gerundium

4 augusti 2019

Vem är den grävande journalisten?

T v Samuel Katzenbach i "Berlin Babylon", t h den historiska förlagan Carl v. Ossietzky.

Den nyss avslutade första säsongen av serien "Berlin Babylon" innehåller mycket som är påhitt men också mycket som påminner om verkligheten.

Inte utrikesminister Gustav Stresemann utsattes för ett attentat utan föregångaren Walter Rathenau, som sköts ihjäl utanför sitt hem i Grünewald 1922.

Men finns det en historisk förebild till seriens grävande journalist Samuel Katzenbach som avslöjar ett hemligt tysk-ryskt vapensamarbete?

Ja, förebilden är Carl von Ossietzky som belönades med Nobels fredspris, men inte kunde ta emot det för att han sätt i koncentrationsläger.

1992 intervjuade jag Rosalinda von Ossietzky (1919-2000), Carls dotter, som efter faderns död i sviter av TBC efter tiden i läger fick en fristad i Sverige.

Så här löd texten som jag misstänker var publicerad i Folket i Bild:


Resning för Carl von Ossietzky
Inom kort kommer Tysklands högsta domstol att besluta om resning ska beviljas i det 60 år gamla landsförräderimålet mot Carl v Ossietzky.

Stefan Lindgren har träffat Carl von Ossietzkys dotter Rosalinda, som står bakom resningsansökan.


11 juli i år beslutade 1:a brottmålsavdelningen vid Berlins kammarrätt att avslå en resningsansökan i fallet Carl von Ossietzky.

Ossietzky var en tidningsman, ansvarig utgivare för tidskriften "Die Weltbühne", som 1931 dömdes för "landsförräderi" och 1938 dog i sviterna av tortyr och av en sjukdom han dragit på sig i nazisternas koncentrationsläger Esterwegen.

Ossietzkys "brott" var att han avslöjat hur Tyskland bröt mot Versaillesfördragets paragraf 198 som kategoriskt förbjöd Tyskland att inneha flygvapen. Bakom olika täckmantlar som "Byrå M" och "Severa" byggde Tyskland upp sitt flygvapen, samtidigt som ett hemligt militärt samarbete inletts med Sovjetunionen.

Bakom resningsansökan stod Carl von Ossietzkys dotter Rosalinda von Ossietzky-Palm som bor i Sverige. Jag träffade henne nyligen i ett rött 1700-talshus i Stockholms utkanter, ett hus fyllt av dokument och minnen av fadern, som 1936 tilldelades Nobels fredspris, men aldrig kunde hämta detta.

Varför, var min fråga, har hon beslutat att blåsa liv i en 60 år gammal rättsaffär?

Rosalinda, pensionerad men alltjämt flickaktigt energisk, svarar med ett flera timmar långt samtal.

- Jag var bara en liten flicka när min far dömdes. Det som hände honom har präglat mig, på ett nästan överdimensionerat sätt identifierade jag mig med min far och led med honom. Jag har alltid betraktat den vanhedrande domen över min far som en dom över hela vår familj.

I exil

Efter domen mot fadern upplöstes familjen Ossietzkys hem. Modern måste skrivas in på ett konvalescenthem och Rosalinda bodde hos vänner till familjen. Efter domen skickades hon på en internatskola i Odenwald i Hessen, men Gestapo tvingade rektorn där att sända bort henne, så Rosalinda kom tillbaka till Berlin där hon skrevs in på samma skola där en gång Bismarck gått, en skola där nazifieringen dock inte gått så långt. Fast familjen inte är judisk sökte hon sig till judiska lekkamrater, kände gemenskap med dem, och det uppmärksammades av polisen.

- Min fars vänner tyckte till slut att det var säkrast för mig att åka till England. Min mor var engelska och hade släktingar där. Brittiska kväkare hjälpte mig ut. Men efter några år kom jag till Sverige i samband med att min far tilldelades Nobels fredspris. En tysk emigrant, Kurt Singer och Ossietzky-kommittén med Marika Stiernstedt och Mia Leche-Löfgren, stod för inbjudan.

