gerundium

16 april 2010

Zetterström och folkmorden

Margareta Zetterström startar i senaste Folket i
Bild/Kulturfront en debatt om folkmord och vänder sig mot
"folkmordsförnekare" när det gäller 1. judar under andra
världskriget och 2. armenier i samband med första
världskriget.

Tyvärr ställer hon frågan på det där moraliserande sättet
som innebär att den som i något fall är kritisk till
användningen av kategorin folkmord likställs med försvarare
av massmord och exempelösa grymheter.

Jag menar att det finns skäl att vara ytterst återhållsam
med kategorin folkmord.
"Folkmord" är ett brott som konstruerades 1948, efter andra
världskriget när FN antog sin konvention.

Det är lätt att övertyga sig om att över 90 procent av alla
grymheter begångna i historien inte faller i denna kategori.

Man kan fråga sig om inte särbehandlingen av kategorin
folkmord riskerar att förvränga folks historieuppfattning.

Armeniernas öde kan exempelvis bara förstås mot bakgrund av
och som en del av första världskriget där någonstans mellan
10 och 65 miljoner människor dog.
Och om 72 miljoner dog i andra världskriget finns det väl
skäl att fråga sig varför utrotningen av 3-6 miljoner judar
absolutiseras som den viktigaste ingrediensen i detta
skeende.

Man kan också konstatera att mediauppmärksamheten kring
folkmord alltid har varit synnerligen selektiv. Det är de värsta
kolonialisterna, krigsanstiftarna och folkutrotarna som hojtar mest
om folkmord.

Tolkningsföreträdet  förbehålls vanligtvis dimmornas Albion.

Ta listan över fullbordade, möjliga och eventuella folkmord i Leo
Kupers Genocide (Penguin 1981):

Afrikas på Zanzibararaber
Arabiska sudanesers på andra sudaneser
Australiens på tasmanierna
Belgien i Kongo
Belgiens i Burundi
brasilianska mot indianer
Brittiska massakrer i Bombay
Brittiska massakrer i Calcutta
Det vita Amerikas på indianer
El Halia, massaker
folkmord på Ibo i Nigeria
Frankrikes i Algeriet
Frankrikes på Madagaskar
hutuers på tutsier i Burundi
i Ekvatorialguniea
Indiens på bangladeshare
Indiens på jat
Indonesiens på kineser på Sumatra
Kenya på indier
Kroatiens på judar
Kroatiens på serber
Kurdernas på assyrierna
Libanons på maroniter
Paraguays på achéindianer
pogromer i Galicien
Sovjets på balkarer
Sovjets på tjetjener
Sovjets på volgatyskar
Storbritannien i Nigeria
Turkiets på cirkassier
Turkiets på judar
Turkiets på kurder
tutsiernas folkmord på hutuer i Rwanda och Burundi
Tysklands på judar, romer, slaver, herero m fl
Ugandas på acholi
USA i Kambodja
USA i Vietnam
vita afrikaners på bushmän
Östpakistans på biharier

Vad är det som säger att vi ska plocka ut exempelvis
Turkiets folkmord på armenier som det folkmord som är så
viktigt att det ska erkännas av Sveriges riksdag - och det
just i ett läge där gränsen mellan Armenien och Turkiet var
på väg att öppnas (vilket nu lär dröja)?

Ser inte Margareta Zetterström godtyckligheten i detta?

Och är det verkligen rimligt att en konvention från 1948,
som dessutom är så omstridd, tillämpas retroaktivt på
massmord som inträffat under första världskriget när ingen
hade hört talats om begreppet "folkmord". Även om det nu
inte handlar om juridik främst, så innebär användningen av
begreppet "folkmord" på äldre tider en sorts moraliska glasögon som
hindrar oss att bedöma och förstå varje tid från dess egna
förutsättningar.

Margareta Zetterströms hänvisningar till vad Hitlers
medarbetare sagt och gjort redan vid den tiden blir ju en
närmast anekdotisk och mytisk historieskrivning som snarast
fördunklar.

