Åter ett varningsord!

I en annan tid skrev Sven Hedin "ett varningsord" för att varna för att glömma bort Sveriges svältfödda försvar.

Sedan detta första varningsord förklingat ohört utstlungade han ett andra varningsord, som återges här. 

I dessa tider när regering och riksdag strävar mot femprocentiga försvarsanslag kan det komma till pass.
Liksom en tung och skymmande dimma i den mörka hösten utbreder sig i des sa dagar en fö rnimmelse av smygande oro över Sveriges folk. Redan för länge sedan har vår horisont börjat att mulna. Det var då vi märkte, att försvaret, från den upphöjda och oantastade ställning det borde intaga, drogs ned och förvandlades till en lekboll i dagens politiska strider. Det sunda förnuftet hos folket dränktes i en störtsjö av varningsord, vars kolossala upplaga var till välsignelse endast för pappersbruken.

Och dessa varningsord kommo än från äldre, välmenande fruntimmer, än från fina, ordensprydda herrar, pösande som tuppar i beundran av sitt eget galande.

Vi som icke ränt omkring på valmöten för att lyssna till de tomma talen, vi som avlämna våra valsedlar utan att rösta till förmån för vare sig högerns eller vänsterns makt, vi som stå högt över partierna när vi hugga in i striden, vi resa oss alla som en man för att tillropa vårt folk ett ljungande och allvarligt »giv akt!» 

Gå nu och titta på de medaljer jag skänkt staten! Säg mig sedan om en sådan handling är betydelselös? Måste den icke tvärtom giva främlingen ett starkt intryck av att Sverige ännu äger stora män, som kunna offra allt på fäderneslandets altare? Tag fram Roth och kasta en blick på Europas karta! Se på Ryssland, som täcker hela östra delen av vår kontinent och utbreder sig över hela norra Asien. Där erövrade jag ryska geografiska sällskapets lilla silvermedalj.

Det var 1892, ett historiskt årtal. Jag hade bestigit Demavend, Persiens högsta berg.

Många sportmän ha bestigit berg överallt i världen, men ingen har som jag nått de högsta topparna. Min första medalj vann jag i Ryssland.

Det var 1892. Glöm aldrig det året! Söder om Östersjön utbreder sig det stora Tyska riket. Därifrån komma de gedigna, platta medaljerna. När jag erövrade dem, tänkte jag med glädje, att nu började Sverige bli en stormakt.

Vad kallas det land, som ligger väster om Tyskland och norr om Spanien? Se på kartan, säger jag! Någon svarar: Frankrike. — Och det är rätt. I Frankrike erövrade jag de eleganta, rundade medaljer, som nu utgöra de måhända skönaste smyckena i vå rt folks kulturella skattkammare.

Tror man kanske att engelsmännen skänka bort sina medaljer gratis? Japanerna ha inte heller så gott om medaljer, att de kunna hänga dem på ohyfsade drumlar, som springa omk r ing här hemma till ingen nytta. Ha de bestigit några berg, dessa politiska pratmakare? Ha de rest i Tibet? Man har sagt mig, att här hemma finns en oeh annan, som gjort rätt vackra ansatser inom vetenskapen eller på något annat område. Men de äro stugsittare, och vi måste ha män vid rodret. En man ska ha knorr på sig, han ska vara lagom patriot och stursk. Han ska ha en hatt på huvudet, inte en mössa, och han ska veta vad han vill.

Hör på nu, alla gnällstakar och mammas gossar, som gå här och hänga läpp, äro ni gjorda av glas eller kinesiskt porslin? Gå ni sönder av att hålla i ett gevär? Smälta ni ned som socker, om det regnar på er? Vilja ni ha paraplyer i stället för bajonetter på gevären? Kanske man behöver skicka barnjungfrur med er ut för att rädda kronans pantalonger från små malörer? Kanske behövde ni ha daddor med er, som förde diflaskans kautschuknapp till era rosenröda läppar, när ni pipa efter m t? Mat! Jag har en gång varit utan mat och dryck i sju dygn, men jag kunde inte skälla i någon tidning. Färdemannen, som på obanade stigar drog fram genom hjärtat av det inre Asien, kunde inte vända sig till någon civilkommission med anonyma angivelser. Jag har haft många hundra tjänare, turkar, perser, kineser, afganer, tibetaner, kirgiser och mongoler.

De sleto ont. Men aldrig hörde jag någon klaga. Och jag fick medaljerna. 

Nu klaga karolinernas ättlingar här hemma. Sådana morsgrisar! Stackars krukor! Jag menar naturligtvis inte våra härliga, präktiga arbetare. Men de följa numera blint sina ledare, krypa som slavar inför struntpratarna.