- Hoppet om att få återse min far vändes sen i stor besvikelse och en djup sorg som varade i flera år. Men jag fick vänner här, gifte mig och fick barn. Jag gick i pskyoanalys i tre år hos en tysk emigrant, Stefi Pedersen, och hon hjälpte mig mycket att bygga upp en egen tillvaro, återvinna självkänslan och hitta en egen väg. Efter min fars död visste jag knappt vem jag var, men jag kom ur krisen fylld av energi.

En energi som hon gav åt hjälpbehövande på svenska samhällets botten. I sexton år ledde Rosalinda den jourhavande kuratorsxepditionen i Stockholm, som blev mönsterbildande för några kommuners socialarbete i Sverige.

Nu, efter pensioneringen, kan Rosalinda på heltid ägna sig åt försöket att få resning till stånd för sin far.

En ingivelse

Vad som konkret lett fram till att Rosalinda tog detta steg var också att hon kom i kontakt med tyska jurister och studenter, som engagerade sig i fallet Ossietzky och tände ett nytt hopp.

- I Förbundsrepubliken pågick på 80-talet en stor debatt om utplaceringen av amerikanska kärnvapenbärande raketer. Ett antal jurister gick samman för att försvara fredsaktivister som råkat illa ut - "Jurister för fred" kallar dom sig.

- När styrelsen för "Ligan för mänskliga rättigheter", en organisation min far var med och bildade på 20-talet, beslutade att tilldela dessa jurister Carl von Ossietzky-priset kom jag i kontakt med dem. Jag fick en ingivelse, kanske skulle dessa jurister kunna titta på min fars fall. Vi började diskutera en resning. En historiker, professor Messerscmitt, hade samtidigt tagit fram nya fakta i målet som kunde ligga till grund för resningen.

- Idag är det fem jurister, (bl a Heinrich Hannover, Bremen; Gerhard Jungfer, Västberlin; Eckart Rottka, Berlin och Ingo Müller, Bonn) som driver saken. I Berlins kammarrätt förlorade vi, men fick en vecka på oss att överklaga vilket också skett. Ett utslag i Förbundsdomstolen i Karlsruhe (Bundesgreicht) väntas i slutet av december.

Men försöket att få resning i målet beror inte bara på att Rosalinda nu har experthjälp. Det är också som hon ser det något som mognat fram i den politiska debatten.

Efter andra världskrigets slut gjordes inte så mycket för att röja i den byk som lämnats kvar från Weimarrepubliken och Tredje riket.

- Vad man skulle gjort, säger Rosalinda, var naturligtvis att som Vaclav Havel nu gjort i Tjeckoslovakien ogiltigförklara alla domar från Husakåren som stred mot yttrande- och pressfriheten. Men herrarna i Tyskland, ständigt dessa gamla herrar, dessa reaktionärer förnekar sig inte.

Efter kriget agerade Rosalindas mor, Maud von Ossietzky, för att snarast få igång utgivningen av "Die Weltbühne" - Ossietzkys och Tucholskys berömda tidskrift - där de "landsförrädiska" artiklarna, som kostade Carl livet, hade publicerats.

- Min mamma gick bokstavligen raka vägen från skyddsrummet i Berlin till först de brittiska ockupationsmyndigheterna, sedan de amerikanska och begärde utgivningstillstånd. De dröjde med med att svara. Men ryssarna sa ja, som en antifascistisk gest. Min mor skaffade en redaktör och hade massor med idéer, men var sen för trött för att själv delta i arbetet.

Hedersmedborgare
I DDR har Ossietzky hyllats officiellt som en stor fredskämpe. Claus Simons staty av honom i lägermundering står på Ossietzkygatan i Östberlins finaste stadsdel Pankow.