Det är väl känt att Tyskland och Turkiet var allierade i
världskriget och att det ur Turkiets synpunkt var
fullkomligt logiskt, en reaktion mot det bloddrypande
brittiska imperiets kvävande maktställning.
Varför ignorera de större sammanhangen?

Vill man övertyga sig om hur "folkmord" har blivit en sorts
orgonlåda för allsköns mytologer kan man gå till
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_wars_and_disasters_by_death_toll

Där upptas massmord i Kambodja fast beläggen för att dessa
skulle ha följt någon som helst etniska preferenser är
närmast obefintliga.

Man upptar svälten i Ukraina 1932-33 som folkmord fast motsvarande
svältdöda ryssar "bara" bokförs som massmord.

Man upptar  Saddams grymheter  men självfallet inte ett ord om
en miljon människoliv som gått till spillo under USA:s ockupation.

Man upptar döda i Vendée-upproret i Frankrike 1793-1796,
självklart utan att nämna att Vendée blev platsen för en ömsesidig
rojalistisk-republikansk terror. Och självfallet utan att nämna
förhållandena före revolutionen - det tysta strukturella våld som
skördar miljontals varje år.

Som Twain skrev:

"En enda stadskyrkogård skulle rymma de kistor som fylldes
av den korta terrorn, som vi alla så ihärdigt har fått lära oss
att darra för och sörja; men hela Frankrike skulle knappt
rymma de kistor som fylldes av den äldre och verkliga
terrorn."

Ett begrepp som gör att man kan klumpa ihop Hitlers
gaskamrar med franska revolutionen och alla andra
revolutioner med för den delen - och utmåla Atatürks Turkiet
som någon sorts protonazistisk stat, ett sådant begrepp har
fått begränsad användbarhet. Det är i praktiken förstört av
ett omfattande missbruk.

Och då har jag ändå inte tagit med i vågskålen den
farsartade juridiska behandlingen av begreppet.

Det räcker med att hänvisa till prof Erlinders artikel på Global
Research, September 3, 2009 där han på grundval av Carla del
Pontes avslöjanden visar hur folkmordstribunalerna i Rwanda
användes för att dölja krigsförbrytelser från den
invaderande USA- och brittisk finansierade tutsiarmén.

"Folkmord" som cover-up alltså. Det vore värt ett uppslag i FiB/K.

Stefan Lindgren

11 kommentarer :

  1. Mycket bra svar, Stefan! Vi måste ge detta stor spridning för att motverka "folkmordifieringen" av den offentliga debatten.

    SvaraRadera
  2. Kors vad du tar i, Stefan! Du giller uppenbarligen inte Robert Fisk. Men det gör jag, bl.a. för att det alltid finns en sådan personlig närvaro och ett sådant starkt engagemang i hans texter. Jag har också haft stort utbyte av hans bok ”Det stora för kriget för mänskligheten. Kampen om Mellanöstern” som utkom på svenska för några år sedan. Det är en bok som jag ofta tar fram ur hyllan och läser i på nytt.
    Eftersom alla läsare av FiB/K kanske inte sett Fisks artiklar i The Independent under vintern kände jag ett behov av att dela med mig av deras innehåll. Min krönika i FiB/K är alltså ett referat av vad denne brittiske journalist skrivit i The Independent.
    Jag har inte haft för avsikt att starta någon allmän, teoretisk, debatt om själva begreppet folkmord. Jag delar många av de synpunkter du för fram. Jag är kritisk till Forum för levande historia och anser inte att historieskrivning och historiedebatt är någonting som skall handhas av statliga myndigheter. Jag finner det absurt att nationella parlament, som Sveriges riksdag, skall sitta och rösta om huruvida olika folkmord har ägt rum eller inte.
    Självklart har det genom tiderna begåtts en förfärlig massa grymheter som jag inte nämnde i min krönika av det enkla skälet att Fisk (vars artiklar jag refererade) inte heller nämnde dem. Man kan inte alltid få med hela världshistorien i en enskild artikel. Jag vet inte om det ens skulle vara önskvärt att försöka. Jag fruktar att sådana ”katalogarior” skulle bli väldigt tröttsamma att läsa. Men bara för att man skriver om en enskild företeelse behöver det inte innebära att man anser alla andra företeelser oviktiga eller ointressanta.
    Varför denna absurda slutsats?

