Rysslands fascister

Aleksandr Prochanov, Rysslands mest inflytelserike
författare just nu, utpekad som "fascist" i SvD.
I Ukraina finns dock nästan inga fascister.

Visst finns det fascister i Ryssland. Skrämmande många. Det är människor som drivits högerut av en sanslös antikommunistpropaganda och svartmålning av Sovjetunionen. En del av dem har hamnat i obskyra grupper som tycker om att hata - och knivskära - gästarbetare. Enligt principen att efterlikna väst i allt.

Men man ska komma ihåg att de här grupperna i Ryssland sannolikt är mer marginella än i många europeiska länder. I Ryssland marscherar inte SS-dyrkare på öppen gata lika lätt som i t ex Baltikum, där till och med ministrar ansluter sig.

Nu tilldrar sig plötsligt den ryska fascismen stor uppmärksamhet i medierna. Man tror sig ha funnit kopplingar till Putin.....


Ena dagen påstås Aleksandr Dugin, geopolitisk filosof, som lär ha vurmat för nazismen i ungdomen, vara Putins "rådgivare". I andra stunden - professor Magnus Ljunggren i SvD, Under Strecket, idag - påstås imperiedyrkaren Aleksandr Prochanov ha fått "fri tillgång till TV-sofforna" av Vladimir Putin.

Om jag begränsar mig till Prochanov, som jag har läst och träffat, så har han absolut ingenting med fascism eller nyfascism att göra. Hans position kan närmast beskrivas som en "derzjavnik" - en imperiebesjungare, ungefär som Kipling, men utan dennes rasistiska och krigshetsande inslag.

Prochanov anser att det ryska imperiet - både före, under och efter sovjetmakten - varit bärare av mänskliga värden som skiljer sig positivt från det merkantila och kolonialistiska Europa liksom från dollarimperialismen. Därmed inte sagt att han tänker sig att det ryska imperiet måste krossa alla andra i ett anfallskrig, som Ljunggren påstår - rakt ut ur det blå.

Prochanov har i synnerhet de senatse åren, efter att ha varit ute i kylan under Jeltsin, blivit omåttligt populär. När han t ex framträder i Vladimir Solovjovs "Mot barriären" (RTR) och publiken löpande röstar får han sällan mindre än 80 procent av rösterna. De olika radiokanalerna slåss om honom. Liberala Echo Moskvy hade honom länge som kommentator, men nu har han gått till Russkaja Sluzjba Novostej.

Att säga att Prochanov är Putins man är lika felaktigt som att säga att Gorbatjov är det, även om alla tre har samma ståndpunkt vad gäller Krim och Ukraina. För bara ett tiotal år sedan skrev Prochanov en roman, där det beskrevs hur FSB planterade ut bomber och sprängde bostadshus för att stärka Putins "diktatur".

Men man får inte glömma att Prochanov inte är politiker, utan författare. Han ser sin roll i att utforska det outsagda i rysk politik, de långa linjerna, särdragen med djupa historiska rötter.

Hans hyllning av "imperiet" har många rationella inslag. Idag får man ju konstatera att efter inbördeskrigen i Tadzjikistan (50 000 döda), Tjetjenien (minst 15 000 döda), Nagorno-Karabach (åtminstone tusentals) och nu den uppflammande fascistiska härden i Ukraina (fascistpartiet Svoboda har 10 procent av väljarna, inte 2, Ljunggren) måste bilden av Sovjet som "ondskans imperium" ha fått sig en knäck. Allt fler människor inser och delar öppet uppfattningen att det ryska imperiets förmåga att hålla samman över 100 olika folkslag i en statsbildning varit en historisk erövring.

Kommunisternas kritik mot det tsartida imperiet som "folkens fängelse" hade sitt berättigande, men den ledde också till nya misstag. I Ukraina ville man på 20-talet skapa en ren ukrainsk nationalstat av vad som i praktiken var en siamesisk - rysk-ukrainsk - tvilling.

Kort sagt, Aleksandr Prochanov är väl värd att lyssna på. Och det är så typiskt, så oerhört typiskt att en svensk akademiker som Ljunggren inte kan citera Prochanov med en enda hel mening.

Om det finns något svenskt massmedium som vill ta på sig att informera läsarna om vad Rysslands kanske mest inflytelserike författare just nu faktiskt säger vore jag glad att - pro bono - översätta någon passande essä av honom.

Stefan Lindgren