Men hur var det i väst? Där betraktades Ossietzky länge med misstänksamhet, som "kommunist", fast han alltid var oberoende och kritisk till Sovjet.

Rosalinda visar stolt ett bevis som hon nyss fått på att hon utnämnts till hedersmedborgare i Oldenburg nära den holländska gränsen.

- Det är den närmaste stora staden till det koncentrationsläger där min far satt. I början på 70-talet byggdes där ett slags folkuniversitet. Studenterna började gräva i ortens historia och fann att historien om koncentrationslägret, som gett en del av staden extrainkomster under kriget, systematiskt hade förträngts. Det var förresten i det lägret som visan "Soldaterna på heden" föddes. När studenterna fick reda på att Carl von Ossietzky suttit där, beslutade de, med stöd av lärare och professorer att uppkalla det nya universitetet efter min far.

- Då gjorde Niedersachsens socialdemokratiske kulturminister ett fruktansvärt misstag, som han sen djupt beklagat. Han skickade ut 300 poliser med vattenkanoner för att ta ner en banderoll med Ossietzkys namn som hängts på universitetet.

- När detta hände råkade jag befinna mig på "Weltbühnes" redaktion i Östberlin. Studenterna i Oldenburg ringde dit och jag fick tala med dem. Sen har det blivit många besök där, och nu 3 oktober i år har universitetet äntligen officiellt döpts till Carl von Ossietzky-universitetet. Och staden utdelar vartannat år stipendier på 20 000 DM till dem som forskar om Ossietzky eller andra fredsfrågor. Och genom universitetets försorg utkommer snart Ossietzkys alla efterlämnade handlingar på Rowohlts förlag.

Inget gratis

- I Förbundsrepubliken har man inte fått något gratis. Man har systematiskt arbetat på att häva den historiska förträngningen, och jag har deltagit i den processen och själv blivit mera medveten. Här hemma satte jag på 70-talet igång att samla in namn för dem som drabbades av yrkesförbud i Förbundsrepubliken - postiljoner, järnvägare, lärare.

Rosalinda samlade kraft och kontakter, som kommer till nytta nu, när äntligen resningsansökan kommit på dagordningen.

I första instans, Berlins kammarrätt, blev det nederlag, men Rosalinda låter sig inte nedslås.

Kammarrätten säger att den inte är behörig att pröva "rättsfel" i domen mot Ossietzky, endast värdera om det finns nya fakta, nya bevis i målet, och det ansåg inte rätten. Politiskt-historiska helhetsbetraktelser i efterhand anser rätten vara "ur juridisk synpunkt icke beaktansvärda". Dvs för tysk rättvisa har det ingen betydelse att de brott mot Versaillesfördraget som Ossietzky påtalade senare skulle visa sig ödesdigra för världsfreden.

"Mundtot"

Advokaterna som hjälper Rosalinda har ingen lätt uppgift. Tysk lagstiftning är extremt restriktiv när det gäller att bevilja resning.

I överklagandet av kammarrättens beslut försöker bl a advokaten Hannover än en gång visa att ingen skada åsamkades Tyskland genom Weltbühnes avslöjanden. Det var inte dessa som skadade landet utan det faktum att en hemlig upprustning skedde i strid med Versaillesfördraget. Det var ett brott mot freden som avslöjades, utvecklingen skulle ju också visa att Tysklands upprustning var livsfarlig för mänskligheten.

Och sekretessen, argumenterar man, måste vägas mot press- och yttrandefriheten, som visserligen var skral, men ändå lagfäst i Weimartyskland.

- Med domen mot min far skulle en kritiker skulle helt enkelt dömas till "Mundtot" - till tystnad, förklarar Rosalinda.

"Sakkunniga" ljög

En annan argumentationslinje i Hannover m fl:s resningsansökan är mera teknisk, ett försök att visa bristerna i den konkreta bevisföringen mot Ossietzky. Journalisten som skrivit den förgripliga artikeln i Weltbühne hade slarvat med en del saker - en del av hans avslöjanden var inga avslöjanden.