    SvaraRadera
  3. Mycket bra inlägg! Folkmordsetiketten är inget som öppnar för någon diskussion om historien. Tvärtom dödar den alla invändningar och ifrågasättanden innan de ens formulerats. Och lägg märke till den kvasireligiösa jargongen; en indelning i "förnekare" och..ja vad? Troende?

    Mats D

    SvaraRadera
  4. Bästa Margareta. Vad får dig att tro att jag inte gillar Fisk? Jag har inte med ett ord nämnt Fisk, som jag inte har läst. Jag utgår från att du som är en bildad kvinna inte rabblar upp vad någon annan skrivit utan har gjort dina egna bedömningar. Det var dem jag jag ville diskutera.
    Jag menar att ska man diskutera "folkmord" kan man lämpligen börja framför egen dörr, de massmord på ryssar som skedde i Karelen under kriget. Ingen i Sverige mer än möjligen Henrik Arnstad har intresserat sig för detta.

    SvaraRadera
  5. Jag råkade i hastigheten skriva "giller" i stället för "gillar" i andra meningen av min kommentar. Ber om ursäkt för det och hoppas på rättelse!
    Jag har aldrig påstått mig vara särskilt bildad. Ingen människa hinner läsa allt här i världen, och i det här fallet ville jag helt enkelt bara fästa uppmärksamheten på några Fisk-artiklar som jag personligen bedömt som intressanta och tänkvärda. Vill du kalla det för att rabbla upp vad någon annan skrivit så står det dig fritt! Jag kallar det för att förmedla lästips! Du tipsar om Henrik Arnstad, jag tipsar om Robert Fisk.

    SvaraRadera
  6. Margareta! Du missförstår mig igen. Jag har inte anklagat dig för att ha rabblat upp Fisk. Tvärtom, jag har utgått från att du framfört uppfattningar som du delar. Arnstad har jag tyvärr heller inte läst, men jag vet att han tagit upp de finska morden. På min hylla ligger dessutom olästa tre tjocka böcker från den statliga finländska utredningen om morden, se http://kronos.narc.fi.
    Ja, jag tipsar om dem, men det innebär inte automatiskt att jag delar deras uppfattningar.

    SvaraRadera
  7. Återigen mycket bra inlägg Stefan, det tackar jag dig för ! De senaste sex månaderna har jag träffat väldigt många politiker som inte äns kan peka ut Armenien och Turkiet på kartan men har röstat JA att folkmordet har skett, dessa människors kompetens kan jag intyga att det verkligen inte skulle räcka för att de skulle rösta om någonting sådant dock har de gjort det och av en konstigt anledning är de stolta över det också, trots att de visste att de hade för lite kompetens om ämnet för att rösta, man kan ju fråga sig vart Sverige är på väg ? Är det så man tar beslut i Sverige, jag börjar faktiskt bli orolig på riktigt !!

    SvaraRadera
  8. Stefan! Att jag missförstår dig beror på att jag fortfarande inte förstått vad det är du retat dig på i min FiB-krönika. Är det omnämnandet av Anne Franks dagbok, al-Naqba eller det turkiska barnhemmet utanför Beirut?
    Du tycks utgå från att det finns en kaka av begränsad storlek, låt oss kalla den historiska kunskapskakan eller allmänna uppmärksamhetskakan, och att om man skriver och talar om en specifik företeelse så minskar i motsvarande grad utrymmet att skriva och tala om andra företeelser.
    Men så är det ju inte. Om du anser att det skrivs och talas för lite om vissa delar av första och andra världskrigets hemskheter, säg då det! Och jag kommer säkert att instämma. Men säg inte att det skrivs och talas för mycket om den tyska nazismens massmord på judar, romer och andra grupper. Kakan har inga begränsningar. Man behöver inte ta bort vissa bitar för att få plats med andra. Det rör sig helt enkelt inte om någon kaka…

