar".

Som Aleksievitj skriver fanns det minst fem miljoner
judar i Sovjetunionen vid krigsutbrottet.

Jag kan inte se annat än att alla försök att rehabilitera
Vlasov står i direkt motsats till vad Svetlana Aleksievitj
skriver om att bredda och fördjupa historieskrivningen om
motståndsrörelsen mot Hitlertysklands folkutrotning i öst.

Men jag håller helt och hållet med Svetlana Aleksievitj
om att bilden av andra världskriget inte får bestämmas av
några politikers diktat. Endast en vaksam och kunnig
allmänhet kan förhindra rehabilitering av nazistiska
krigsförbrytare och ett utsuddande av andra världskriget
hjältar.

Stefan Lindgren

Bilden: general Vlasov i talarstolen. Svetlana Aleksievitj
vill nu att vi ska tro att han var ute i de bästa syften,
att befria ryssarna från den onde Stalin.
Bilden är hämtad ur en rysk dokumentärfilm:
http://rutube.ru/tracks/1334814.html

8 maj 2010

Knäpptyst om sjukförsäkringarna

Har den röd-gröna opposition sålt ut löntagarnas intressen i
sjukförsäkringsfrågan genom att komma överens med regeringen
om att avföra den från valrörelsen och tillsätta en utredning
(se kommittédirektiv 2010:48)?
Den frågan måste man ställa sig eftersom det blivit
knäpptyst om sjukförsäkringarna.

När sjukfrånvaron 1997-2002 ökade snabbt fick vi veta från
mångtaliga ledarsidor att svenskarna var lata och fuskade
alltmera.

Idag kan de förklaringarna helt avskrivas som borgerlig
propaganda.

Ta dig tid att titta på debatten mellan bl a Björn Johnson,
Jan Ryd och Hanne Kjöller på
http://bambuser.com/channel/mah_skiften/broadcast/556162

Björn Johnsons ståndpunkter kan läsas i en färsk bok och t.ex på
http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut

Bland annat visar han att 80 procent av ökningen berodde på
långa sjukskrivningar och bara en liten del på utbrändhet
(3 %) och stress (12-14%).

Kostnaderna för sjukförsäkringen i procent av BNP var lägre
under "sjukförsäkringstoppen" än den var i början av
90-taklet. Sjukförsäkringen har i stort sett alltid gått med
plus. Inget hot mot statens ekonomi alltså.

Mest upplysande i debatten är inläggen från utredaren Jan
Rydh. Han visar entydigt att ökningen 1997-2002 framför allt
berodde på ökade långa sjukskrivningar bland kvinnor 50+ i
kommun och landsting. Stabila kvinnor som plötsligt ansåg
sig sjuka. Fram till 90-talet hade män och kvinnor varit lika
mycket sjukskrivna, men sen drar kvinnorna ifrån. Kvinnor
har idag dubbelt så stor sjukfrånvaro som män.

Genom en jämförelse med den privata sektorn härledde så Ryd
att det måste vara förändringar på arbetsplatserna som
utlöst den ökade sjukskrivningen. Det är således där
åtgärderna - och forskningen - borde sättas in.

Det budskapet går stick i stäv med Hanne Kjöllers som kort
kan sammanfattas: tagelskjorta på.

I debatten framhöll hon Micke Andersson, armlös och benlös,
som har två heltidsjobb som ett föredöme.

Ett praktexempel på hur gammal moralism kommer till heders
igen. Alla som har åtminstone en arm eller ett ben kvar och
är sjukskrivna ska skämmas.

Stefan Lindgren

7 maj 2010

Om två tänder på Nordsjöns botten

Det var en kylig natt den 17 januari 1961 i Katanga, den rika
kopparprovinsen i f d Belgiska Kongo. En öppen plats på den mörka
savannen lystes upp av sökarljusen från polisbilar. En fånge leddes i
armen ut i gläntan av en belgisk polisofficer. Fången var Patrice
Lumumba, en folkvald premiärminister i Republiken Kongo som just hade
störtats i en militärkupp.