Artikeln i Weltbühne, som kostade Ossietzky livet, hade skrivits av journalisten Walter Kreiser, en f d flygingenjör. Enligt Kreiser skapades ett tyskt flygvapen under täckmantel av dels "Lufthansas kustflygavdelning", dels "Försöksanstalten Albatros", tidigare "Avdelning M".

Under riksrättens muntliga förhandling i Leipzig 17-23 november 1931 vittnade två sakkunniga från riksvärnsministeriet och bestyrkte att "Weltbühnes" uppgifter var riktiga.

Enligt den utredning som nu gjorts av professor Messerscmidt, den ledande tyske militärhistorikern, hade Kreiser i de nio mest inkriminerande raderna i sin artikel blandat ihop saker och ting. "Albatros" var alls ingen täckmantel för tidigare "avdelning M". Och jämförelsen mellan Lufthansas kustflygavdelning och Albatros var irrelevant, menar Messerschmidt.

Men riksvärnsministeriets sakkunniga intygade alltså att även Kreisers slarviga påståenden var sanna. Dessa sakkunniga visste att de var oriktiga, men av politiska skäl gav de utlåtanden till Ossietzkys nackdel. En av de sakkunniga, major Himer, var själv medlem i Svarta riksvärnet, en hemlig och illegal trupp.

Ossietzky belades med tystnadsplikt och kunde efter processen inte offentligt nagelfara sakkunnigutlåtandena.

Fördragsbrott
Läser man åtalsakten mot Ossietzky är det uppenbart att den "skada" som han ansågs ha åsamkat, först och främst var att han alarmerat de andra undertecknarna av Versaillesfördraget om tyska brott mot detta:

"...deras (Weltbühnes) offentliggörande var ägnat att negativt påverka rikets rättsliga och politiska ställning och föranleda främmande makters regeringar, särskild de fördragsslutande, till ingripanden riktade mot Tyska rikets och dess väl".

Det var inte legitima försvarshemligheter som skulle skyddas, utan Tysklands rätt att i hemlighet och i strid mot ett internationellt fördrag, rusta för krig. Ossietzky hade påvisat att Tyskland i hemlighet bröt mot Versaillesfördragets paragraf 198 som kategoriskt förbjöd landet att inneha flygvapen. Detta fördrag gällde också uttryckligen som tysk lag från 1919.

Godtog den tyska riksrätten verkligen en sådan argumentation, att brott mot internationella avtal ska kunna hemligstämplas?

Den exakta lydelsen i domen från 1931 är ännu inte känd, ty även domen var hemlig. Den tyska riksrättens handlingar i målet har bara delvis kunnat rekonstrueras. Som helhet antas Ossietzky-akten finnas begravt i ett sovjetiskt krigsarkiv i ett ridhus i Podolsk i f d Sovjet, och har inte varit tillgängligt.

Men några delar av riksrättens dom är kända, bl a följande:

"Den skada, som lätt kan åsamkas det tyska riket och dess ledande regeringsorgan genom liknande allvarliga indiskretioner, kan bli betydande, ja oöverblickbar inte bara för arméförvaltningen, utan för det tyska folkets livsintresse, i synnerhet med den stora betydelse som luftfarten har i ett möjligt framtida krig..."

Man kan alltså slå fast att Riksrätten medvetet ville skydda brott mot Versaillestraktaten.

Den internationella aspekt har onekligen fallet Ossietzky inte helt förlorat. Om domen över Ossietzky står fast kan det i omvärlden uppfattas som att även möjliga framtida tyska brott mot internationella fördrag ska kunna skyddas med hemligstämplar och spioneriparagrafer. Det sätter hela den nya ordningen i Europa (EG, Europeiska säkerhetskonferensen osv) på spel.

Stefan Lindgren

PS. Förbundsdomstolens tredje brottsavdelning avslog besvären mot utslaget i lägre instans.

