Wagnergruppens "uppror" tycks sluta med att att "upprorsledaren" Jevgenij Prigozjin bereds en fristad i Vitryssland och Wagnersoldaterna återgår till sin positioner vid fronten mot Kiev-trupperna.
Det är otvetydigt en framgång för Putins statsmannakonst och jag kommer osökt att tänka på hur tsaren behandlade en betydligt större upprorsman än Jevgenij Prigozjin.
Det är otvetydigt en framgång för Putins statsmannakonst och jag kommer osökt att tänka på hur tsaren behandlade en betydligt större upprorsman än Jevgenij Prigozjin.
1839 föresatte sig tsaren att krossa det islamska imamat som bildats i Kaukasus under ledning av gestalter som Hadji Murat (se Leo Tolstojs roman med samma titel) och Sjamil.
Det tog tjugo år att nedkämpa upprorsmännen, men till sist greps Sjamil, fotograferades för första gången (se bilden av honom, hans son och en poliskommissarie) och fördes till tsarens hov i S:t Petersburg.
Han mottogs under stora hedersbetygelser, hyllades i fjorton dagar och skickades därefter till Kaluga, där man byggde ett trevåningshus med stall i kaukasisk stil och där Sjamil levde som en burfågel i tjugo år, tills han 1870 släpptes iväg på en hadj till Mecka. Han insjuknade därefter i Medina och avled.
Med andra ord finns det i rysk tradition exempel på hur överheten klokt nog inte avrättat eller förnedrat en besegrad motståndare utan tvärtom gett honom en relativt förmånlig utväg. Syftet är naturligtvis att inte antagonisera hans anhängare.
Mitt exempel kan tyckas fjärran. Men faktum är att de militärer och politiker som i augusti 1991 försökte gripa makten aldrig bestraffades (några som inrikesminister Boris Pugo och marskalk Sergej Achromejev valde att ta sina liv). Inte heller upprorsmännen från 1993, t ex Ruslan Chasbulatov, talmannen i parlamentet som Boris Jeltsin valde att skjuta sönder (för vilket han fick lyckönskningstelegram från bl a Carl Bildt), fick några efterräkningar.
Det finns naturligtvis fall där den ryska makten utkrävt hämnd. Stenka Razin, som 1670 utropade en kosackrepublik, blev tillfångatagen 1671, torterades grymt och hackades slutligen i bitar på Röda torget. 1775 led Jemeljan Pugatjov samma öde, men han hade dessutom begått förbrytelsen att utropa sig till tsar.
Jag tror historikerna om tjugo år eller så kommer att jämföra Putins sätt att lösa konflikter med de amerikanska ledarnas. Vi kommer för alltid att minnas den vidriga hängningen av Saddam Hussein inför världens alla mediagamar. Och vi kommer att minnas bilden av överste Gaddafi, Afrikas lysande frihetshjälte, liggande med krossad skalle vid ett avloppsör (till Hillary Clintons förtjusta "Wow!")
Det tog tjugo år att nedkämpa upprorsmännen, men till sist greps Sjamil, fotograferades för första gången (se bilden av honom, hans son och en poliskommissarie) och fördes till tsarens hov i S:t Petersburg.
Han mottogs under stora hedersbetygelser, hyllades i fjorton dagar och skickades därefter till Kaluga, där man byggde ett trevåningshus med stall i kaukasisk stil och där Sjamil levde som en burfågel i tjugo år, tills han 1870 släpptes iväg på en hadj till Mecka. Han insjuknade därefter i Medina och avled.
Med andra ord finns det i rysk tradition exempel på hur överheten klokt nog inte avrättat eller förnedrat en besegrad motståndare utan tvärtom gett honom en relativt förmånlig utväg. Syftet är naturligtvis att inte antagonisera hans anhängare.
Mitt exempel kan tyckas fjärran. Men faktum är att de militärer och politiker som i augusti 1991 försökte gripa makten aldrig bestraffades (några som inrikesminister Boris Pugo och marskalk Sergej Achromejev valde att ta sina liv). Inte heller upprorsmännen från 1993, t ex Ruslan Chasbulatov, talmannen i parlamentet som Boris Jeltsin valde att skjuta sönder (för vilket han fick lyckönskningstelegram från bl a Carl Bildt), fick några efterräkningar.
Det finns naturligtvis fall där den ryska makten utkrävt hämnd. Stenka Razin, som 1670 utropade en kosackrepublik, blev tillfångatagen 1671, torterades grymt och hackades slutligen i bitar på Röda torget. 1775 led Jemeljan Pugatjov samma öde, men han hade dessutom begått förbrytelsen att utropa sig till tsar.
Jag tror historikerna om tjugo år eller så kommer att jämföra Putins sätt att lösa konflikter med de amerikanska ledarnas. Vi kommer för alltid att minnas den vidriga hängningen av Saddam Hussein inför världens alla mediagamar. Och vi kommer att minnas bilden av överste Gaddafi, Afrikas lysande frihetshjälte, liggande med krossad skalle vid ett avloppsör (till Hillary Clintons förtjusta "Wow!")
Lördagens uppror slutade tämligen oblodigt (en nedskjuten helikopter) och nu följer naturligtvis en rättslig och politisk process för att förhindra att händelsen upprepas. Det skulle vara förvånande om inte PMC Wagner avvecklades, vilket kommer att stärka den ryska militärens enhet och presidentvertikalen.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.