Lumumba var trött, hade torterats i timmar,
ja dagar. En exekutionspatrull beväpnad med belgiska FAL- och
Vignerongevär stod redo, medan 20 poldater, polismän, belgiska
officerare och Katangaministrar tysta bevittnade när en belgisk kapten,
Julien Gat, gav order att skjuta och Lumumba och två av hans f d
ministrar sjönk till marken.

Sociologen Ludo De Witte fick i slutet av 90-talet möjlighet att studera
telegramtrafiken mellan FN och den belgiska regeringen. I två böcker
("Crisis in the Congo", 1996, och "L'Assassinat de Lumumba", editions
Karthala, Paris, 1999) kunde han konstatera att den krist-demokratiska
regeringen Eyskens (1960-61) åtminstone uppmuntrat mordet på Lumumba och
att FN-trupperna i Kongo var "medskyldiga genom försummelse".

I ett dokument som den belgiske ministern för Afrika, Harold Aspremont
Lynden skrev i oktober 1960 hette det uttryckligen: "Huvudmålet som
måste uppnås i Kongos, Katangas och Belgiens intresse är helt klart den
slutliga elimineringen av Lumumba".

De 8 000 telegrammen mellan FN och Belgien visar att utbrytarstaten
Katanga i Kongos mest kopparrika delar ingalunda var ett spontant påfund,
utan uppfanns av Belgien. Det var i Bryssel som utelämnandet av den
fängslade Lumumba från ett kongolesiskt arméfängelse till det laglösa
Katanga arrangerades. Överflyttningen skedde med en belgisk DC 4. När
fången kom fram till Elisabethville (Lubumbashi) stod det sex svenska
FN-soldater på flygplatsen med order att inte ingripa för att rädda
Lumumba.

Lugubra detaljer om tortyr och syrabad gör De Wittes böcker till
skakande läsning. Det visar sig nämligen att en belgisk polischef, Gerad
Soete, senare grävde upp Lumumba kropp och förintade den i ett syrabad
för att undanröja bevis. Soete medgav i belgisk TV i fjol att han
behållit två av Lumumbas tänder, men senare kastat dem i Nordsjön.

Belgiens syfte med hela operationen som gick under täcknamnet
"Barracuda" var uppenbart. Kongo är så rikt på mineraler att en geolog
beskrivit landet som en "geologisk skandal": kobolt, kadmium, guld,
silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järn, kol
och 90 procent av världens små industridiamanter.

Följden av mordet på Lumumba var att Mobutus kleptokrati höll
landet vidöppet för belgiska, franska och amerikanska företag i 30 år.
Landet tjänade också som ett bålverk mot självständighetsrörelser i
övriga Afrika.

Vilken skuld bar Dag Hammarskjöld? Antagligen en rätt stor,
även om hans familjs eventuella aktieposter i koppargruvorna
var en försumbar faktor. I vart fall finns ingen anledning att förhärliga
honom. Inte ens om han hade varit socialdemokrat, vilket han aldrig
var.

Stefan Lindgren

Mona Sahlins blockering

Anders Davidson skriver i "Efter arbetet" angående Skånesossarnas beslut
att kräva trupperna hem från Afghanistan:
"Skånes socialdemokrater återupprättar den internationalism som Olof
Palme och tidigare Dag Hammarskjöld stod för. Det är alliansfriheten
och FN-linjen, inte någon vag Vänsterpartilinje."
Jag tar mig för pannan.