"Enligt rättspraxis från Reichsgericht (Tysklands högsta domstyol till 1945. SL) uteslöt inte olagligheten i ett hemligt förfarande sekretess. Varje medborgare var enligt Reichsgericht skyldig sitt hemland en tillsynsplikt rörande innehållet och strävan att följa de befintliga lagarna kunde endast  uppnås genom att använda de inhemska organen som utsetts för detta ändamål och aldrig genom ett meddelande till utländska regeringar. "
(Bundesgerichtshofs beslut av den 3 december 1992, filnummer StB 6/92, publicerat i: BGHSt 39, 75).

Kort sagt menade domstolen att det som var rätt på nazitiden inte kunde vara fel idag.


4 kommentarer :

  1. Låt mig slå fast frånbörjan att jag är 100% mot allt vad Hitler och nazister stod för, men är lite undrande över årtalen. Om domen kommer 1931 så var ju inte nazisterna vid makten. Att de senare tar över och har ihjäl Ossietzky är ju inte förvånande, men avslutande mening stämmer ju då inte.
    "Kort sagt menade domstolen att det som var rätt på nazitiden inte kunde vara fel idag." Eller har jag missat något?

    SvaraRadera
  2. För en mycket kunnig kommentar till serien Babylon Berlin se Mark Vallens artikel:

    http://art-for-a-change.com/blog/2018/04/the-truth-about-babylon-berlin.html

    Han påpekar bl.a. att scenen där en människa räddas till livet med mun-mot-mun-metoden är en anakronism. Metoden kom i bruk först 1950. Men vad gör det när det är en av seriens hjältar som räddas?

    Chefen för den politiska polisen, den fiktiva karaktären August Benda, spelas av Willy Brandts yngste son Matthias Brandt. "Willy Brandt var en anhängare av Vietnamkriget och en antikommunist" liksom Benda, påpekar Vallen.

    Polispresidenten Zörgiebel var dock en historisk person, socialdemokrat, som släppte löse en säkerhetsstyrka mot 1 maj-demonstrationer 1929 med 33 civila dödsoffer till följd.

    SvaraRadera
  3. Mark Vallen är amerikan bosatt i Los Angeles. När han säger att Willy Brandt var en anhängare av Vietnamkriget lär det nog bero på att bedömaren befinner sig på avstånd. Jag försökte googla i tyska källor och hittade inte något som skulle stöda en så drastisk slutsats. Men Brandt var speciellt på Kennedys tid och i mindre grad senare starkt beroende och influerad av USA. I Brandts familj uppstod en konflikt mellan den äldsta sonen som befann sig i centrum av antikrigsrörelsen och fadern som sonen såg som en mes som inte vågade protestera mot förbrytelserna som pågick.
    Tyskland var ett ockuperat land 1968 liksom 2019. Efter Brandt blev SPD än mer högervridet under Helmut Schmidt. På Brandts tid var det högsta prioritet att demonisera DDR som starkt tog ställning för Vietnam. Ett olösligt dilemma för Willy Brandt som dock öppnade för dialog som ledde till avspänning i öst-väst -relationen.
    Vad gäller den påkostade serien är den tyvärr överbelastad med publikfrieri i form av våldsscener och påstådd dekadens. En chockerande detalj nämns i Vallens artikel. Vid decennieskiftet 1930 hade socialdemokrater och kommunister ett formidabelt parlamentariskt övertag över nazisterna. Men oförmögna att samarbeta öppnade de vägen för nazisternas frammarsch.

    SvaraRadera
  4. Din artikel från 1992 har jag 1oo pro läst i FiB.
    Men om filmen var vi ju inte överens. Jag menar att den är i samma liga som alla de jävliga, förbannade lögnaktiga indian-filmer. Jag tror jag såg en eller två i Frankfurt där jag attackerade SDS hövdingar för att de gick alla tillsammans för att titta på dom efter "revolutionära" försammlingar. På så vis drämmer man in i skallarna en förvrängt och lögnaktig historiebild.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.