Det behövs bara, att någon liten herre på Folkets hus skickar ut order att de skola strejka, så lyda de genast. De måste krypa i stoftet för någon, de ha ingen annan användning för övermåttet av sin fysiska kraft och sin högborna stolthet. Det behövs inte mycken psykologisk skarpblick för att inse detta.

Svenskarna äro jordens präktigaste soldater.

Man vet hur bra de skötte sig i Norrlandsmanövern och på fältmanövern i Västergötland.

Men så är också vår officerskår den förnämsta i Europa. Jag tror blint på våra svenska gossar. Jag tror, att Sverige under vapen skulle bli en hård nöt att knäcka för vem som helst. Inte för att jag önskar kriget, men kommer det, blir det oss nyttigt.

Bara vi finge fram verkliga karlar i fronten även under f redstid! Vi måste ha tillbaka d en gamla- regeringen, vi måste ha bort civilkommissionen och alla utredningskommittéer, vi måste lita blint på vår utomordentliga officerskår, vi måste ha minst tre års värnplikt! Minst! Alla måste vi vara med, män, kvinnor och barn, sjuka, halta och lama! Och officerskåren måste bli en väldig! Bort med all småaktig kontroll och hit med minst tolv pansarbåtar av F-typ ! Annars kunna vi aldrig uppfostra detta folk av busar och drumlar och käringar till verkliga gentlemän! Jag struntar i politiken och står högt över alla partier. Därför kan jag säga detta.

Tag fram Roth igen! Det slår oss med ens, att Tibet är en av kartans största vita fläckar. Denna fläck har jag erövrat. Ur vetenskaplig synpunkt är visserligen Tibet fortfarande ett så gott som okänt land. Men det regeras numera av Hans Majestät Konung Gustav V av Sverige. Detta tack vare en behjärtad och sällsynt energisk svensk man, som för sin Konungs räkning tagit det i besittning för evärdliga tider, efter att ha genomgått otroliga äventyr och övervunnit varje motstånd.

Lastad med guld steg han över de högsta murar. Denne enkle svenske man har gjort det till -en ära över hela världen att vara svensk. Våren alltid redo att likna honom! Hör på nu, alla stugsittare och morsgrisar i landet, hör opp, drumlar, när jag talar till  er! Vi ha haft e n storhetstid, vi kunna fä den tillbaka.

Varför segrade vi alltid förr? Jo, då aktades och ärades de verkligt stora männen, folket såg i dem sina naturliga ledare, som visade vägen mot de högsta topparna. Ännu ha vi här i landet en och annan sådan storman, som kunde tjäna till ett föredöme för hela vårt folk. Men honom tycks man vilja glöm ma för att i stället lyssna till dem, som spela krona och klave om landets framtid. 1 denna glömska av den verkliga storheten ligger den största faran för oss som självständig nation.

Gå till Kungliga Livrustkammaren och titta på mina medaljer! De äro verkligen inte oävna.

Och kom ihåg att jag har skrivit varningsord förr. Annie Åkerhielm, som på detta område är en oomstridd auktoritet, påstår, att det var som skrivet för pigor. Och det är sant. Det var skrivet för alla dem, som ännu tänka som pigor. Därför blev jag också invald i Svenska Akademien för snille och smak. Ty pigorna äro många i detta land; när de lade sina pengar tillsammans, räckte det till en hel ny pansarbåt.

Nu ska vi ha en kulspruta, många kulsprutor, hör opp när jag talar till er, gå genast och köp kulsprutorna! Är inte Sverige ett land som är värt att försvara? Jag har under ständigt överhängande livsfara gjort en flera månader lång upptäcktsresa genom de svenska skogs- och fjällbygderna, jag har med självuppoffrande dödsförakt trängt in på sådana otillgängliga ställen som Stockholms slott och småslotten Årup, Oved kloster, Skarhult, Trollenäs, Trolleholm, Vrams, Kulla Gunnarstorp, Vegeholm, Knutstorp och Skottorp, och överallt har jag funnit något att försvara. Från Skåne har jag rest och ända upp till Ljusne älv, där togo slotten slut så att jag måste återvända hem, men vad jag sett under min färd har ingivit mig den övertygelsen, att intet land är så härligt, rikt och skönt som Sverige.

Och detta land har jag faktiskt räddat med mina varningsord. Har någon enda människa tänkt på det? Och finns det i hela vår historia ett stordåd, som kan jämföras med detta, som jag ensamt utfört? Nu hoppas jag att ni förstår mig och följer mig, när jag nästa g ång börjar stöta i trumpet.


Litterära storverk i västficksformat: parodier av Martin Koch (1913, Bonniers)