    SvaraRadera
  9. Bästa Margareta!
    Varför skulle jag ha "retat mig" på något jag inte alls nämner? Var i hela fridens dar kom Anne Franks dagbok ifrån? Varför skulle jag tycka att det talas "för mycket om den tyska nazismens massmord på judar". Nog måste man väl kunna ifrågasätta absolutiseringen av mordet på 3-6 miljoner judar om det samtidigt dog 27 miljoner sovjetmedborgare, som systematiskt relativiseras. Det viktiga är väl inte mängden som skrivs, utan arten. Medan de judiska förlusterna absolutiseras och används för att slå ner andra folk, relativiseras de sovjetiska förlusterna och framställs allt oftare idag som resultat av sovjetregimens egen människofientlighet som av en medveten folkutrotningsplan från Hitlers sida. Det har nu gått så långt att i ett historieverk av Zubov, som höjts till skyarna i västpressen, kallas inte längre det "stora fosterländska kriget" vid det namnet. Uppenbarligen vill man beröva sovjetfolket äran av att ha krossat Hitler. Som Yehuda Bauer nyligen påpekade i Sveriges Radio är litteraturen om HOLOCAUST redan mycket större än om andra världskriget. Holocaust håller på att BLI andra världskriget. Utan att ge mig in på kakdiskussionen: Kvantitet blir kvalitet. Mängd blir art. Så är det. Och det gäller även i Uppsala.

    Stefan Lindgren

    SvaraRadera
  10. Bäste Stefan! Var i hela fridens dar kom Anne Franks dagbok ifrån, undrar du. Från min FiB-krönika, är svaret, alltså den text som var utgångspunkt för ditt blogginlägg ”Zetterström och folkmorden”. Eller, rättare sagt, från Robert Fisks artikel i The Independent där han berättade om en lärobok i engelska som blivit utrensad från en skola i Libanon på grund av att den innehöll utdrag ur just Anne Franks dagbok.
    Självklart må det talas och skrivas om Sovjetunionens insats i nedkämpandet av Hitler. Vem har bestridit det? Inte jag i alla fall.
    Men det verkar som att vi talar olika språk, du och jag. Du förstår inte vad jag försöker säga, och jag förstår inte vad dina påpekanden har med min krönika i FiB att göra. Så det kanske är bäst att vi sätter punkt för denna gång i detta ämne.
    Däremot förstår jag mycket väl ditt inlägg om Newsmills uselhet och instämmer till fullo.

    SvaraRadera
  11. Ta inte illa upp, Margareta. Men jag tyckte att de "folkmords"-beskrivningar som du refererade i din artikel var exemplariskt propagandistiska och ovetenskapliga.

    Och jag är säker på att om något "folkmord" på ryssar under andra världskriget MÅ DET INTE TALAS. För det räknas inte som "folkmord". Vet du någon som gör det?

    Ändå var det ju så många gånger fler som utrotades i den processen än i gaskamrarna i Polen.

    Jag tycker inte alls att vi ska sätta punkt för diskussionen. Tvärtom bör den fortsätta i Folket i Bild och andra fora.

    Jag insisterar. "Folkmords"-begreppet, som en gång slagit igenom i ett antifascistiskt sammanhang, har idag kommit att bli ett verktyg för helt andra syften och används för att fördunkla det uppväxande släktets historiemedvetande.

    Historien kan inte förstås i folkmordstermer. Om man inte ens lyckats fastställa gärningsmän och tidpunkt för mordet för de tre polacker vars kroppar undersöktes medicinskt 1943, hur kan man då göra tvärsäkra uttalandet om folkmord på 20 000 polacker som Forum för Levande Historia med osviklig vetenskaplig hybris gör?

    Med ex-prästen Eskil Franck som böneförrättare håller hela historien på att genomgå ett förandligande där tro ersätter fakta, känslor konkreta undersökningar.

    Stefan Lindgren

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.