Men det är kanske en åldersfråga. Vi som
upplevde Kongokrisen skulle aldrig uttryckt oss så om Hunger... förlåt
det var pappan, Hammarskjöld.

www.socialisten.se hittar jag följande sammanfattning:

"För de som tror att det vore bättre om en 'mer neutral' allians, FN,
basade för trupperna i Afghanistan måste man dra upp den jobbiga
episoden vid Kongos självständighet 1961. Då forna kolonialmakten
Belgien av rädsla för att förlora sitt inflytande ockuperade mineralrika
Katangaprovinsen gjorde premiärminister Lumumba det ödesdigra misstaget
att be FN om hjälp. USA såg tillfället att intervenera och röstade i
säkerhetsrådet för att skicka FN-soldater. Den svenske FN-ordföranden
Dag Hammarskjöld spelade en nyckelroll i den imperialistiska
interventionen. Han tillhörde en av de familjer som hade intressen i
Afrika, t ex LAMCO-gruvan i Liberia. När blivande diktatorn Mobutu tog
makten i en militärkupp förbjöd Hammarskjöld FN-soldater från Ghana att
skydda Lumumba. Efter att Lumumba hade infångats stod svenska
FN-soldater och tittade på vid Katangas flygplats när han blev
misshandlad. Kort efteråt torterades och mördades Lumumba1. Denna
historia är värd att tänka på när det uppdagas att en svensk
överbefälhavare tigit ner franska soldaters tortyr av kongoleser under
insatsen i Kongo 2003."

Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld gick imperialisternas
ärenden.

Det gjorde väl i viss mån Olof Palme också men han hade kurage nog att
orientera sig mot en självständig linje under Vietnamkriget.

Det är för övrigt helt ojämförbara storheter. Hammarskjöld hade inte ens
socialdemokratiskt bekvämlighetsflagg utan var öppet konservativ.
Sen tycker jag inte kritiken mot vänsterpartiet är rättvis - i synnerhet
inte i en artikel som förhärligar Hammarskjöld.

Vänsterpartiet har gång på gång klargjort att de svenska trupperna ska
hem - det är inte att ta miste på. Partiet förtjänar beröm och inte
misstänkliggöranden för att ha hållit emot det enorma trycket i
Afghanistanfrågan.

Mycket är det Lars Ohlys personliga förtjänst. Han kan vara suddig i
många frågor, men att trupperna ska ut verkar han solklart övertygad
om.

En helt annan fråga är vad som händer i en koalitionsregering med
socialdemokraterna. Utredning - ja det är ju så man vanligen byter fot i
Sverige.

Jag är också klar över att en röst på v riskerar att bli en röst på s,
men det är ju så parlamentarismen ser ut. I Storbritannien just nu är
det valets förlorare som i ensamt majestät avgör vem som är valets vinnare.
Det kallas parlamentarisk demokrati.

Men jag håller men om att det är ynkligt att inte de svenska
socialdemokraterna kan säga mer i denna fråga, när sossar i Tyskland,
Danmark, Holland, Belgien, Irland osv tagit hård strid för att ta hem
trupperna.

Om de åtminstone kunde säga lika mycket som Obama, dvs. att
tillbakadragandet ska börja senast juli 2011.

Men det till och med förnekar Mona Sahlin i en Flamman-intervju att
Obama har sagt.

Som Pierre Schori har påpekat använder man Bush-argument som Obama för
länge sedan övergivit.

Stefan Lindgren

5 maj 2010

Heder åt Carl Bildt

Den före detta FNL-aren och Pol Pot-aktivisten Annika
Ström-Melin har fullt sjå att bevisa för borgerskapet att
hon blivit en duglig soldat i det globala korståget för
democracy och women rights (utom i Saudiarabien).

Nu kräver hon "tuffa sanktioner" mot Iran som vägrar gå på
tå för USA och yrkar på sin rätt enligt ickespridningsfördraget
att "utan diskriminering" utveckla "forskning, produktion
och användning av kärnenergi för fredliga syften".
Det står inget i NPT om att uranet först ska skickas till
Ryssland, sedan till Frankrike, vilket antagligen berövar
Iran mycket av den ekonomiska nyttan. Nej, det är ett
"generöst" erbjudande av kärnvapenklubben, enligt
Ström-Melin.

Inte med ett ord berör hon det faktum att president Obama
6 april uttalade ett hot om en kärnvapenattack mot Iran och
Nordkorea [http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid
= 18620].

