Palmemordet - inte av vem, utan varför.

Stig Engström demonstrerar hur han påstår sig
ha förföljt mördaren.

Det saknas bevis mot Skandiamannen, menar Curt Linderholm i detta inlägg.

Men Skandiamannen är samtidigt svår att runda, som Palmeåklagaren uttryckte sig. Bakom honom skymtar ohyggligt svek och lögner.

Alltsedan början av året när Palmeåklagaren Krister Petersson utlovade en lösning när det gäller mordet på landets statsminister Olof Palme, har mycket av intresset rört sig runt den så kallade Skandiamannen Stig Engström.

Även boken Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson, vilken verkar legat till grund för Palmeåklagarens beslut att utse gärningsman och avsluta mordutredningen, pekar med hela handen mot Engström.

Men är det rätt person, avliden sen 20 år, som får bära hundhuvudet för det fega dådet. Argumenten att det skulle vara Engström är ytterligt svaga, typ: Engström sköt Palme alltså måste han haft en revolver. På Gunnar Walls hemsida debatteras och analyseras Palmeåklagarens ställningstaganden, inget har dock framkommit som stärker tesen att Engström är gärningsman. Däremot plockas Palmeåklagaren och Thomas Petterssons funderingar kring Engströms person och handlanden sönder och samman, ingen som helst bevisning för Engströms inblandning i mordet presenteras.  Att bevisning mot Engström saknas är dock inte sak samma, som att han i princip inte skulle kunnat begå mordet, men detta gäller oss alla så länge mördaren inte är identifierad.

Palmeåklagaren Krister Petersson sade sig inte kunde runda Skandiamannen Stig Engström och därför pekades han ut som misstänkt för mordet. Och kanske det var så, det gick helt enkelt inte att ta sig förbi Engström för på andra sidan om honom öppnade sig en avgrundsdjup klyfta, där giftig kunskap lurade – lika falskt och farligt som gasen, vilken dröjde sig kvar i första världskrigets skyttegravar.

Engströms närvaro på Sveavägen under mordkvällen liksom händelseförloppet och olika vittnens utsagor kanske inte kan få sin fulla förklaring innan statsministermordet är löst och gärningsman och uppbackare är avslöjade. Nuvarande kunskaper räcker inte hela vägen, det är för stora luckor, spekulationerna blir för många och luftiga i förhållande till händelseförloppet när statsministern sköts till döds.

Går det för en stund att släppa kvällen den 28 februari 1986, och istället syna varför Sveriges statsminister sköts till döds, att finna en logisk förklaring till det skedda. Innan mordet är uppklarat kan knappast någon orsak uteslutas, inte enskilda Palmehatare, inte slumpen och inte en ensam herostratist.

Men inte heller grupper av konspiratörer fattades vid tidpunkten, gäng vilket såg Olof Palme som ond, landförrädisk och en som utgjorde hot mot de egna politiska ambitionerna. Avskyn och hetsen mot Palme var vid dessa år intensiv, där myter och konspirationsidéer grumlade omdömet. Långt ifrån alla som omfattade detta hade en tanke på våld som politisk metod, men vi vet att det hölls möten, där personer med olika yrkesbakgrund deltog, där Palmes existens som politiker ifrågasattes och där överhängande hot mot vårt land poängterades.

Att som statsminister besöka grannländer och andra stater får väl betraktas som tämligen normalt, men Palmes resa till Sovjetunionen och Gorbatjov i Moskva som tidigare beslutats, hade väckt extra nervositet i det Palmefientliga lägret. Det var två frågor som skavde, den ena var känd och omdebatterad – en kärnvapenfri zon genom Europa som främst socialdemokratiska partier i olika länder anslutit sig till, liksom Sovjetunionen.

Detta avspänningsinitiativ hade mött mycket kraftigt motstånd från Washington och deras europeiska anhängare. Den nordamerikanska inställningen – är ni inte med oss så är ni mot oss - användes mot alla vilka betraktade den kärnvapenfria zonen som ett framsteg och något gott. En sådan inställning gjorde dem till sovjetiska medlöpare, enligt västpropagandan, och inte minst - Olof Palme.

Den andra frågan som de extremt Palmefientliga kretsarna fruktade var uppriktiga samtal om ubåtskränkningarna Sverige utsattes för och då speciellt den vid Hårsfjärden 1982. Det intrånget var extra provokativt vilket ledde till att vårt land genom diplomatisk hantering pekade ut Warszawapakten och protesterade mot Sovjet som ansvarig för kränkningen. Idag vet vi, med fullständig säkerhet, att det inte var ubåtar från Sovjetunionen som stod för provokationen 1982 vid Hårsfjärden, de ubåtarna kom från väst – från Förenta staterna och Storbritannien.

En komplikation här var att några få höga svenska flottofficerare samarbetade med de båda främmande makterna, och gick bakom ryggen på landets folk och politiska ledning. Officersklustret styrde och begränsade den svenska vapeninsatsen och genomdrev ett totalt eldförbud för kustartilleriets minvapen under några kritiska timmar natten mellan 13-14 oktober så den trängda och instängda ubåten erhöll eldfri passage till internationellt vatten.

Sovjetryssarna å sin sida visste att deras ubåtar inte var inblandade vid Hårsfjärden. Att ryssarnas spion och underrättelseorganisationer hade fått kläm på hur det hela förhöll sig med provokationen 1982 var en uppenbar riskfaktor som de Palmefientliga kretsarna hade att beakta. Planerade Gorbatjov vid statsbesöket att underrätta Palme om det verkliga förhållandet vid Hårsfjärden och lägga fram bevis för saken. Om så skett hade Washingtons kampanj mot en kärnvapenfri zon genom vår världsdel havererat, provokationen med ubåtskränkningen 1982 avslöjats och våra Nato-aktivistiska amiraler klätts av och likt Wennerström erhållit husrum ett antal år på statens bekostnad.

Av obevisad anledning råkade landets statsminister, Olof Palme, mördas en handfull veckor före det inplanerade statsbesöket i Sovjetunionen. Troligt är att en överväldigande majoritet av svenskarna beklagade, och beklagar, att våld blivit en del av det politiska livet medan ett fåtal drog en lättnadens suck. Nej, Skandiamannen är nog svår att runda som Palmeåklagaren uttryckte sig. För bakom honom skymtar ohyggligt svek och lögner samt ond bråd död. Stanna framför Engström, där bakom finns inga vänner, bara intressen.

Curt Linderholm