Hon ser inte heller mönstret som går igen från Irakkriget,
hur USA först hojtar om massförstörelsevapen, inleder en
sanktionsprocess och i ett lägligt tillfälle utlöser krig
som kan säljas in som en logisk fortsättning av
sanktionerna.

Detsamma gäller Afghanistan. Invasionen av Afghanistan 2001
föregicks av en lång rad FN-sanktioner som i praktiken
stoppade allt bistånd till landet och normala transporter.

Det är sant att det finns sidor av Irans politik man kan
ogilla. Personligen ogillar jag främst hur Iran skamlöst medverkat
till USA:s ockupation av Irak, trots att det undergräver
landets eget försvar den dag USA går till angrepp. (Lika skamlöst
som en gång Saddam med USA:s goda minne gick till angrepp mot Iran.)

Det är ett land som styrs av en blandning av demokratiska
och teokratiska regler. Jämfört med fundamentalistiska
islamistiska Saudiarabien är Iran mycket mer demokratiskt och
mindre förtryckande för kvinnor, även om det inte uppfyller
alla de västerländska kriterierna. I båda fallen finns
avskyvärda och medeltida former av kvinnoförtryck. Vad som
är normal sexhandel i Hamburg och Amsterdam är siqeh
(tillfälliga äktenskap) i Teheran.

Men vi kan inte förklara krig mot ett land för att vi inte
tycker om dess inrikespolitik. Det är inte vad FN-stadgan
[http://www.un.org/en/documents/charter/] eller
Nürnberg-stadgan,
[http://home.earthlink.net/~platter/nuremberg/charter.html] säger.

Det hedrar Carl Bildt att han satt kvar och lyssnade på
Ahmadinejads tal. Vid det här laget vet alla vart de löjliga
USA- och Nato-protesterna syftar.

Till krig. Mera krig.

Stefan Lindgren

Euron är felet

Hårda tider stundar i Grekland. Och varför? För att landet
under den euforiska Greenspanepoken belånat sitt hus upp
över skorstenen.
Nu ska de tyska bankerna ha tillbaka sina pengar. Och vad
händer? EU stiger in och beviljar tillsammans med IMF 110
miljarder euro i nya krediter.

Det är inte en räddningsaktion för Grekland utan för de
tyska bankerna. Genom att IMF och EU ställer upp som
garanter inte bara får de tillbaka sina pengar, de kan låna
ut nya pengar till Grekland till rekordränta (5-6 procent).
Naturligtvis garanterade mot en ny default.

Inga åtstramningar i världen kan hjälpa Grekland.
Åtstramningarna kommer bara att förvärra nedåtskruven. I och
med att landet är bundet till Euron kan landet inte göra det
som vore det normala i en sådan här situation: devalvera,
och ge alla Greklandturister en välkommen rabatt så att
hotell och färjor på nytt blir fullbelagda.

Den "interna devalvering" som landet hänvisas till är en
form av långsam balsamering administrerad av
de finansiella översteprästerna i Bryssel och Washington.

Det är europropjektet det är fel på, inte på Grekland.
Grekland har under sin historia från 1823 haft default, dvs
inte kunnat betala sina skulder, under mer än 100 år. Vem
tror att de strukturella förhållanden som ligger bakom
de sydeuropeiska valutaproblemen är en tillfällighet?

Finland som begått dumheten att ansluta sig till euron får
nu dyrt betala. Finland ska lägga upp lika mycket pengar
som landets barnbidrag uppgår till!

De kommer knappast tillbaka om 3 år som det är sagt utan lär
någonstans de närmaste tjugo åren avskrivas.
Hur någon svensk ekonom eller politiker efter detta kan
hävda att Sverige bör ansluta sig till euron är ofattbart.

Jag minns min barndoms återkommande samtal i tobaksaffären.
- Har ni greve Hamilton på burk?
- Jodå.
- Ja, men släpp ut honom då för Guds skull.

När jag hör Carl Hamilton (fp) säga att nu, nu äntligen
måste vi komma med i eurosamarbetet grips jag av
skuldkänslor.

Stefan Lindgren